ÄNGLAVAKT

26 augusti, 2010

Ernst (Michael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) har en son tillsammans som heter Alexander.

Alexander ramlar med cykeln (eller nåt) och slår i huvudet. Han opereras men blir inte bra. Hjärnan fungerar inte, han blir kvar på sjukhuset och svävar mellan liv och död.

Relationen mellan Ernst och Cecilia svajar, Cecilia träffar på en fransk man och kan som i ett trollslag prata franska. Den franske mannen säger sig kunna hjälpa Alexander, men vem är han? Ernst är skeptisk, Cecilia är det inte och jag sitter i soffan och är helt komatos.

Ska jag vara fördomsfull så känns Änglavakt som en film minutiöst anpassad för att få östermalmsdamer med lagt lockigt hår och hatt att lyfta på ändorna från sina Carl Malmsten-soffor och gå man (nä, kvinns) ur huse för att köa till finbiografen Sture på Birger Jarlsgatan och sen kunna fråga sina fisförnäma väninnor på nästa bridgeträff om dom sett den nyyyya filmen av Johan Briiisinger? Michael Nyqviiist är såååååå begåvad och ja, tänk att den lilla hoppan Izabella Scorupco kunde aaaageeeeeera. Det trodde jag väl aaaaaldrig.”

Ska jag vara mindre fördomsfull och bara lite elakt krass så hade den här filmen aldrig blivit av om inte Brisingers förra film Underbara älskande gått så bra (och nämnda östermalmsdamer gjorde vad dom förväntades även då).

Skillnaden mellan Underbara älskade och Änglavakt är egentligen marginell på pappret, men känslomässigt är det en ocean emellan dom.

Där Underbara älskade ändå berör och Michael Nyqvists sorg känns mänsklig där faller Änglavakt bara platt. Izabella Scorupco gjorde en mer trovärdig roll som Natalya Fyodorovna Simonova i Bondfilmen Goldeneye än hon gör som ledsen mamma men jag ska inte såga henne helt. Jag gillar henne, hon verkar skön och vettig på alla sätt och vis men som skådis – på svenska – tycker jag inte att hon funkar alls. Inte i dom filmer jag sett i alla fall och enligt lite efterforskningar så verkar det vara alla.

Däremot är Ewa Fröling som glasögonprydd läkare en veritabel katastrof och Tchéky Karyo som den franske mystiske mannen rätt skrattretande, speciellt i scenen då han helt oprovocerat och mitt i en middag börjar flumdansa till nån eurotechnolåt som jag inte förstår vad den kommer ifrån (den sjukt roliga dansscenen går att se här. Den börjar 45 sekunder in i klippet).

För att säga något positivt om filmen så är det ett fantastiskt ljud när jag ser filmen med hörlurar på mig. Annars funkar inte Änglavakt på mig, inte på en fläck.

Jag ska recensera den här filmen igen om jag gifter mig med en svinrik gubbe, blir 75 år och går på nån minnenas-kavalkad-afton runt Stureplan och ser filmer från förr. Innan dess tänker jag göra mitt bästa för att radera filmen från hårddisken jag har mellan öronen.

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 27, 2010 kl. 05:51

Hahaha! Jag kan verkligen tro på att de kvinnorna skulle kalla Scorupco för "hoppa" — hysteriskt bra

Svara

f i f f i augusti 27, 2010 kl. 06:11

Sofia:
;D

Svara

Peter augusti 27, 2010 kl. 08:22

Nämen sluta disa min topplista. =)

Svara

addepladde augusti 27, 2010 kl. 08:26

Såg den här för ett tag sen och ännu en gång sätter du fingret i köttfärsen. Fjantig film!

Svara

f i f f i augusti 27, 2010 kl. 08:53

Peter:
Jag dissar inte, vi har bara lite olika smak ;D

Svara

f i f f i augusti 27, 2010 kl. 08:53

addepladde:
Fjantig var ordet, sa Bull! 😉

Svara

Peter augusti 28, 2010 kl. 17:24

Jo vi har det. Bara lite komiskt sådär.. =)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: