CRAZY STUPID LOVE

26 oktober, 2011

Ibland kan jag bli förbannad när vardagen måste gå före filmtittande. Det händer inte så ofta, vare sig att jag blir förbannad över just detta eller att det ens är ett problem men när det händer så är det alltid filmen i fråga som får stryka på foten och självklart är det en film jag längtat en hel massa efter annars hade jag ju inte blivit förbannad.

Crazy Stupid Love har jag sett fram emot lääänge. Hur skulle jag ha kunnat göra annat när fyra av sex huvudrollsinnehavare hör till mina riktiga superfavoriter i skådisvärlden? Men så blev den bortkollrad vid premiären och sen kommer det nya filmer som kräver uppmärksamhet och då försvann den litegrann ända tills Movies-Noir skrev en recension och därmed sparkade en stor svart träsko rätt i rumpan på mig. Jag fick äntligen arslet ur vagnen och tog mig till en biograf och för det är jag honom evigt tacksam.

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit kär hur det känns? Hur beskriver jag känslan när jag träffat någon som jag inte bara vill leva med utan även inte kan leva utan? Går det att berätta så någon annan förstår hur klumpen i magen fungerar, hur mörkret, ångesten, rädslan känns som infinner sig precis sekunden innan jag säger meningen “Jag vill skiljas” högt och jag vet att det inte finns någon återvändo? Hur berättas dessa livssituationer med humor och glimten i ögat?

Aldrig någonsin i hela mitt liv hade jag trott att en amerikansk romantisk komedi skulle klara av att beskriva alla dessa känslor och mer därtill och i samma veva få mig att skratta hysteriskt, att gråta, att skämmas, att känna igen mig, att flina och att i pauserna mellan allt detta le som en påtänd delfin.

Steve Carell spelar Cal Weaver, mannen som får jag vill skiljas-meningen rakt i fejset lagom till desserten av sin fru sedan 25 år (Julianne Moore). Frun har varit otrogen med David Lindhagen (Kevin Bacon), den torre revisorn på jobbet och vill inte mer. Hon vill ut, bort, iväg och Cal har ingen plats kvar i hennes liv. Cal har bara varit med en enda kvinna i hela sitt liv och känner sig inte direkt redo att bege sig ut på jakt igen men på en bar lär han känna kvinnotjusaren Jacob (Ryan Gosling och ja, han har en kropp som tamejfan ser photoshoppad ut) som hjälper honom att hitta en ny och aningens…modernare… stil och han delar även med sig av handfasta tips för att Cal ska lyckas att få kvinnor i säng.

Det tillkommer en hel del sidohistorier som på ett skönt sätt glider in och ut ur huvudberättelsen och samtliga biroller förhöjer filmupplevelsen. Emma Stone går från klarhet till klarhet, liksom Ryan Gosling och med risk för att låta tjatig men den mannen kan verkligen spela vilken roll som helst och jag liksom-bah-waaaaaaaoooow-halllååååå-jag-typ-baah-dööööör. Steve Carell är nedtonad några hack mot sin vanliga spelstil och det är jätteskönt att han får chans att visa vilken bra skådis han faktiskt är under alla flamsiga skämt som han oftast gömmer sig bakom. Men det härligaste med alla karaktärer är att dom känns så rätt igenom vanliga, mänskliga, som du och jag med fel och brister och allt som faktiskt är bra trots att vi gör dumheter ibland.

Jag har ohyggligt svårt att hitta något som ens stavas svaghet med den här filmen. I den här genren går det inte att göra en film som är bättre än den här, inte som jag ser det. Dom har till och med fått in Spandau Ballets finfina låt “True” i soundtracket och det ger en solklar guldstjärna från tjejen med 80-talsmusikmani.

Crazy stupid love är helt enkelt det perfekta namnet på en i stort sett perfekt film.

Filmitch har också skrivit om filmen liksom The Velvet Café och MOVIE BLOG 4 YOU.

{ 21 comments… read them below or add one }

Jessica oktober 26, 2011 kl. 09:25

Vad härligt att du tyckte om den så mycket! Jag var inte fullt lika överväldigad, hade gärna sett lite mer svärta och lite färre standardgags. Klart godkänd underhållning dock! Och visst är Goslings mage smått chockerande. 🙂

Svara

Fiffi oktober 26, 2011 kl. 10:26

Jessica:
Det var en jättemysig filmupplevelse. Oooooo vad jag tycker om den här filmen och ååååå vad glad jag är för att jag gör det i och med att jag hade SKYHÖGA förväntningar. Den kombinationen är inte alltför vanlig.

Nu hoppas jag att nån höjdare på Dressman ser filmen och kontrakterar Ryan Gosling så han kan gå upp ur havet i reklamfilmerna iklädd billiga rutiga boxershorts till ljudet av “Grattis Skebokvarn”. (eller nån annan liten håla)
Jävlariminlillalåda vad jag skulle börja shoppa boxershorts 😉

Svara

Pladd oktober 26, 2011 kl. 10:26

Vilken grej! Och Marisa Tomei gillar man ju. Får ta och se den här någon gång. Helt enkelt.

Svara

Fiffi oktober 26, 2011 kl. 10:27

Pladd:
Do it! Do it! Do it! Do it! 😉

Svara

Movies - Noir oktober 26, 2011 kl. 12:42

Verkligen jättekul att du gillade den SÅ PASS mycket ! 😉 Jag gav den ju “bara” en stark trea, men jag blev också positivt överraskad så visst gillade jag den. Håller med om att det är ytterst ovanligt för en Hollywood-film att visa prov på rätt balans som den här gjorde. Jag skrev själv att jag fick lite American Beauty-vibbar på sina håll då jag tycker den stundtals kom upp i den klassen. Förstår någon vad jag menar med det eller är jag helt ute och cyklar ? 😉

Svara

fiffi oktober 26, 2011 kl. 15:56

Movies-Noir:
Ja,jag är SÅÅ glad att jag kom iväg. Det var verkligen jättemysiga två timmar. Tack för sparken 🙂

Jag förstår vad du menar med American Beauty-vibbar, fast jag tycker denna film saknade den där riktiga ångestsvärtan som AB hade.

Svara

Movies - Noir oktober 26, 2011 kl. 18:42

Håller med, den gick inte riktigt på djupet som AB gör, och jag menade inte att detta är en AB-typ av film. Men tendenserna fanns där i storyn att få mig att tänka på just AB, inte mer än så 😉

And you’re welcome !

Svara

Henke oktober 26, 2011 kl. 13:24

Jag såg filmen igår och planerar att få ut en revy innan veckan är över…

Svara

fiffi oktober 26, 2011 kl. 15:57

Henke:
Då väntar jag med spänning på att få läsa vad du tyckte 🙂

Svara

A oktober 26, 2011 kl. 17:23

svaghet: klyscha efter klyscha efter klyscha. varje gång filmen började få fram en trivsam känsla så begravdes den i ännu en klyscha. blev så besviken.

Svara

fiffi oktober 26, 2011 kl. 20:00

A:
Vad tråkigt att du tyckte så. Jag tyckte precis tvärtom.

Svara

Henke oktober 27, 2011 kl. 20:17
Fiffi oktober 27, 2011 kl. 20:55

Henke:
Åhåååååå 🙂

Svara

filmitch oktober 29, 2011 kl. 12:17

Vad jag tyckte vet du, jag känner mig ganska grinig i sammanhanget och det är nog så att romcoms inte alls är min grej. Om jag tänker efter riktigt ordentligt är det nog bara När Harry träffade Sally som jag gillar.

Svara

Fiffi oktober 29, 2011 kl. 18:22

filmitch:
Tänk att du är så svårcharmad vad gäller romcoms… Vad är ditt hjärta gjort av? Gnejs? ;D

Svara

filmitch oktober 30, 2011 kl. 01:01

Stämmer, gnejs med stänk av granit 😉 Jag är nog mer “känslig” för filmer som har stänk av vemod i sig: 500 days of summer, Blue Valentine m.fl

Svara

Fiffi oktober 30, 2011 kl. 11:08

filmitch:
Jag håller med dig i att såna filmer lättare sätter sig fast i minnet/hjärnan/magen/hjärtat än rena romcoms men jag tycker nog att den här filmen hade en del vemod också över sig, om inte alls i samma mängd som Blue Valentine. Hmm. Måste se om den filmen snart känner jag. Jävlarns vilken bra film det är! 🙂

Svara

Micaela november 12, 2011 kl. 00:36

Aldrig haft en favoritfilm innan, men sen jag såg denna, så har den blivit min favoritfilm.. den var sjukt bra! Oväntad. Dom fångade så mycket som andra komedier aldrig lyckats med riktigt.. Och replikerna emellanåt var klockrena 😀

Svara

Fiffi november 12, 2011 kl. 09:57

Micaela:
Vad kul att du tycker så!! Jag blir jätteglad för din skull att du hittat en favoritfilm. Såna är bra att ha 😀

Svara

Christianj november 23, 2011 kl. 14:18

Riktig kanonrulle!

Svara

Fiffi november 23, 2011 kl. 15:21

Christianj:
Ja, visst ääääär det!! 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: