DALLAS BUYERS CLUB

18 januari, 2014

Ingen filmintresserad människa på jorden har kunnat undgå att se (eller prata om) Matthew McConaugheys förvandling från snygg sixpackkille med stomatolleende till fulländad karaktärsskådespelare som aldrig slutar att förvåna.

För att kunna spela den AIDS-sjuke Ron Woodruff i Dallas Buyers Club gick han ner sjutton kilo och när man ser honom i filmen känns det som ett under att han ens kan stå på benen. Jag har inte sett ett levande skelett på det här viset sen jag såg Christian Bale i The Machinist, det känns som att han behöver vara fastkedjad vid en droppställning mellan tagningarna för att få i sig tillräckligt med näring.

McConaughey var undernärd även i The Wolf of Wall street och alla som sett båda dessa filmer kan nog hänga med i mina tankegångar när jag säger att Ron Woodruff skulle kunna vara samma person som Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ron är vad som blev av Hanna när Wall Street kraschade totalt 19 oktober 1987 och Hanna försvann ut ut filmen. Han fortsatte droga och ligga med horor men la börsmäkleriet på hyllan och blev rodeojockey i Dallas, fick HIV och började deala med bromsmediciner istället för aktiefonder.

Jag vet att det inte stämmer, jag vet att Mark Hanna är en verklig figur precis som Ron Woodruff, jag vet att dom inte har fler beröringspunkter än att samma skådespelare gestaltat dom båda men ändå, jag tycker om min tanke.

Att Dallas Buyers Club är en sån jävla bra film beror framförallt på Matthew McConaugheys ögon. Han ÄR Ron Woodruff, inget snack om den saken. Jag tror inte för en sekund på att när filmarbetarna skrek “CUT!” så remmade McConaughey till den flådiga åttarumstrailern med jakarandainredning och bubbelpool och glassade sig fram till nästa scen. Jag tror han satt på en sjavig pall, drack ljummet kranvatten, skrapade bort koskit från nagelbanden och kliade sig på armbågen tills det började blöda. Jag tror inte det går att spela som han gör om man inte håller rollkaraktären levande dygnet runt. Han har en sjuk mans blick, en panikslagen mans blick, en jävlaranammablick. Jag ryser, jag kan inte fatta att det går att agera så utomjordiskt bra som han gör här.

Jared Leto gör även han en otrolig skådespelarinsats, nedbantad intill oigenkännlighet som transvestiten Rayon och Jennifer Garner känns behagligt vardaglig som läkaren Eve Saks. Regissören Jean-Marc Vallée är ingen jättekändis  – än – men efter den här filmen lär han få skaffa en Ulla-Bella-min-sekreterare som svarar i telefon. Han kommer ha att göra, hoppas bara han tackar ja till rätt grejer.

Personligen tror jag att Matthew McConaughey kommer stå med en guldstatyett i ena handen på morgonkvisten den tredje mars, jag tror han kommer få stående ovationer och jag tror jag kommer gråta en skvätt. Det är få skådespelare som är och har varit värda en oscarsstatyett lika mycket som Matthew McConaughey även om man bortser från den här rollen – vilket man inte kan.

Jojjenito, Christian och Henke har också skrivit om filmen.

{ 5 comments… read them below or add one }

Movies - Noir januari 18, 2014 kl. 21:14

Instämmer i allt. Jag gillade både filmen och prestationerna. Både McCounaghey och Leto är riktigt bra och har verkligen gått in för sina roller. Hoppas på vinst för båda, men inget känns givet.

Även för min del blev det en fyra till Dallas Buyers Club, men en femma till skådespelarna…

Svara

Fiffi januari 18, 2014 kl. 21:32

Movies-Noir:
Solklar femma till dom båda, utan tvekan. Att MMcC var såhär bra kanske inte förvånade nån men att Jared Leto var det kanske inte så många kunde tro. Inte jag heller. 😉

Svara

Movies - Noir januari 18, 2014 kl. 22:21

Med Leto så förväntade jag mig inte så mycket. Visste inte så mycket om filmen på förhand så visste bara att McC var med. Tog över halva filmen innan jag förstod att det var Leto 😉

Svara

Fiffi januari 18, 2014 kl. 22:42

Movies-Noir:
Jag förstår det. Jag hade nog knappt fattat det när filmen var slut om jag inte vetat innan att det var han. 🙂

Svara

Movies - Noir januari 19, 2014 kl. 15:35

Det var i scenen när han bär kostym som jag kände igen honom efter ett tag…

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: