LOVE, SIMON


Obegripligt mossig version av komma-ut-som-gay-film trots att halva världen verkar vallfärda till biograferna för att se 17-årige Simon mejla sig ut ur garderoben just nu.

Det här lika smaklöst som ett hubbabubba man tuggat på i perioder sen 1983 så jag väljer att låta min dotter tycka och tänka idag. Jag såg filmen med henne, hon är 21, jag är en gammal kärring i sammanhanget och inte det minsta målgrupp för filmen MEN – hon är! Så här är Filippas recension av Love, Simon.

Love, Simon är egentligen inte dålig, men det känns som en film som borde ha producerats för 30 år sedan snarare än år 2018. Filmen motsvarar ett fint försök att filmatisera en ung killes struggeling med sin sexualitet men det blir för klyschigt och trovärdigheten faller gång på gång när scener av överdramatisering av såväl mobbning och utfrysning sker.

Filmen hade dock, i mina ögon, blivit betydligt bättre om fokus istället hade varit att porträttera en homosexuell eller transsexuell kärlekshistoria genom forum som Grindr eller Snapchat istället för det tafatta försöket att göra film av ett anonymt mejlande. Inte minst då filmen ”leker” med stereotyper och normer på ett skiftande sätt och visar ”förslag” på snubbar som skulle kunna vara den som Simon mejlar med. Det känns som att manusförfattarna vill förmedla den viktiga läxan att vem-som-helst kan vara gay och att stereotypifiera människor och sätta de i fack är otroligt dumt. Samtidigt som de har en übergay karaktär med i filmen som lägger kommentarer på löpande band som sätter mobbarna på plats och en pappa som ständigt drar heteronormativa antaganden om Simon och andra män.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill eller borde säga om denna film mer än att det gör mig väldigt ledsen om denna film behövs så mycket som tittarsiffror och omdömen verkar peka mot. Vem är jag att egentligen betygsätta eller formulera en åsikt kring problematiken att vara homosexuella idag, eller förr i tiden? Vem är jag att ifrågasätta Simons känslor inför sin sexualitet och den, av honom, existerande uppfattningen som hans skolkamrater har kring öppet homosexuella? Det är inte min sak att kommentera hans eller andra lidande av att komma ut eller hitta sig själva. Däremot, om det i USA eller andra västerländska länder, fortfarande finns en mentalitet om homosexualitet som den i filmen, tycker jag det är otroligt sorgligt.

Men hur viktig filmen än är….den är långtråkig och skitdålig. Och då hjälper viktigheten inte ett dugg.

Filippas betyg:

Mitt betyg:

JUNO

Trots att jag sett den här filmen tre gånger sedan jag startade bloggen för snart åtta år sedan så har jag inte skrivit om den.  Inte förrän nu. Vissa filmer hamnar liksom mellan stolarna fast dom inte förtjänar att vara där och skriver jag inte om filmen direkt är det inte alltid jag minns att jag ska göra det. Det kommer ju nya filmer hela tiden, filmer som känns viktigare att skriva om även om dom är sämre. Weird det där.

Juno är en alldeles fantastisk liten film, en PÄRLA helt klart. Ellen Page spelar Juno, den unga tjejen som plötsligt blir gravid och som bestämmer sig för att adoptera bort barnet till ett par som desperat vill bli föräldrar. Hon kommer nära den blivande pappan (Jason Bateman) och hans fru (Jennifer Garner). Pojkvännen Paulie Bleeker (Michael Cera) har inte mycket att säga till om.

Junos föräldrar spelas av Allinso Janney och J.K Simmons och du ser ju, finns det NÅT att INTE gilla med den här filmen. Rollistan är som en våt dröm och DESSUTOM är det Jason Reitman som regisserat hela tjottaballongen, Jason Reitman som strax innan Juno regisserade Thank you for smoking och strax efter Up in the air. Kanonfilmer alla tre!

Det här är en perfekt film att se en regnig hösteftermiddag om du av någon anledning är hemma, hängig och eländig och vill se nåt mysigt, välgjort, lagom lättsamt och BRA.

 

MOTHER´S DAY

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.

DANNY COLLINS

Hej Al,

Eller….jag kanske ska kalla dig Alfredo? Jag känner dig ju inte, du kanske inte vill att jag kallar dig Al? Fast jag tycker det KÄNNS som att jag känner dig, du har ju liksom varit med i hela mitt liv i roller som varit så stora och så balla att det inte har gått att göra annat än högakta dig.

Du är en sjujävlarns skådespelare, det har jag alltid tyckt. Eller alltid och alltid….den senaste tiden har det svidit rätt hårt att vara ditt fan. Vilka tokigt dåliga filmer du gjort. Och OJ vad du tar i från tårna hela tiden på äldre dar, du som alltid var så på pricken perfekt förut. Method acting och…vad heter överspel på engelska….hrmm….overplay (?) är inte samma sak – väl?

Strax före jul såg jag om Gudfadern och jag gjorde det både för att jag gillar att se dessa filmer just runt jul OCH för att jag behövde se dig i en riktigt bra roll igen. Det är Gudfadern som funkar när det känns så – och Frankie & Johnny. Du är grym där. Bandana och den där vakna blicken! Wow, Al, Alfredo, fan, den där blicken är nåt alldeles speciellt. Fast ärligt talat….det har varit en hel del fiskögon på dig dom senaste åren. Du har sett halvdöd ut i det mesta banne mig. Trött, glåmig, liksom less på jobbet.

Jag sprang över den här filmen av en ren slump. Jag visste ingenting, hade inga förväntningar annat än jävligt låga vad gäller dig – hahaha – men övriga rollistan gör mig glad bara vid åsynen. Annette Bening, otroligt stabil, alltid. Bobby Cannavale, en suverän birollsskådis som verkligen förtjänat Det Stora Genombrottet i typ tjugo år. Christopher Plummer, charmig gubbe. Jennifer Garner, fri från den där Ben-människan och (får jag för mig) därmed lycklig. Och sen DU. Old Al Pacino som Danny Collins, den stora ådrade artisten som lever gott på gamla meriter och hitten Baby Doll.

Tänk att Danny fick ett brev, ett handskrivet brev från John Lennon av alla människor på jorden! Och tänk vad handskrivna brev kan förändra livet på folk, alltså det ÄR verkligen så och filmens Danny är ju ett strålande bevis på det. Och DU spelar Danny! Och dina ögon LEVER igen! Du lyser, hela du! Jag har inte lett så mycket åt en film sen jag såg Bill Murray i St. Vincent.

Jag är så VARM i hela kroppen, jag mår så himla bra just nu. Vilken fantastisk jävla film du gjort! Allting stämmer, precis ALLT. Manuset, kemin mellan er skådespelare, myspyskänslan filmen igenom och musiken…alltså MUSIKEN! Jag kan inte hitta något enda litet att klaga på. Så är det. Du var som Rocky när han fick jättesmällen av Ivan Drago och alla trodde att den lille tjommen var helt uträknad. Men precis som Rocky knölade du dig upp precis innan domaren bröt matchen och du kom tillbaka. Du gjorde Danny Collins och – på riktigt – det var tjugo år sedan du var såhär bra.

Jag kan inte ge vare sig dig eller filmen något annat betyg än ett väldigt väldigt högt. Den står och gungar mot det allra högsta men klarar sig inte riiiiiktigt dit. Men det är en fullfräsarfilm. Satan i gatan vad mysig den är. Och nu ska jag se om den. Igen. För jag tycker om dig Alfredo.

Ha det fint och tack för allt!
//Fiffi

Både jag och Steffo pratar om denna film i det 25:e avsnittet av podcasten Snacka om film.

Vill du läsa mer om filmen kan både Movies-Noir och Flmr bjussa på positiva recensioner.

ALEXANDER AND THE TERRIBLE, HORRIBLE, NO GOOD, VERY BAD DAY

Alla vet hur det är att ha en riktigt dålig dag. Att vakna på fel sida och allt – precis ALLT – går åt helvete.

För Alexander (Ed Oxenbould) är det exakt så. Vaknar. Ramlar ur sängen. Har sönder nåt och spiller ut vattenglaset i datorn. Den slås på (som tur är) men bara för att visa att skolans ballaste kille Philip Parker bjuder in på födelsedagsfest (med RÖKMASKIN!!) samma dag som Alexander själv ska ha kalas, fast Philip fyller inte ens år. Sen får han tuggummi i håret som fastnar i hårtorken och ja….dagen fortsätter i samma anda.

Filmen handlar om Alexander och hans tre syskon (varav endast den yngsta, Trevor, är det minsta behaglig), samt om hans karriärslystna mamma (Jennifer Garner) och arbetslöse pappa (Steve Carell) och dagen (och närmaste veckan) går käpprätt åt helsike för hela klabbet kan man säga.

Det här är en såndär film som jag egentligen undrar VARFÖR den blev gjord. Den liksom bara….finns. Den kan knappast göra någon jätteglad men inte heller uppretad. Den förstörde inte min dag men den gav mig heller inget av värde.

Filmen finns att se på Viaplay.

MEN, WOMEN & CHILDREN

Jag tänker ganska ofta att jag skulle vilja ha en brandbil, en sån med hög brandstege och en liten korg på. Jag tänker att jag skulle vilja stå i korgen och trycka på knappen som för stegen upp mot himlen och när den är fullt uppfälld tittar jag ner. Där nere går människor, massvis med människor och tittar i sina mobiler. Livet pågår runt omkring men alla – ja, fanimej alla – befinner sig i en annan värld. Den virtuella.

Jag kan tänka mig att om jag står där i korgen och tittar ner så är flocken av mobilaktiva människor tämligen lika en zombieinvasion a la vilken World War Z-scen som helst, lite långsammare bara. Det går ju inte så bra att springa fort och fippla med mobben samtidigt (har jag märkt).

En scen i filmen Men, women & children påminner mig om brandstegetanken, en scen inifrån en skola. Att se små dialogrutor ovanför huvudena på mobilanvändarna förstärker känslan av att vi alla faktiskt är någon annanstans mentalt mest hela tiden.

Den här filmen är Jason Reitmans inlägg i debatten om hur livet ser ut för unga och medelålders, barn och föräldrar som är uppkopplade dygnets alla timmar. Det handlar om porrsurfning, om internetdejting, om en mamma med extremt kontrollbehov över sin dotters datorvanor och en mamma som symboliserar motsatsen genom att ständigt fotografera dottern i mer eller mindre explicita poser för hennes egen websida.

Jag tillhör Adam Sandlers allt mer reducerade fanclub och blir väldigt glad när jag ser honom i den här filmen som en nedtonad, skäggig och ordinär äkta man till Rosemarie DeWitt. Judy Greer, ständigt med en kamera i handen, är också väldigt bra liksom Kaitlyn Dever, ständigt övervakad av sin mamma Jennifer Garner.

Jag tycker Men, women & children är en bra film, dock kanske aningens lång. Jag såg den tillsammans med två sjuttonåringar och det gav ett klart mervärde till filmen att höra deras starka reaktioner på vissa scener (en scen på en toalett i slutet av filmen till exempel).

Jason Reitman har en hög lägstanivå som filmmakare och han fortsätter göra sevärda filmer, filmer som brukar tjäna på att ses om. Se bara på Up in the air. Den började på en trea, nu är det en fullpottare för mig. Även denna film kanske växer om jag ser om den?

DRAFT DAY

När det kommer till pratiga sportfilmer som egentligen inte visar nån sport spelar Moneyball i en egen liga. Den visade att sportfilmer kan funka alldeles utmärkt även för personer som inte gillar sport överhuvudtaget.

Jag gillar att titta på sport, jag gillar sportfilmer oavsett om dom är pratiga eller inte och jag tokgillar Kevin Costner så självklart är Draft Day en film jag hållit ögonen på. Den tar oss in bakom kulisserna när det vankas ”drafting day”, alltså den dagen då klubbarna ska försöka knyta rätt spelare till sina lag genom att välja spelare i olika rundor, ja, paxa dom liksom. Här är det General Manager för Cleveland Browns, Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som är mannen som bestämmer vilka som ska ingå i drömlaget och ja, det är uppenbarligen tjuv och rackarspel även inom amerikansk fotboll. Det är svårt att fatta att det är människor dom pratar om, spelarna känns mer som boskap och klubbhöjdarna som dåtidens hästhandlare. Lika spännande som osmakligt.

Jag tittar, jag hänger med i svängarna, jag älskar synen av när Kevin Costner knäpper en vit skjorta, jag tycker det är lite nervigt när klockan tickar ner mot D-day men jag blir inte det minsta berörd rent känslomässigt. Filmen känns som den är gjort enligt Pratiga Sportfilmsformeln 1A och det är hyperamerikanskt så jag får sila blårött strösocker mellan framtänderna i takt med att stråksektionen lirar på övertid.

Det hyperamerikanska kan vara både en brist och en tillgång för en film och just här blir det faktiskt en tillgång. Jag kan inte klaga för jag vet vad jag gett mig in på. Jag förstår filmen. Jag köper dess premisser. Det jag inte köper är Jennifer Garners rollfigur Ali och anledningen till det stavas ett chips.

Ali är en kvinnlig filmkaraktär som äter i bild (till skillnad från alla som inte gör det). Meningen är i alla fall att man ska tro att hon äter allt skräp hon dukar upp. Våfflor och chips, slarvigt upphällda från en prasslig påse. Hon stoppar ett chips i munnen, ett ganska stort, helt, och här försöker regissören Ivan Reitman få oss att tro att klubbjuristen Ali faktiskt äter men HEY mig lurar han inte! Direkt chipset är instoppat i munnen klipps det till en kamera som filmar Ali snett bakifrån. Hade Ali tuggat hade ansiktet rört sig, det gör det inte, hon är helt still och framförallt – och här kan jag lova att ALLA håller med mig – det låter när man äter chips! När Ali äter låter det nada.

Klipp igen, nu ser vi Ali framifrån, pratandes. Utan chips i munnen. HUMBUG! Såna där grejer, kanske petitesser för vissa, kan reta gallfeber på mig. SKRIV FÖR FAN INTE IN I MANUS ATT HON ÄTER OM HON INTE ÄTER. Är grejen att hon har en talang för att svälja chips hela, var tydligare med det tack, låt annars hennes gommar jobba som det gör för oss andra vanliga dödliga när vi tuggar friterat tillplattat mos av potatiskaraktär.

Förutom detta är filmen helt okej. Moneyball superlight.

DALLAS BUYERS CLUB

Ingen filmintresserad människa på jorden har kunnat undgå att se (eller prata om) Matthew McConaugheys förvandling från snygg sixpackkille med stomatolleende till fulländad karaktärsskådespelare som aldrig slutar att förvåna.

För att kunna spela den AIDS-sjuke Ron Woodruff i Dallas Buyers Club gick han ner sjutton kilo och när man ser honom i filmen känns det som ett under att han ens kan stå på benen. Jag har inte sett ett levande skelett på det här viset sen jag såg Christian Bale i The Machinist, det känns som att han behöver vara fastkedjad vid en droppställning mellan tagningarna för att få i sig tillräckligt med näring.

McConaughey var undernärd även i The Wolf of Wall street och alla som sett båda dessa filmer kan nog hänga med i mina tankegångar när jag säger att Ron Woodruff skulle kunna vara samma person som Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ron är vad som blev av Hanna när Wall Street kraschade totalt 19 oktober 1987 och Hanna försvann ut ut filmen. Han fortsatte droga och ligga med horor men la börsmäkleriet på hyllan och blev rodeojockey i Dallas, fick HIV och började deala med bromsmediciner istället för aktiefonder.

Jag vet att det inte stämmer, jag vet att Mark Hanna är en verklig figur precis som Ron Woodruff, jag vet att dom inte har fler beröringspunkter än att samma skådespelare gestaltat dom båda men ändå, jag tycker om min tanke.

Att Dallas Buyers Club är en sån jävla bra film beror framförallt på Matthew McConaugheys ögon. Han ÄR Ron Woodruff, inget snack om den saken. Jag tror inte för en sekund på att när filmarbetarna skrek ”CUT!” så remmade McConaughey till den flådiga åttarumstrailern med jakarandainredning och bubbelpool och glassade sig fram till nästa scen. Jag tror han satt på en sjavig pall, drack ljummet kranvatten, skrapade bort koskit från nagelbanden och kliade sig på armbågen tills det började blöda. Jag tror inte det går att spela som han gör om man inte håller rollkaraktären levande dygnet runt. Han har en sjuk mans blick, en panikslagen mans blick, en jävlaranammablick. Jag ryser, jag kan inte fatta att det går att agera så utomjordiskt bra som han gör här.

Jared Leto gör även han en otrolig skådespelarinsats, nedbantad intill oigenkännlighet som transvestiten Rayon och Jennifer Garner känns behagligt vardaglig som läkaren Eve Saks. Regissören Jean-Marc Vallée är ingen jättekändis  – än – men efter den här filmen lär han få skaffa en Ulla-Bella-min-sekreterare som svarar i telefon. Han kommer ha att göra, hoppas bara han tackar ja till rätt grejer.

Personligen tror jag att Matthew McConaughey kommer stå med en guldstatyett i ena handen på morgonkvisten den tredje mars, jag tror han kommer få stående ovationer och jag tror jag kommer gråta en skvätt. Det är få skådespelare som är och har varit värda en oscarsstatyett lika mycket som Matthew McConaughey även om man bortser från den här rollen – vilket man inte kan.

Jojjenito, Christian och Henke har också skrivit om filmen.

Fredagsfemman # 32 – Med fokus på 40

Med endast ett fåtal dagar kvar till min fyrtionde födelsedag far mina tankar iväg till skådespelande årsbarn. Finns det några att jämföra sig med? Finns det nån jag skulle vilja byta liv med?


5. Jennifer Garner

Jennifer Garner får inte fylla fyrtio ifred. Maken Ben Affleck fyller nämligen samma år och kanske blir det ett gemensamt åttioårskalas i det Garner-Affleckska hemmet – kanske med seriehjältetema på papperstallrikarna?

 

 

4.Toni Collette

Det spelar ingen roll hur många Sjätte sinnet, Little Miss Sunshine och Om en pojke Toni Collette är med i, för mig är hon Muriel, nu och för alltid. Hon gick upp 18 kilo på sju veckor för att spela Muriels bröllop, hon castades som Paul Danos mamma i Little Miss Sunshine trots att hon bara är tolv år äldre än honom och hon verkar ha skön distans till det hon gör. Jag tror inte det beror enbart på åldern men vissa saker känns definitivt softare med fyrtio år i ryggsäcken.  ”I’ve always been a working actor. Big difference. I’m not interested in promoting myself or being famous. Don’t get me wrong, I like getting tables at restaurants that have been booked out for months but I don’t want people to identify with me instead of the character I’m playing.”


3. Cameron Diaz

Sjutton ynka dagar skiljer mellan denna vackra människa och mig. Sjutton dagar. Tänk så mycket roligt hon har fått göra på sina fyrtio år. Fått sperma  luggen, kärat ner sig i Shrek, bytt lägenhet med Kate Winslet, brottats med en låda och valt fel yrke. Allt det är ju fine men kom igen, hon valde att vara med i The Green Hornet! Jag vill INTE byta liv med henne.

 

2. Leslie Mann

Som mamma till Maude och Iris har Leslie all anledning att fira fyrtioårsdagen med ett leende på läpparna. Att döttrarna dessutom har äkta mannens efternamn och heter Apatow bevisar för mig att Leslie nog ler fler dagar på året än födelsedagen. Judd Apatow känns som en lagom barnslig man att vara gift med. Kiss-å-bajshumor till frukost ska inte förringas och snart (1 mars 2013) kommer hans nya film This is 40 på bio – med Paul Rudd och frugan Leslie i huvudrollerna. Undrar hur hög igenkänningsfaktorn kommer att bli?

 

1. Missi Pyle

Om jag var tvungen att leva om mitt liv som amerikansk skådespelare så skulle jag definitivt vilja vara Missi Pyle. SÅ himla skön, SÅ himla snygg, SÅ himla lång (fast hon är inte så väldans lång även om det ser ut så på film, 180 cm är bara en normalstor tumme längre än jag). Det är bara så tokigt, Missi får liksom aldrig den där jätterollen som gör att alla vet vem hon är, den där rollen hon liksom BORDE få. Hon får dom där knasiga birollerna, som Fran i Dodgeball och sånt. Men om Missi är 40 och jag är 40 så betyder det är 40 är coolt. Wäääääy!

Veckans serietidningshjälte på film: DAREDEVIL

Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck.

Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar)

Daredevil, på svenska även kallad det tuffa namnet Demonen eller det kanske lite mindre tuffa Våghalsen, är en karaktär skapad av Stan Lee för Marvel. Egentligen heter Daredevil Matt Murdock och på dagtid jobbar han som advokat. Det är först när mörkret sätter in som han blir blind brottsbekämpare, eller ja, blind är han visserligen dygnet runt men mmm, du fattar.

Den här filmen kom 2003 och jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Jag har inte sett filmen sedan dess och när jag nu sett om den förstår jag varför. Med min 13-årige son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredeviln.

Daredevil är ett hafsverk från början till slut. Ingenting är bra med den här filmen, till och med skurkarna är dåliga. Colin Farrell som Bullseye lyckas med konststycket att spela över när han är en karaktär som lever på att spela just över och Michael Clarke Duncan som Kingpin är en av serievärldens mest underliga bad guys. Dessutom har han inga övermänskliga krafter mer än att han är stor vilket bara är larv i sammanhanget. Jennifer Garner är söt men inte ens hennes Elektra är trovärdig. När hon fajtas skrattar vi och vi skrattar kanske lite för hårt och lite för elakt men ack så skönt det är att skratta på det viset ibland.

För att vara en ”påkostad” film med mängder av ”effekter” är det sällsynt dåligt. Dom har lyckats med att misslyckas med nåt så fundamentalt som perspektiven vilket gör att man ibland faktiskt inte kan se om Daredevil hoppar eller glider eller om det är tio meter ner till backen eller hundra. Tänk om samma miss hade gjorts i Spider-man, snacka om att det aldrig hade kommit en tvåa.

Jag hoppas att Ben och Jennifer sa ”det här blir nåt att visa barnbarnen” för allt annat med denna film är totalt bortkastat. Alltså, T-O-T-A-L-T!

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR

Colin Mead (Matthew McConaughey) är urtypen av ett snyggt manligt svin. Med ett yrke som otroligt framgångsrik modefotograf får han horder av unga tokvackra tjejer efter sig, kvinnor som gör precis vad som helst för att han både ska ta fram kameran och dra ner brallorna och han utnyttjar situationen till max och nu snackar vi MAX. Han gottar sig, njuter, känner inte efter, tänker inte varken före eller efter, behandlar folk som slit-å-släng-material och han klarar sig alltid med den där solbrända vaxade bringan och stomatolleendet. Charmig kille det där, Colin är snubben hela dagen. Wow alltså. Mumsfillibaba.

Flickvänner från förr är en ganska beskrivande men ändå rätt dålig översättning av originaltiteln The Ghosts of Girlfriends Past. Det är ganska lätt att tänka att Flickvänner från förr är en vanlig romcom med vanliga twistar men så är det inte riktigt, The Ghosts of Girlfriends Past säger så mycket mer. Colin behöver nämligen få en tankeställare eftersom hans barndoms förälskelse (Jennifer Garner) så uppenbart är den enda rätta för honom men han fattar det inte utan fortsätter ligga med allt som har bröst och puls.

Eftersom detta är en amerikansk film måste moralen, flosklerna, den påklistrade klokheten få plats och hade detta varit ett vanligt drama kanske han skulle få en lindrig variant av cancer och då få en annan syn på livet, hade detta varit en vanlig romcom hade kanske hans bästa vän fått ihop med med Jennifer Garner och DÅ hade han fattat vad han missat men nejdå, Flickvänner från förr är så mycket mindre än både ett drama och en romcom för här blandas det in spöken.

Mmmmm. Precis. Spöken.

Det här är rätt larvigt faktiskt. Det som gör att filmen inte sjunker som en gråsten är Matthew McConaughey som ÄR precis det ögongodis som rollen kräver och Emma Stone som överdrivet flumdruttspöke i tokpermanentat hår och tandställning. Annars är det mediokert värre på alla plan. Jennifer Garner orkar jag inte ens racka ner på. Hon sköter sitt hår (inga kluvna toppar här inte) och hon har ett vackert leende men där sätter begåvningsreserven in. Jag kan inte hitta fler skatter på hennes karta hur mycket jag än letar.

Utspädd minimjölk. Så känns det. Isssch liksom.

Här finns filmen.