Skräckfilmsveckan: DEAD SILENCE

2 november, 2016


James Wan. Cool kille. Begåvad. Han blev stor 2004 när han gjorde en långfilm av sin kortfilm Saw och man såg aldrig ett helkaklat rum, en såg och en fotled på samma sätt igen. Det tog tre år innan han regisserade en långfilm igen och då slog han till med två, Death Sentence (som han “bara” regisserade) och dagens film Dead Silence som både regisserat samt skrivit manus till tillsammans med sin Saw-parhäst Leigh Whannell.

Det känns som att kombinationen av dessa två män inte kan bli annat än en funktionell skräckfilm. Visst finns det lite barnsjukdomar  i filmen som man inte ser i nyare Wan-filmer (typ Conjuring-filmerna och Insidious), typ överanvändning av hög musik i samband med hoppiga inzoomningar, men jämför jag med sååååå mycket annat som jag ser i denna genre så är lägstanivån väldigt hög när James Wan är inblandad.

Som så många gånger förut är det en docka inblandad i storyn och denna gång är det en buktalardocka. Värsta sortens docka om du frågar mig, fy fan alltså, läbbiga grejer. Legenden om buktalaren Mary Shaw säger att hon förlorade rösten och det är något Jamie (Ryan Kwanten) fått sig berättat som en saga när han var liten och nu plötsligt minns igen när han är vuxen och hans fru blivit brutalt mördad. Av en docka. Som låg inslagen i en låda. Som en present. Utanför dörren.

Nåt som slår mig med alla dessa dockor i skräckfilm är VARFÖR dockorna prompt ska behandlas som vore dom barn eller husdjur? Dom ska bäddas ner i sängar, sitta i fåtöljer med en skön kudde bakom ryggen och framförallt ska dom befinna sig i samma rum som dom boende – hela tiden. Varför i hela friden då? Varför måste man ha en docka så nära sig hela tiden? Absurt. Ja, nästan lite sjukt. Överlag finner jag folk som samlar på dockor med ansikten i porslin eller hårdplast rätt otäcka. Eller så har jag helt enkelt sett alldeles för mycket skräckfilm. Så kan det va.

Men trots – eller tack vare – att jag sett så mycket skräckfilm så känner jag tämligen direkt om en skräckis “funkar” eller inte. Och Dead Silence funkar. Se den med fördel en mörk regnig natt. Ensam. Eller uppkurad med nån i soffan, det går också bra. Men för maximal skräcknjutning bör man nog se den ensam. Med hörlurar. Det är sen gammalt.

Idag skriver Filmitch om The Sentinel och Sofia tar en liten välbehövlig paus.

{ 9 comments… read them below or add one }

Sofia november 2, 2016 kl. 20:20

Wan kanske ska skriva sina egna manus också? För Death Sentence var inte mycket att hurra för…

Svara

Fiffi november 2, 2016 kl. 21:05

Sofia:
Nej verkligen inte, den var riktigt kass.Det känns som filmer ofta blir mycket bättre om det är samma manusförfattare som regissör.

Svara

Sofia oktober 22, 2017 kl. 14:26

Nej, att döma av Insidious 2 är det inte säkert att det blir bättre när James Wan får filma sitt eget manus 😉

Svara

Fiffi oktober 27, 2017 kl. 07:15

Sofia:
Är han på väg att bli lite av en Eli Roth? Att namnet i sig känns som ett mervärde men han kan inte alltid leva upp till det….?

Svara

Sofia oktober 28, 2017 kl. 14:17

Kanske lika så bra att han håller sig till producentsidan i skräckfacket och blockbusters för egen del?

Svara

Steffo november 3, 2016 kl. 09:02

Givetvis tar jag detta tips! Meget tack. Har bara hört om rullen, icke sett.
Kanske något att ha med sig till poddstugan..?

Svara

Fiffi november 6, 2016 kl. 13:17

Steffo:
Vi kanske kan ha en James Wan-special i nåt avsnitt?

Svara

filmitch november 4, 2016 kl. 01:07

Bra film som jag gillade mycket – härligt ryslig 😀

Svara

Fiffi november 6, 2016 kl. 13:18

filmitch:
🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: