UPGRADE

Leigh Whannell, snubben som startade hela Saw-franschisen (och även Insidious), har skrivit och regisserat en ny film. Upgrade. Om det blir som jag tror så kommer det säkerligen en Upgrade 2 eller Upgrader om nåt år eller så.

Upgrade utspelar sig i en rätt så nära framtid där mycket ser ut som vi är vara vid men mycket är betydligt mer high tech. Grey Trace (Logan Marshall-Green) är gift med Asha (Melanie Vallejo) och det verkar som att det är hon som drar in storkosingen i familjen. Grey meckar gamla bilar som han sen säljer till folk som kan betala. Som den förmögne inåtvände kufen, uppfinnaren Eron Keen (Harrison Gilbertson). Han har kommit på nån form av självtänkande chip som kan opereras in i kroppen och som liksom lagar och ”tar över” det som behövs fixas. Uppgraderar, liksom.

Det är väl knappast en spoiler om man skriver att det är Grey som får en uppgradering? Det är ju bara att titta på postern. Men mer än så tänker jag inte skriva om handlingen.

Det är ”nåt” med den här filmen som gör att det inte klickar helt för mig trots att den på många sätt är bra. Den känns påkostad i effekter och så, ändå får jag lite B-vibbar. Logan Marshall-Green är bra men han känns fortfarande som en lågprisvariant av Tom Hardy. Och Harrison Gilbertson, skulle det inte egentligen ha varit Dane De Haan men han hade inte tid/var för dyr?

Njaaaaaaah, jag kanske är lite sur nu, vad vet jag? Jag kanske är lite väl pjåkig? Filmen är ju bra, vad bråkar jag för? Ähh, jag bråkar inte, jag försöker bara analysera icke-klicket. Men en trea är ett bra betyg och filmen är helt klart sevärd.

Skräckfilmssöndag: INSIDIOUS: THE LAST KEY (2018)

Här kommer den fjärde filmen i Insidious-franschisen, den som startades 2010 med filmen Insidious och som var begåvad med Leigh Whannells manus och James Wans regi. Det var en film som föll mig väldigt mycket i smaken och uppföljaren, Insidious: Chapter 2, var inte pjåkig alls för att vara just en uppföljare. Film nummer tre har jag sett men konstigt nog inte skrivit om. Kanske beror det på att den var väldigt lättglömd och ärligt talat trodde jag nog att det var den sista filmen i serien. Men. Nej. Uppenbarligen hade jag fel där.

Som sagt, fjärde filmen är här och Leigh Whannell är manusförfattaren, vilket han även var i tvåan och trean. Jag tycker han är duktig på sitt jobb, han gör det grund-bra om du förstår vad jag menar. Han kan skräck som filmisk genre, han vet hur en skräckfilm är uppbyggd och han behärskar manusformeln 1A ut i fingerspetsarna. Detta betyder att man aldrig blir riktigt besviken på en film som är baserad på hans manus MEN det är inte alltid filmerna rockar bigtajm heller. Dom blir liksom lite för lätta att läsa av, i alla fall för en skräckfilmsräv som jag.

Här hoppar berättelsen lite fram och tillbaka i tid då den börjar 1953 med en ung Elise (Ava Kolker som ung, Lin Shaye som gammal) och vi får se hennes familjesituation och hur det funkade till vardags med hennes speciella ”begåvning” vad gäller att se spöken och andar. Hennes far, polisen, var allt annat än glad åt detta, han tålde det inte på ren svenska och straffade henne på det sätt han kunde. Hon blev inlåst och i ett hus fullskitet med spöken är det klart att det hände hemska saker där nere i källaren. Mer än så avslöjar jag inte, vi kör spoilerfritt här.

Att se skräckfilm sommartid är alltid ett krux, det är svårt att få tid att se alla filmer man vill under dygnets timmar som är mörka. Jag kan därför inte säga att min tittning av Insidious: The Last Key var helt optimal. Det var lite för ljust. Filmen i sig är i långa stunder extremt mörk (alltså i färgerna) och det var ibland lite svårt att se vad som hände. Men med det i beaktande tycker jag att den fjärde filmen befinner sig på samma våglängd som den tredje. Enda skillnaden är väl att jag denna gång inser att det kommer komma en femte film, självklart gör det det. Dessa filmserier är kassakor och såna verkar ha ett evigt liv.

Både Steffo och jag pratar mer om denna film i avsnitt 142 av podcasten Snacka om film. Och TACK till Universal Sony Pictures Nordic för recensionsexemplaret.

Skräckfilmsveckan: DEAD SILENCE


James Wan. Cool kille. Begåvad. Han blev stor 2004 när han gjorde en långfilm av sin kortfilm Saw och man såg aldrig ett helkaklat rum, en såg och en fotled på samma sätt igen. Det tog tre år innan han regisserade en långfilm igen och då slog han till med två, Death Sentence (som han ”bara” regisserade) och dagens film Dead Silence som både regisserat samt skrivit manus till tillsammans med sin Saw-parhäst Leigh Whannell.

Det känns som att kombinationen av dessa två män inte kan bli annat än en funktionell skräckfilm. Visst finns det lite barnsjukdomar  i filmen som man inte ser i nyare Wan-filmer (typ Conjuring-filmerna och Insidious), typ överanvändning av hög musik i samband med hoppiga inzoomningar, men jämför jag med sååååå mycket annat som jag ser i denna genre så är lägstanivån väldigt hög när James Wan är inblandad.

Som så många gånger förut är det en docka inblandad i storyn och denna gång är det en buktalardocka. Värsta sortens docka om du frågar mig, fy fan alltså, läbbiga grejer. Legenden om buktalaren Mary Shaw säger att hon förlorade rösten och det är något Jamie (Ryan Kwanten) fått sig berättat som en saga när han var liten och nu plötsligt minns igen när han är vuxen och hans fru blivit brutalt mördad. Av en docka. Som låg inslagen i en låda. Som en present. Utanför dörren.

Nåt som slår mig med alla dessa dockor i skräckfilm är VARFÖR dockorna prompt ska behandlas som vore dom barn eller husdjur? Dom ska bäddas ner i sängar, sitta i fåtöljer med en skön kudde bakom ryggen och framförallt ska dom befinna sig i samma rum som dom boende – hela tiden. Varför i hela friden då? Varför måste man ha en docka så nära sig hela tiden? Absurt. Ja, nästan lite sjukt. Överlag finner jag folk som samlar på dockor med ansikten i porslin eller hårdplast rätt otäcka. Eller så har jag helt enkelt sett alldeles för mycket skräckfilm. Så kan det va.

Men trots – eller tack vare – att jag sett så mycket skräckfilm så känner jag tämligen direkt om en skräckis ”funkar” eller inte. Och Dead Silence funkar. Se den med fördel en mörk regnig natt. Ensam. Eller uppkurad med nån i soffan, det går också bra. Men för maximal skräcknjutning bör man nog se den ensam. Med hörlurar. Det är sen gammalt.

Idag skriver Filmitch om The Sentinel och Sofia tar en liten välbehövlig paus.

SAW III

GOSSE! Det här är inget för kräsmagade!

Det kändes som att Saw började i enkel skala med visserligen ögonbrynshöjande äckliga scener men kanske inte så många. I Saw 2 la racerbilen i tvåan och gasade på som tusan för att komma upp i fart. Mer blod, mer gore, mer slaffs. Men i tredje filmen är det som att bilen tagit sig från tättbebyggt område och kör rätt upp på motorvägen. Det tjuter i växellådan och tredje växeln hoppas över, det blir fyran direkt.

Det är väldigt mycket närbilder på sargade kroppsdelar, väldigt mycket blod, väldigt mycket frätande/sprickande/töjande/söndertrasande och jag vet att Saw III har jämförts med Hostel just i tortyrporrhänseende och jag kan förstå jämförelsen även om jag personligen tycker att Hostel bjussar på en oöverträffad vidrig stämning, något egentligen samtliga Saw-filmer utom den första saknar.

Jigsaw lever även om det är knappt och den leksugne cancerpatienten kidnappar läkaren Lynn för att hålla honom vid liv. I Amanda (Shawnee Smith) har Jigsaw en högst kompetent lärling,  å ena sidan är hon minst lika rubbad i skallen som Jigsaw själv, å andra sidan skiner skymten av ett samvete igenom. Amanda lyckas få Lynn att utföra en hjärnoperation på Jigsaw och det är nåt som verkligen gör sig på rörlig bild i en film som denna. Samtidigt är en pappa vid namn Jeff ute på minerad mark när han får chans att hämnas sin sons död på sedvanliga mer eller mindre dödliga Saw-uppdrag. Oftast mer.

Jag mindes denna tredje film som sämre än tvåan men vid en omtitt känner jag att dom nog får byta plats. Båda filmerna landar på samma betyg men det är inte bara i helvetet det finns grader, det gäller även betyg 3.

Originaltitel: Saw III

Produktionsår: 2006

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och James Wan (samma som första Saw)

Budget: Ca 10 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Tjejen som får huden avsliten. Svårt att inte känna svedan…

.

 

 

.

SAW II

Ingen rast, ingen ro. Det här med långsam uppbyggnad och psykisk spänning är ingenting för uppföljaren till Saw, Saw II börjar direkt och det är bara att hålla sig i armstöden och försöka djupandas med magen.

Kräsmagade och/eller random känsliga personer stänger nog av filmen innan titeln syns i bild med vita bokstäver mot svart bakgrund, kanske inte för klegget i sig, mer för att känslan är allmänt omysig.

Men tänk vad minnen kan luras ibland. Jag minns Saw 2 som en supervärdig uppföljare till en i princip prickfri första film, jag minns den som spännande som tusan, som jätteläskig, som BRA. Nu när jag ser den gäspar jag nästan käkarna ur led. Visst har den sina sköna scener, visst har den fortfarande ett kreativt tänk men mycket av det otäcka med upphovsmannen Jigsaw (Tobin Bell) försvinner när man vet hur han ser ut. Detta ständiga gissel för all typ av skräckfilm. Fantasin är alltid otäckare än verkligheten.

Manuset följer den redan nu så kända ”Saw-mallen”. Människor som gjort ont/fel/ingenting hamnar i sammanhang som mest kan liknas som kreativa tortyrceller, dom får gåtor att lösa och om gåtorna löses rätt/tillräckligt snabbt överlever personen, om inte – bajbaaaaaaaj.

Saw II är beskaffad med väldigt mycket snabba klipp, alltså det är vääääldigt mycket mer MTV-bajsnödigt än första filmen och det är hög musik som innefattar trumslagsliknande ljud på metalliska fat (gör svinont i öronen om man ser filmen med lurar vilket jag först tänkt göra men struntade i då jag gärna vill bibehålla min hörsel någorlunda intakt).

En sammanfattningsvis ganska irriterande film men inte på något sätt dålig. Den har några minnesvärda scener och med tanke på att jag vet vad som komma skall framöver så är filmen ändå – som Erik skulle ha sagt – ”helt okej”.

Originaltitel: Saw II

Produktionsår: 2005

Regissör: Darren Lynn Bousman

Manus: Leigh Whannell och Darren Lynn Bousman

Budget: Ca 4 miljoner dollar

Bodycount: 9 döda

Mest kreativa scen: Sprutor i stora lass. Vidrig scen. Det svider överallt bara att titta. Aj aj aaaaaaj. Och slutet är bra. Slutet är riktigt bra.

.

.