EDGE OF TOMORROW

Hur kan en film som fått till väääärldens bästa tagline INTE välja den som titel? LiveDieRepeat skulle vara en fenomenal titel på denna film, hästlängder bättre än Edge of tomorrow som känns väldigt mycket havregrynsgrötfrukost i mina öron. Såndär gröt som är kokad i micro med för mycket vatten och utan salt.

Juni månads filmspanarfilm valdes av mig och valet stod mellan denna veckas två biopremiärer, den kubanska filmen En natt i Havanna som är regisserad av Lucy Mulloy och handlar om en ”pojkaktig” tonårstjej som bor i Havanna och som inte tycker hon passar in med landets rigida könsroller och tillsammans med sin bror och en vän planerar hon att fly till Miami på en flotte (info från sf.se) och Tom Cruise-blockbuster-actionstänkaren Edge of tomorrow.

Det politiskt korrekta och kanske det mest givande i längden hade varit att välja Havanna-rullen men jag kände inte för det, jag kände för en Tom Cruise-blockbuster-actionstänkare. Gör man inte alltid det förresten? Är han inte en av världens mest stabila skådisar? Kan han misslyckas med en film? Är Tom the-best-name-to-have om man ska lyckas bigtajm i Hollywood? Jag menar, det finns ju hur många som helst. Hanks. Hardy. Hiddleston. Å Cruise då.

Trailern till filmen kändes sådäääär tycker jag men….vadå….hur tradigt kan det bli med Tompa, science fiction och exoskelett? Han åkte motorcykel utan hjälm i trailern. Motorcykel utan hjälm, bara en sån sak! Hur länge har man längtat efter att se det igen på film? Sen 1986?

Hur var då filmen?

1. Bra.

2. Rolig.

3. Lite för lång.

4. Den skulle ha slutat vid scenen vid Louvren (utan att spoila)

5. Tom Cruise levererade över min förväntan.

6. Emily Blunt var helt okej.

7. Min radar uppfattade noll på romantik-kemi-mätaren mellan Cruise och Blunt.

8. Jag är inte säker på att nummer 7 spelar någon som helst roll.

9. Jag älskade scenen – och ljudet – när en viss person blir överkörd.

10. 3D:n tillförde ingenting.

11. Sergel 1 är en jättebra biosalong.

12. Plusstolarna är värda sin extrakostnad.

13. Dragomir Mrsic var tyst, tuff och effektiv.

14. Härligt att filmen utspelade sig till stora delar i London.

15. Hade den här filmen haft premiär i Sverige på nittiotalet hade den hetat ”Oblivion hela veckan”.

16. Nummer 16 hade bara varit sant om Oblivion haft premiär samma år som Måndag hela veckan, dvs 1993, och att denna film kom året efter.

17. Skulle dom där fladdriga bläckfisk-av-metall-monstren vara otäcka?

18. Skulle filmen ha varit ännu ballare med 15-årsgräns? Mörkare? Läskigare? Blodigare? Eller var allt helt okej nu?

19. Tydligen visste dom inte hur filmen skulle sluta när dom började filma, manuset var inte klart. Det förklarar ett och annat.

20. Sommarn är här nu!

 

 

 

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Är dom nöjda med mitt val eller vill dom leka LiveDieRepeat med mig efter det här? Här är länkarna till dom som sett filmen: Fripps filmrevyer, The Nerd Bird, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Har du inte sett den-podden, Fredrik on film, Filmparadiset, The Velvet Café och Har du inte sett den-bloggen.

28 svar på ”EDGE OF TOMORROW”

  1. Och jag som verkligen gillade den riktiga titelns lite poetiska anslag. Men jag är nog lite osaltad havregrynsgröt… 😉

    Tycker inte att den kändes för lång (däremot var som sagt de sista scenerna onödiga), men jag håller helt med om frånvarande gnista mellan de tu. De kändes mer som partners eller kollegor, inte ens särskilt mycket kompisvibbar fanns där. Tyckte också att filmen lade sig på helt rätt nivå för sin åldersgräns. Visst hade man kunna göra den mörkare, mer tragisk, hopplösare men det fanns en rätt bra balans mellan de stråken och det lite mer humoristiska.

    Haha och säkerligen sant på no 15.

    1. Någon sorts vibb fanns väl dock genom ett delat trauma? Om det finns en person i hela världen som förstår vad man genomlider så byggs rimligtvis ett visst känslomässigt band. Jag tycker att det lyser igenom tillräckligt. Det är väl som en Big Brother-romans som blossar upp i en specifik situation och sedan troligtvis dör när man återgår till verkligheten.

      1. Carl:
        Jo, kanske en viss traumavibb men det var inte tillräckligt tyckte jag, i alla fall inte om det var meningen att det skulle vara nån form av kärleksvibb också mellan dom, för den uteblev helt.

        Det var en bra jämförelse med Big Brother 🙂

          1. Iofs, ska vi vara fyrkantiga är Live/Die/Repeat en mer korrekt titel. Så länge Tompa inte dör kan han ju ta sig igenom hur många imorgon som helst…

  2. Håller med om det mesta.

    Ja, den skulle ha slutat några minuter tidigare.

    Nej, 3D gav ingenting (men samtidigt störde den inte vilket kan vara nog så skönt).

    Ja, plusstolarna borde vara standard (vilket de är på många ställen utomlands).

    Nej, bläckfiskarna var inte skrämmande.

    Och ja, filmen hade nog blivit ännu bättre med högre åldersgräns 😉

    1. Movies-Noir:
      Håller med om att 3D:n inte störde men det är liksom inte nog tycker jag. Det måste liksom till nåt mervärde för att 3D ska vara befogat.

      Om plusstolarna var standard undrar hur dom nya plusstolarna skulle vara då 🙂

  3. 5. Ingen överraskning, Tompa levererar alltid.

    10. Näpp, rätt.

    12. Japp, rätt.

    19. Filmens stora svaghet var att den var för tam…

  4. Vilken härlig lista! Tror jag ska börja skriva mina recensioner så.
    Jag gillade filmen lite mer än du tror jag. Men så är jag ju också väldigt svag för science fiction och allt vad tidsresor heter.

  5. Smidig recension. Håller med Jessica, bra sätt att sammanfatta på.

    1-3. Instämmer!
    4. Men då hade den ju slutat jättetråkigt!
    5, 6, 7: Tycker iofs Blunt sopar mattan med Tompis. Däremot tyckte jag att man lyckades skapa perfekta ”nästan-romantiska vibbar” mellan Cage och Vrataski.
    9. Jag med, fantastiskt roligt.

    Väldigt vad alla var överens angående den här filmen. Medelbetyget ligger väl på typ 3 å en halv, nästan fyra!

  6. Cecilia:
    4. Inte alls ett tråkigt slut. 😉 Det hade blivit ett episkt slut, ett slut att minnas, ett slut att få klump i magen på och en sätt att göra filmen till något som inte släpper ur ens medvetande. Nu blev det ett ”fegisslut” tycker jag,

    Jag undrar om det här är den minst vattendelande filmen i Filmspanarnas historia. Det _kan_ vara så, vi är närmast larvigt eniga 🙂

Lämna ett svar till Henke Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.