En ganska snäll man

19 oktober, 2010

Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

“Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

“Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 19, 2010 kl. 06:27

Låter ju ganska intressant, även om jag inte är riktigt så Stellan-frälst. Kanske iofs mer beror på att han ju ofta får spela rätt otrevliga typer…

Svara

f i f f i oktober 19, 2010 kl. 06:53

Sofia:
Men i den här filmen är han väldigt lätt att tycka om. 🙂

Svara

filmitch oktober 19, 2010 kl. 20:50

Detta är en film som ligger på min lååånga lista bland att ska ses. Efter din fina recension åker den upp ett par hack 😀

Svara

f i f f i oktober 19, 2010 kl. 20:55

filmitch:
Om jag får bestämma tycker jag du ska kicka upp den många steg och lägga den strax under Brokeback mountain och Glädjekällan.

Som trea på måste-se-listan alltså 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: