EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA

16 februari, 2012

Det finns ett måleriverktyg som heter klisterspruta. En klisterspruta används för att rädda väggar med tapetbubblor. Man fyller den med tapetklister, gör ett litet hål i bubblan, tycker in lim och jämnar ut tapeten. När limmet torkar och om man hållt tummen tillräckligt hårt är väggen slät och fin. Om inte får man jobba hårdare.

Att se den här filmen är som att ta en klisterspruta i handen, trycka ner den vassa pipen i en myrstack, suga in sprutan full med kissmyror, dra upp tröjan, göra ett litet hål i naveln med en korkskruv, trycka in klistersprutan i hålet och klämma till utav bara fan. Sen kryper myrorna omkring i kroppen, under huden, i vener och artärer och liksom bara…jävlas. En sån sjukt jobbig känsla vill jag inte gärna dela med mig av men jag har inget val för det här är en film som kliar.

Oskar Schnell (Thomas Horn) är en vetgirig liten pojke som upptäcker världen ivrigt påhejad av sin pappa (Tom Hanks). Oskar gör visitkort med alla titlar han kallar sig (pacifist, amatöruppfinnare, designer, astrofysiker) som han lämnar fram till människor som kan hjälpa honom i faktaletande för han tycker inte om att prata med folk. Visitkortet blir nån slags dörröppnare. Så dör pappan sådär alldeles World Trade Center-tragiskt och efterlämnar en nyckel, en nyckel som Oskar givetvis bestämmer sig för att hitta låset till.

Egentligen är det här samma film som Hugo, men mer en “vanlig” spelfilm. Lite mörkare och mindre äventyr. Om Hugo är en lördagkväll så är Extremt högt och otroligt nära en måndageftermiddag.

Att erkänna att barnskådespelare är dåliga är lika politiskt inkorrekt som att säga att spädbarn är fula men Thomas Horn som Oskar är verkligen INTE bra. Han är fullt jämförbar med Asa Butterfield i Hugo som inte heller var nån höjdare (för att uttrycka det milt). Tom Hanks spelar Tom Hanks med hundkrull på skallen och Sandra Bullock är ledsen mamma, deras insatser har jag inte mycket att säga om.

Max von Sydow gör ett fint porträtt av The Renter, en butter gammal stöt och har blivit Oscarsnominerad för Bästa manliga biroll. Tacksamt för filmen men jag är tveksam till om jag lagt min röst på honom om jag var med i akademin.

Nu är det här antagligen inte tänkt att vara någon tjo-och-tjim-och-faderallan-film och som sådan tänker jag inte heller bedöma den men oavsett vad regissören Stephen Daldry har tänkt sig så blev slutresultatet något väldigt konstigt. Bakgrundsmusiken är hela tiden så hög att det känns som att jag tittar på en 129 minuter lång trailer. Det brölar och låter och är ett missljud av guds nåde, det gör ont i öronen och jag vill bara gå hem. Extremt högt, ja, titeln har helt rätt där och otroligt nära, ja, där med. Filmen kommer nära eftersom den är så infernaliskt enerverande, den går mig på nerverna, jag blir alldeles spattig och om DET är meningen så är det inget som ger pluspoäng hos mig.

Jag vet inte vilken målgrupp filmen har, kanske är den mer tänkt som en ungdomsfilm, alltså jag har verkligen INGEN aning här. Hanks och Bullock är affischnamn som drar folk till biograferna, men det är folk som kommer vara rätt besvikna när dom går ut. Tror jag. Jag tror nämligen inte att jag är så himla udda i min smak. Jag tror jag är som folk är mest och fick jag önska skulle det delas ut öronproppar i foajén. Det tjuter som satan i öronen!

Filmen finns på Voddler.

 

{ 22 comments… read them below or add one }

Jessica februari 16, 2012 kl. 07:52

Synd att filmen inte var bättre. Jag läste boken förra året och tyckte den var helt fantastisk. Känner mig lite osäker på om jag ska se den här. Vill inte förstöra minnet av en riktigt bra läsupplevelse.

Svara

Fiffi februari 16, 2012 kl. 07:54

Jessica:
Jag kan verkligen tänka mig att boken är jättebra. Det är en fin historia men berättat såhär i filmform så förstörs den av omständigheterna. Tycker jag då. Du kanske ger den en femma 😉

Svara

Gustav februari 16, 2012 kl. 08:50

Tyckte också om boken väldigt mycket, men när jag såg trailern kändes det snabbt som att hela berättelsen besudlats… Tar den här recensionen som en bekräftelse på det. 🙂

Svara

Fiffi februari 16, 2012 kl. 17:22

Gustav:
En till som gillade boken! 🙂 Jag kanske ska ta och läsa den och försöka glömma filmen? 🙂

Svara

filmitch februari 16, 2012 kl. 09:48

Det är väl inte politiskt inkorrekt att säga att barnskådisar ofta är irriterande, dåliga och ofta hemska – speciellt i amerikanska filmer. Det är ju sant. Barn + USA producerat är en kombination jag ofta undviker. Det finns f.ö många stolpskott i den den svenska filmvärlden t.ex hela Saltkråkeensemblen och Ronja Rövardotter.

Svara

Fiffi februari 16, 2012 kl. 17:23

filmitch:
Jo…liiiiiiiite politiskt inkorrekt är det allt, att ifrågasätta barn och deras förmågor, det är ett big no-no.
Fast Saltkråkan och Ronja, var dom så illa?

Svara

thimmi februari 17, 2012 kl. 18:43

Jag ställer mig nog allt på Filmitch sida i den frågan. Jag anser inte att det är politiskt inkorrekt att klanka ner på barnskådespelares insatser. Fast samtidigt så har jag ju även sett en hel del fula spädbarn i mitt liv…

Svara

Fiffi februari 18, 2012 kl. 10:39

thimmi:
Jag kanske får omvärdera min politiska inkorrekthet då 😉

Svara

filmitch februari 18, 2012 kl. 14:53

Jag säger bara: Birk, Teddi & Freddi samt Tjorven som ibland får kisa för att läsa dialogskyltarna som Hellbom håller upp bakom kameran.

Svara

Fiffi februari 18, 2012 kl. 16:46

filmitch:
Jag ser det nog mest som charmigt. Men å andra sidan är jag lite Astrid Lindgren-skadad. Gillar dom där filmerna till max 🙂

Svara

filmitch februari 19, 2012 kl. 23:16

Jodå Lindgren gillar jag också men jag sväljer inte allt. Emil & Madicken hör nog till mina favoriter. Saltkråkan går an tack vare Melker och den otrevlige fiskaren (glömt hans namn) och Pippi är en mycket märklig blandning av fusion jazz o tyska skådisar en ganska surrialistisk serie. Vill nog hävda att det är lite Lynch över Pippi.

Svara

Fiffi februari 20, 2012 kl. 08:16

filmitch:
Hade Pippi varit filmad lite mer nattetid eller sämre upplyst hade det helt klart kunnat vara Lynch. Snyggt tänkt där 🙂

Svara

Sofia februari 20, 2012 kl. 19:59

Politiskt inkorrekt vet jag inte, däremot känns det lite ovanligt med dåliga barnskådisar i amerikanska påkostade filmer. Oftast är det ju snarare rollerna än rollprestationerna man vill kräkas över.

Svara

Fiffi februari 20, 2012 kl. 22:23

Sofia:
Och just i den här filmen är det båda 😉

Svara

Movies - Noir februari 20, 2012 kl. 21:45

Så, nu har jag sett den sista filmen innan Oscarsgalan (om det inte blir läge att se någon till dokumentär eller utländsk film så klart). Och jag håller inte med vad gäller Thomas Horn. Han gör vad han ska. Det är KARAKTÄREN som är jobbig 😉 Han (karaktären) lider ju av Aspergersyndrom, så jag tycker nog han gör rollen bra. Men jag håller med om att han är enerverande, karaktären alltså.

Filmen är inte alls tokig. Kan mycket väl tänka mig att de som läst boken blir besvikna, likaså de som tror de ska se en film med Tom Hanks och Sandra Bullock i stora roller. Nej, det här är en helt annan typ av film. Kunde den varit bättre ? Absolut. Men jag förstår att den blev Oscarsnominerad, även om det fanns bättre filmer.

Ingen perfekt film, men en mycket välgjord sådan som lyckas med mycket. Att den inte fick fler Oscarsnomineringar tycker jag är konstigt, speciellt som den fick för bästa film och von Sydow (som är konstigt i sig).

Så här skrev jag om Extremely Loud & Incredibly Close.

Svara

Fiffi februari 20, 2012 kl. 22:29

Movies-Noir:
Läste precis din recension och du har antagligen helrätt i att det är karaktären som är svår, inte skådisen som är dålig men….det hjälps inte för mig. Börjar man reta sig så går det sällan över.

Svara

Movies - Noir februari 21, 2012 kl. 00:54

Och jag förstår dig. Jag gillade inte heller karaktären, men under ytan kunde jag se en ganska duktig skådis (bättre än pojken i Hugo åtminstone).

Svara

Sofia februari 21, 2012 kl. 09:51

Den här diskussionen kom ju också upp när det gäller Kiera i A Dangerous Method. Frågan är är det skillnad på att inte kunna fastna för en karaktär, precis som man inte gillar alla människor man möter, och uppleva rollprestationen som onaturlig? Själv tycker jag nämligen att det sällan känns som om människor man möter är onaturliga i den bemärkelsen att det känns som om de spelar en roll. Däremot kan de vara jäkligt enerverande 😉

Svara

Fiffi februari 21, 2012 kl. 12:25

Sofia:
Vad är hönan och vad är ägget? I Kieras fall är hon båda.

Svara

Sofia februari 22, 2012 kl. 07:02

Förstås svårt att svara på, särskilt i fallet Keira 😉 Min poäng är väl att jag tycker att det är sällan man fysiskt träffar (eller ser på TV heller för den delen) personer som man upplever lika onaturliga som man kan göra en karaktär i en pjäs, bok eller film. Med förbehållet att jag inte träffat särskilt många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Svara

Fiffi februari 22, 2012 kl. 21:19

Sofia:
Det är skönt att det ändå finns en väsentlig skillnad mellan verklighet och fiktion. Hade jag sett en kvinna se ut som en alien-haj (likt Kiera i A dangerous method) så hade jag antagligen inte anklagat henne för överspel utan sett en sjuk människa.

Svara

Fiffi februari 21, 2012 kl. 12:14

Movies-Noir:
En kratta är bättre än pojken i Hugo 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: