Måndagar med Matt: FÄST VID DIG

2 december, 2013

Bob och Walt Tenor är inte bara tajta bröder rent psykiskt, dom är även sammanväxta vid midjan. Det kan medföra vissa komplikationer speciellt eftersom Walt (Greg Kinnear) är en utåtagerande ladies man med skådespelardrömmar och Bob (Matt Damon) är hemmakär, lider av scenskräck och får tunghäfta i kvinnors sällskap.

Med tanke på svenska översättares faiblesse för hejsan-hoppsan-hittipåtitlar så är jag förvånad att denna film inte fick heta Ingenting är omöjligt på svenska, gärna uttalat med Gunde Svans påhejjande dalmålsaccent direktimporterat från Fort Boyard. Filmen handlar nämligen mer om just det än om att Bob och Walt är siamesiska tvillingar.

När bröderna Farrelly gör en film är mina förväntningar alltid höga. Har man gjort en av världshistoriens roligaste filmer (Dum & Dummare 1994) så är det liksom nåt man får räkna med. Fäst vid dig spelar inte i samma komediliga som Dum & Dummare och det beror på att detta inte är någon dum-flams-komedi. Det här är mer en twistad dramakomedi än nånting annat. Den har ett stort hjärta, den har en svärta, den är bitvis nästan jobbig att se tycker jag och att den tar sig in så innanför skinnet på mig beror helt och hållet på Matt Damon och Greg Kinnear som lyckas spela bröderna med kärlek och ryggrad. Samtidigt är den ju rolig. Såklart. Men precis som med en film som Cable Guy så fastnar skrattet i halsen ibland. Empatin tar över, på gott och ont.

Det jag tycker om med filmen är det som gör att jag inte gärna ser om den. Jag såg filmen när den kom för tio år sedan men har inte sett den sedan dess och jag vet varför. Den tar. Den tär. Den är liksom allt samtidigt, härlig och mysig, jobbig och sorglig och filmer som har allt det kan jag inte enbart se i underhållningssyfte. Den äter lite av mig och det får den gärna göra. Det är bara synd att den säljs in som “trams”.

Matt Damon är så himla jättebra här i sin standardmundering för stora blåjeans och mockabrun jacka. Jag känner för att gråta lite. Tror jag ska göra det nu. Det är en jävla komedi att ha såna biverkningar.

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia december 2, 2013 kl. 10:08

Jag gillar de lite allvarligare Farrellys. Och den här filmen. Som du säger, den funkar mycket tack vare Matt och Greg, de får till en bra kemi.

Svara

Fiffi december 2, 2013 kl. 22:41

Sofia:
Det är nästintill oscarvarning på både Damon och Kinnear. Tänk vilken grej om någon av dom blivit nominerad och vunnit – och tagit emot priset med tvillingen fäst vid tiotusendollarskostymen 🙂

Svara

Sofia december 3, 2013 kl. 05:56

Haha, det hade varit mer minnesvärt än en skäggig Jim Carrey 🙂

Svara

Vrångmannen december 2, 2013 kl. 15:48
Fiffi december 2, 2013 kl. 22:42

Vrångmannen:
Med vetskap om att dubbla negationer kan missuppfattas så måste jag ändå skriva att det går inte att INTE gilla den mannen!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: