FEAR X

11 mars, 2012

Drive är en film som får mig att vilja gruppkrama samtliga inblandade. Ryan Gosling kan jag i och för sig tänka mig göra mer saker med än att krama men det hör inte hemma här.

Nicolas Winding Refn har regisserat Drive och Pusher , två filmer han inte alls behöver skämmas för. Sen är det Bronson men what the heck, alla har rätt till en dålig dag (vad jag ska kalla Valhalla Rising vet jag inte, väljer att grymta tyst bara). Fear X är den av hans filmer som passerat mig mest obemärkt förbi och jag vet vem jag ska skylla på. Han heter John Turturro.

Nu kommer jag att bli elak och gå till personangrepp ett par meningar framöver så känner du att du inte fixar det, hoppa ner ett par centimeter och fortsätt läs där.

Jag kan ofta tänka om Adam Sandler att han ser en smula efterbliven ut. Att han har en släng av någon genförskjutning som gör att han ser en anings bakom ut. John Turturro ser i mångt och mycket ut som Adam Sandlers storebror och detta inte sagt som en komplimang. John Turturro har ett ansikte som irriterar mig. Många är dom filmer som jag rent intellektuellt sett vet är bra men som John Turturro likt ett ankare i gjutjärn sänker till botten. Bröderna Coens Miller´s Crossing är en, Quiz show är en annan. Nu har han en osviklig förmåga att ofta bli castad av regissörer jag gillar och därför har jag sett honom i en hel drös med filmer och jag känner därför att jag har fog för min aversion.

John Turturro är inte min typ av kille, inte på något sätt och hans korkade fejs på en filmaffisch borgar inte för kvalitet, inte i min värld. Men Nicolas Winding Refn gör det, i alla fall efter Drive, så jag bestämmer mig för att ge Fear X en chans och att försöka se bortom Turturros sneda gaddar och tomma blick.

Det gick sådär.

Harry (Turturro) är en tom man, en nästan död man invärtes. Hans älskade fru har blivit mördad och Harry är i det närmaste besatt att hitta mördaren. Via ett maniskt synande av band från övervakningskameror försöker han komma närmare svaret på gåtan och en förhoppning om att kanske kunna gå vidare med sitt liv.

Om du tänker dig att du är en snigel, inte en såndär svart mördarsnigel, dom har ändå någon form av tempo i kroppen, utan mer en såndär rund vanlig sak med huset på ryggen. Du är en sån snigel, det är vår, första riktigt varma vårdagen och du ligger där i solen och bara gassar och njuter av livet. Så kommer någon och bjussar dig på en stor tallrik helt perfekt friterad pommes med grillkrydda och gurkmajonäs och ett iskallt stort glas. Glaset är förtrollat och fylls på med perfekt upptappad öl tills du säger stopp. Du har ett ganska skönt liv där i solen, mätt, belåten och varm men så ringer mobilen. Nån vill att du ska bege dig hemåt för att dammsuga och torka golven. Du vet att du måste hem men ingen har bestämt hur snabbt.

Om du tänker dig att du är den där snigeln som ska hem och städa och du föreställer dig med vilken fart din fett-, salt- och ölstinna kropp tar sig framåt så kan du med lätthet känna den här filmens tempo. Det går inte undan. Det går så sakta att jag kan se tånaglarna växa under tiden. Ofta tycker jag att det kan vara skönt att i sakta mak få en historia att byggas upp men det finns grader i helvetet och skillnaden mellan behaglig och superseg är ganska stor. Fear X är så seg att storyn blir lidande. Sneglingarna åt David Lynch är uppenbara men Lynch klarar sig ofta på rätt sida seghetssnöret även när det går sakta som satan.

Jag har försökt analysera varför Fear X inte nådde ända fram och allt beror inte på sävligheten. Det klickade helt enkelt inte för mig. John Turturros uppenbarelse förgör filmen, starka ord men så känns det. Jag tänkte flera gånger “tänk om Viggo Mortensen hade fått göra det här” och då hade filmen funkat bättre – för mig – trots tempot.

Gnällspik? Jag? Hahaha.

Movies-Noir och Plox har också skrivit om filmen.

 

{ 6 comments… read them below or add one }

Plox mars 11, 2012 kl. 21:10

Här var det hårda bud. Jag gillade ju det mesta med den här filmen, men kan ändå förstå att man inte klickar helt med den. För den är speciell. Men jag tycker ändå inte att den är så satans långsam, eller så var det kanske bara jag som sögs in från början. Visst, den tar tid på sig men jag tycker ändå det är ett upplägg som passar sig till denna typen av historia. Det ska ju vara lite mystiskt och stämningsfullt och jag tycker mångt om mycket att Winding Refn levererar.

Svara

Fiffi mars 11, 2012 kl. 21:41

Plox:
Det var en del som irriterade mig, därav boxhandskarna 😉
Tempot i sig hade definitivt funkat OM jag lyckats komma in i filmen och en annan skådis hade skött huvudrollandet. Så blir det ibland, inte mycket att göra åt.

Svara

filmitch mars 12, 2012 kl. 01:21

Har inte sett filmen men jag tycker JT är en ganska bra skådis men ngn skönhet är han inte, men vem är det nuförtiden 😉 Quizshow gillade jag men Millers Crossing lämnade mig kallsinnig.

Svara

Fiffi mars 12, 2012 kl. 08:16

Filmitch:
Då kanske denna skulle falla dig lite bättre i smaken 🙂

Svara

Sofia mars 12, 2012 kl. 20:42

Att Adam Sandlers nuna kan sänka det mesta kan jag förstå, men Turturro är ju oftast så himla bra i sina roller. Men det går inte fram alls för dig, mao? Trist… En anledning till att Lebowskis storhet har undflytt dig?

Svara

Fiffi mars 12, 2012 kl. 20:51

Sofia:
Jag tror att det är ganska många filmers storhet som gått mig förbi pga denne man. Tyvärr.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: