DJANGO UNCHAINED

Sätt dig väl tillrätta i biofåtöljen, luta huvudet bakåt, sätt fötterna ungefär trettio centimeter ifrån varandra, håll händerna på armstöden och ta ett djuuuupt andetag för nu blir det åka av. Quentin Tarantino är tillbaka och han bjussar på en åktur jag inte sett maken till, inte sedan Inglorious Basterds i alla fall.

Django Unchained utspelar sig ett par år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när slaveriet fortfarande fanns, var lagligt och blomstrade. Dr King Schultz (Christoph Waltz) åker omkring i sin droska med en stor plast-tand på taket, dragen av hästen Franz och letar upp män att döda. Han är prisjägare och har inga samvetskval över att skjuta stadens sheriff (till exempel) inför ögonen på samtliga invånare. Han har ju rätt, sheriffen är (var) ett as och han får 200 dollar för besväret.

King vet att en man vid namn Django har koll på några män som är hans nästa byte och i utbyte mot vakna igenkännande ögon letar han upp  Django och friger honom sådär härligt Tarantino-brutalt. Django själv skulle mer än gärna vilja leta upp den vita mannen som köpt hans fru Broomhilda (Kerry Washington) och tillsammans beger dom sig mot Candieland och plantageägaren Calvin J Candie (Leonardo DiCaprio).

Leonardo DiCaprio ja. Där har vi en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag får liksom inte ihop honom. I den här filmen talar hans röst ett språk, ett manligt, aggressivt, mullrande språk och sen kommer en närbild på hans babyface och då spricker min illusion av honom som ett riktigt badass. Jag kommer på mig själv att blunda korta stunder för att se om det gör nån skillnad i ”krocksynpunkt” och det gör det. Han är trovärdig, dock inte när dom små pigga ekorrögonen zoomas in. En man som Calvin Candie borde ha fiskögon, han borde vara mer avstängd med tanke på att han beter sig totalt omänskligt.

Jamie Foxx är stenhård som Django, perfekt castad även om jag nånstans drömt om en återfödelse för Wesley Snipes i den rollen. Men den som glimrar, den som äger varenda scen är Christoph Waltz. Maken till skådespelare ser man sällan, han gör mig fan lycklig! På nåt sätt är Waltz DiCaprios totala motsats. Waltz är personlig och karismatisk där DiCaprio bara lever på sitt utseende. Waltz smyger, han spelar med små medel men får ändå maximal effekt. DiCaprio kan vråla sig blodapelsinröd i ansiktet, det blir liksom bara överspel, ganska patetiskt sådant dessutom.

Men herregud, vem är jag att klaga? Och varför? Ja det kan man fråga sig. Django Unchained är den första amerikanska filmen från 2012 som ger mig gåshud. Jag gapar som en hungrig fågelunge för det är vackert så det förslår. Och det är våldsamt och vidrigt och galet och härligt och visst är det en saga men slaveriet var verklighet och historien som sådan kan inte skrivas om. Det är perfekta vyer med den perfekta musiken i perfekta vinklar och rött blod skvätter på vita blommor och skuggor som påminner om Lucky Luke syns ibland och ingenting handlar om slump, allt om genialitet. Blinkningarna till filmer från förr är många och mitt-i-prick och den korta scenen när dagens Django sitter vid en bardisk och bokstaverar sitt namn för gårdagens Django (Franco Nero) gör mig varm i hela bröstkorgen. För mig visar Tarantino återigen att han befinner sig i en regissörsliga väldigt få har tillträde till. Herregud, han kan få mig att bli flåsig av en spagettiwestern. Borde inte kunna gå.

Räds inte speltiden på strax under tre timmar, speciellt inte om du sett Hobbit och överlevde utan men. Dom här timmarna går undan! Jag känner redan nu att jag vill se om filmen och det är inte omöjligt att betyget ändras vid en omtitt för det är nära nära en fullsmockarfemma. Men hur det än blir med den saken så är Django Unchained solklart en av 2012-års absolut bästa filmer.

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

FEAR X

Drive är en film som får mig att vilja gruppkrama samtliga inblandade. Ryan Gosling kan jag i och för sig tänka mig göra mer saker med än att krama men det hör inte hemma här.

Nicolas Winding Refn har regisserat Drive och Pusher , två filmer han inte alls behöver skämmas för. Sen är det Bronson men what the heck, alla har rätt till en dålig dag (vad jag ska kalla Valhalla Rising vet jag inte, väljer att grymta tyst bara). Fear X är den av hans filmer som passerat mig mest obemärkt förbi och jag vet vem jag ska skylla på. Han heter John Turturro.

Nu kommer jag att bli elak och gå till personangrepp ett par meningar framöver så känner du att du inte fixar det, hoppa ner ett par centimeter och fortsätt läs där.

Jag kan ofta tänka om Adam Sandler att han ser en smula efterbliven ut. Att han har en släng av någon genförskjutning som gör att han ser en anings bakom ut. John Turturro ser i mångt och mycket ut som Adam Sandlers storebror och detta inte sagt som en komplimang. John Turturro har ett ansikte som irriterar mig. Många är dom filmer som jag rent intellektuellt sett vet är bra men som John Turturro likt ett ankare i gjutjärn sänker till botten. Bröderna Coens Miller´s Crossing är en, Quiz show är en annan. Nu har han en osviklig förmåga att ofta bli castad av regissörer jag gillar och därför har jag sett honom i en hel drös med filmer och jag känner därför att jag har fog för min aversion.

John Turturro är inte min typ av kille, inte på något sätt och hans korkade fejs på en filmaffisch borgar inte för kvalitet, inte i min värld. Men Nicolas Winding Refn gör det, i alla fall efter Drive, så jag bestämmer mig för att ge Fear X en chans och att försöka se bortom Turturros sneda gaddar och tomma blick.

Det gick sådär.

Harry (Turturro) är en tom man, en nästan död man invärtes. Hans älskade fru har blivit mördad och Harry är i det närmaste besatt att hitta mördaren. Via ett maniskt synande av band från övervakningskameror försöker han komma närmare svaret på gåtan och en förhoppning om att kanske kunna gå vidare med sitt liv.

Om du tänker dig att du är en snigel, inte en såndär svart mördarsnigel, dom har ändå någon form av tempo i kroppen, utan mer en såndär rund vanlig sak med huset på ryggen. Du är en sån snigel, det är vår, första riktigt varma vårdagen och du ligger där i solen och bara gassar och njuter av livet. Så kommer någon och bjussar dig på en stor tallrik helt perfekt friterad pommes med grillkrydda och gurkmajonäs och ett iskallt stort glas. Glaset är förtrollat och fylls på med perfekt upptappad öl tills du säger stopp. Du har ett ganska skönt liv där i solen, mätt, belåten och varm men så ringer mobilen. Nån vill att du ska bege dig hemåt för att dammsuga och torka golven. Du vet att du måste hem men ingen har bestämt hur snabbt.

Om du tänker dig att du är den där snigeln som ska hem och städa och du föreställer dig med vilken fart din fett-, salt- och ölstinna kropp tar sig framåt så kan du med lätthet känna den här filmens tempo. Det går inte undan. Det går så sakta att jag kan se tånaglarna växa under tiden. Ofta tycker jag att det kan vara skönt att i sakta mak få en historia att byggas upp men det finns grader i helvetet och skillnaden mellan behaglig och superseg är ganska stor. Fear X är så seg att storyn blir lidande. Sneglingarna åt David Lynch är uppenbara men Lynch klarar sig ofta på rätt sida seghetssnöret även när det går sakta som satan.

Jag har försökt analysera varför Fear X inte nådde ända fram och allt beror inte på sävligheten. Det klickade helt enkelt inte för mig. John Turturros uppenbarelse förgör filmen, starka ord men så känns det. Jag tänkte flera gånger ”tänk om Viggo Mortensen hade fått göra det här” och då hade filmen funkat bättre – för mig – trots tempot.

Gnällspik? Jag? Hahaha.

Movies-Noir och Plox har också skrivit om filmen.