FILMTITTAREXPERIMENTET: Att göra det omöjliga, att försöka förstå Holy Motors

17 april, 2013

Jag kan vara ganska envis ibland. Jag kan säkert även uppfattas som tjatig när jag vill få fram till mina vänner och bekanta hur TOKBRAAAA vissa filmer är och hur dom MÅSTE se dessa filmer.

När det gäller Holy Motors gäller det att vara smartare än så om jag ska lyckas få någon att se filmen för trots att min recension vittnar om att jag tycker det är en betygsmässigt bra film och att den fick en plats på listan av 2012-års bästa filmerär det väldans enkelt att läsa mellan raderna. Jag tycker det är en helt WACKO film. Jag fattar INGENTING av den. Trots detta  – eller på grund av – släpper den inte. Jag tänker mycket på den och jag har velat se om den sen jag såg den på bio.

Jag kom på idén med att försöka göra ett filmtittarexperiment och bjöd in några vänner med olika filmtittarvanor för vin, snacks och för att gemensamt se filmen och försöka klura ut vad som rörde sig i regissören och manusförfattaren Leos Carax huvud. Hur det gick? Häng med får du se men innan du läser vidare varnar jag å det brutalaste för ***spoilers***.

Hade det här gått på TV hade jag slagit om för länge sedan“.

3:05 har gått av filmen och C ser helt förskräckt ut. Hen har alltså redan ledsnat. Jag får lätt panik. “Vadå hund? Var det inte en bebis nyss? Vad ääär det här?” Vi har som sagt inte kommit längre än till filmens intro, till scenen på biografen. Jag minns hur totalt obegriplig början kändes när jag såg filmen på bio och det är inte ett dugg bättre nu. Jag försöker trösta både L och C med att det tog låååång tid för mig innan jag kom in i filmen alls men dom ser skeptiska ut båda två. Jag häller upp vin.

5:05 in i filmen går Monsieur Oscar till jobbet och jag hör kvällens första gäsp ungefär samtidigt som Oscar svidar om i bilen och transformeras till tiggargumma. “Det känns inte som en spelfilm“, säger L, “det är inte så tillrättalagt. Jag får mer en känsla av att det är en dokumentär“. C håller med och jag skriver.

När Oscar byter om och blir en motion-capture-man kommer kvällens första skratt. När han sedan ska identifiera sig medelst näshår blir skratten hjärtligare. “Undrar hur många näsor den där varit i?”, säger L.

C å andra sidan är inte alls lika lättflirtad. “Vad är det här för meningslösa uppdrag? Är det inte Let´s Dance nu? Det börjar liksom locka.” Oscar fortsätter hoppa och skutta och motion-cature-ligga med den kvinnliga motspelerskan.  När vi får se hur deras dans blir i verklig animerad film vaknar C och utbrister i ett “Det där var lite överraskande!” och blinkar knappt.

När Oscar byter om och blir den där rödhåriga varelsen som äter blommor tinar både C och L upp en smula. Han känns igen från bilder dom sett och dom känns båda lite varma i kläderna och är så redo dom kan bli för att stifta bekantskap med Leos Carax kanske mest flippade karaktär. När han knallar omkring på kyrkogården och det står Visitez mon site och Visit my website på gravstenarna säger C: “Är det nån som varit inne på dom där websajterna?” Då såg jag det som jag inte uppfattade när jag såg filmen på bio, jag såg webadresserna. Riktiga adresser. Det där var spännande och måste kollas upp men först ska vi se klart filmen.

Den grönklädda figuren ger upphov till många funderingar. Att han klär på den vackra modellen (Eva Mendes) istället för att förgripa sig på henne, vilken är den solklara känsla vi alla har när han ber ner henne till sin grotta. Klart att nån som ser så läskig ut som han också måste vara ond. Logiskt tänkande liksom. Men så är han inte det, inte alls. Han biter av en fotoassistent fingrarna för att hon sätter kaninöron (“) runt ordet human. Varför skulle han inte kunna var mänsklig bara för att han glömt att klippa naglarna och har kraftig starr i höger öga? Vad är inhumant med honom? Att han ser knäpp ut? Är det tillräckligt? Vad vill Carax säga – egentligen?

Oscar är färdig som rödhårigt troll och byter karaktär till att bli en pappa som hämtar sin unga dotter från en fest. Det här visar sig bli en jobbig stund. Både L och C tar illa vid sig av hur pappan beter sig och båda får känslan av att det här är “den riktige” Oscar och dottern då hans riktiga barn. Mellanakten med det dragspelande gänget känns precis lika befriande som det gjorde på bio. Ett par minuter av ren luft mitt i detta gytter av knepigheter. Skönt. Vi blev alla glada och det var näääästan så jag kunde ana viljan till handklapp ett tag där.

Vi tar oss igenom Theo som mördar Alex (eller tvärtom), Oscar med rånarluvan som ser ut som en del av Spider-mans utstyrsel och den gamle mannen som är på väg mot sista vilan i sin säng. Filmen går ner i tempo och blir tung. “Det jobbigaste hittills är egentligen den lilla flickan“, sa L. “Han var ju hennes pappa och han var ju bara elak“. Den gamle mannen lägger sig i sängen bredvid en stor svart hund. “Det där såg ju ganska skönt ut efter en lång dag. Men vem ÄR han?”. C tittar liksom vädjande på mig, som om jag ensam förväntas lösa gåtan. “Jag har ingen aning”, sa jag. “Det är ju därför ni är här. ”

När Oscar närmar sig hotellet för träffen med Kylie Minogue ser C i det närmaste lycklig ut. “Dom har jobbat på en teater tillsammans och nu ska teatern…..NÄHÄ. Fan, det sprack direkt!  Vadå? Ska hon sjunga nu också?“. Och ja, så är verkligen hela filmen. Man tror att man har koll, att man ser nån form av framförhållning och/eller baktanke men precis när tanken lagt sig och känns vettig så – nä. Ingenting är som man trodde. Allt är upp och ner. L ser fundersam ut, hen är tillbaka vid scenen med pappan och dottern. “Jag tänker att han inte var den han var i början heller. Kan han vara pappa till den lilla flickan kan han ju ha spelat pappa till barnen i början också.

Oscar ska göra sitt sista uppdrag och chauffören Céline släpper av honom utanför ett fyrkantigt kedjehusområde. Han går in till sin fru och dotter och när kameran zoomar in dessa sätter C pepparsalamin i halsen. “Vad jag än hade väntat mig så inte faaan var det det där….”

Filmen tar sig i sakta mak fram till slutet och när eftertexterna rullar betraktar jag mina vänner. Chauffören Céline har precis släppt ut håret och satt på sig sin mintgröna plastpryl för ansiktet och hon ser ut som Helena Seger med svindyr ansiktsmask av avocado. C och L ser ut som fågelholkar och jag har svårt att tyda om dom är upprörda, sura eller bara frågetecken. “Det är mycket varför hela tiden. Heliga bilar? Varför är dom heliga? Jag fattar fan INGENTING.

Vi tar en liten paus och bestämmer oss för att spola tillbaka filmen till kyrkogårdsscenen och undersöka webadresserna närmare. På första gravstenen står det www.vogan.fr vilken gav oss en liten ledtråd (klicka på länken). På den andra stod det www.tobeornottobe.com, men där kammade vi noll. På den tredje stod det www.destouches.fr – nycklar på franska – men inte heller den adressen är i bruk. Den fjärde och sista stenen med text är www.lapeausurleos.com – La peau sur Leos, Leos hud – och här är det kanske regissören Leos Carax som tänkt till – igen. Fan. Vi känner alla tre att vi blir smått knäppa av att inte kunna lägga ihop alla dessa nycklar och lösa mysteriet vad Holy Motors egentligen handlar om. Det känns som att filmen kanske är superenkel att förstå, att det är vi som gör den svårare än vad den är, att vi lägger in en massa analyser som inte finns.

Dom människor Oscar träffar på är mestadels såna som hade samma uppgift som han själv. Alla spelar en massa roller och har en massa olika sidor inuti. Oscar var alla människor överallt. Han var beskådad, övervakad, det pratades om att kamerorna inte var lika stora som förr, att vi är kontrollerade, söker bekräftelse, vill synas – hela tiden. Kanske är filmen en Big Brother The Carax Way? Kanske vill den berätta hur verkligheten blir när vi ständigt bär våra masker, att vi sällan släpper sargen och “bara” är oss själva utan att fläka ut vårt liv på sociala medier och utan att låta andra komma oss för nära?

Jag vet inte. L och C vet inte heller. Experimentet var intressant och även om vi inte lyckades lösa pusslet så hade vi en mysig kväll med en VÄLDIGT sevärd film.

L´s betyg:

C´s betyg (efter att ha sett klart filmen):

C´s betyg (efter att vi diskuterat filmen klart):

Jag (efter att ha sett den andra gången, ännu lite närmare en femma än förra gången):

{ 20 comments… read them below or add one }

Sofia april 17, 2013 kl. 08:10

Kul experiment och kul text! Jag är kanske inte så sugen på ett återbesök, men visst är det en film som dröjt sig kvar i hjärnvindlingarna.

Svara

Fiffi april 17, 2013 kl. 21:14

Sofia:
Det var riktigt kul och faktiskt mer hjärngymnastiskt än texten säger. Vi försökte verkligen klura men vi nådde inte ända fram.

Svara

Henke april 17, 2013 kl. 11:45

Kul experiment och underhållande text. Jag gjorde liknande betraktelser när jag visade Donnie Darko för ett gäng kompisar. Såg hur de brottades med handlingen och känslolägena. Och jag kastade in “vad tror ni händer nu då?” lite då och då. Och då är ändå DD en miljon gånger enklare att ta till sig!

Svara

Fiffi april 17, 2013 kl. 21:15

Henke:
Eftersom jag inte sett Donnie Darko (än) men har den liggandes på hyllan (blu-ray) och det pratades lite om att göra om experimentet så kanske det får bli film nummer två. Tack för tipset! 🙂

Svara

Jojjenito april 17, 2013 kl. 21:20

What what what what what. Jag är i chock här borta.”Liggandes på hyllan”!?!?!

😉

Svara

Fiffi april 17, 2013 kl. 21:39

Jojjenito:
Du menar att det är dax att ta bort plasten alltså? Dax att ge sig i kast med filmen the real way och inte bara damma av den? 😉

Svara

Jojjenito april 17, 2013 kl. 22:12

Fattar du trögt, eller?! 😉

God damn yeah! 5/5 i min blå betygsbok.

Svara

Fiffi april 17, 2013 kl. 22:15

Jojjenito:
Mycket tydligare än så kan en filmbloggkommentar inte bli.

Ska bli!! 🙂

Svara

filmitch april 18, 2013 kl. 09:22

Jag ger den 10/10 så nu har du högt ställda förväntningar – grattis 😉
Har inte sett HM …än men den ligger på lut.

Svara

Fiffi april 19, 2013 kl. 07:20

filmitch:
Åmenherregud, nu vet jag inte om jag VÅGAR se filmen. 😉
Jo. Det gör jag. Det ska bli spännande 🙂

Svara

Jojjenito april 17, 2013 kl. 16:30

Kul text. “Jag häller upp vin”. 😉

Svara

Fiffi april 17, 2013 kl. 21:16

Jojjenito:
Kanske skulle analysen blivit bättre av ännu mer av vin-varan? 🙂

Svara

Jojjenito april 17, 2013 kl. 21:19

Roligare kanske men troligen inte bättre. 😉

Svara

Fiffi april 17, 2013 kl. 21:39

Jojjenito:
😉

Svara

dan april 19, 2013 kl. 06:31

Ta mig inte för att jag raljerar eller att jag låter nedlåtande över saken men hur kan man bli så överraskad eller låta “oförståendet” styra när allt handlar om en film? En film är ju som bekant fiktion, inte alls verkligt på förhand. Det säger snarare mycket mer om de filmtittarvanor man har. Men det var väl det som var meningen med hela grejen vad jag förstod i början av texten så jag ska inte gräva för mycket i den saken 🙂

Allt handlar ju inte om att förstå, jag gjorde inte riktigt det heller med exakt allt i filmen men gillade den jättemycket. Det är alltid mer befriande att kunna säga, som du gjorde i din recension för ett tag sedan, att man gillade den trots att man “fattade ingenting”.

Svara

Fiffi april 19, 2013 kl. 07:23

dan:
Och vet du….det roliga med det här experimentet är att jag fortfarande gillar filmen och fortfarande inte “fattar nånting”.

Vad gäller mina filmtittarvanor så innefattar dom normalt sett inte brutalt-nedgrottande-i-konstfilm så det här var verkligen ett experiment och ingenting annat. Dessutom tror jag att det var enda sättet att få dessa vänner att se filmen, att göra en “grej” av det och nu har dom fått en filmupplevelse att minnas resten av livet så nått gott hade det hela med sig.

Svara

dan april 19, 2013 kl. 08:07

Tvivlade inte på dina filmtittarvanor och heller inte på att det gäller att man måste grotta ned sig i brutalt djupa konstfilmer för att man ska förstå saker och ting. För det behövs inte egentligen.

Menade bara att jag tror att man tjänar själv på att inte ta allt man ser för att det ska kunna ske framför ens egna ögon i verkliga livet, om du förstår vad jag menar. Jag menar, varför köper alla t ex att kärleksfilmer slutar lyckligt och att paret (oftast en man och en kvinna) får varandra i slutet? Det, om något, är väl science fiction? Eftersom det händer så ofta i film och att folk sett Hugh Grant, Richard Gere eller Tom Hanks spela en man i sina medelålders bästa år som får en kvinna på fall så många gånger har det blivit en vana. Men hur ofta händer det på riktigt utanför filmduken? Verkligt vore det ju om alla kärleksfilmer istället slutade i skilsmässa, stress och ångest.

Svara

Fiffi april 19, 2013 kl. 10:21

dan:
Du har ju rätt i sak även om din sista mening låter överhövan negativ för en obotlig optimist som jag 😉

Svara

dan april 19, 2013 kl. 17:49

Haha, ja herregud vad butter jag lät! Får väl skylla på att det var tidigt på morgonen för min del. Hade jag skrivit det nu hade det sett annorlunda ut.

Greppade tag i papperstidningen av Moviezine på Filmhuset idag just för att jag såg att det stod om hur filmkritiken förflyttats till bloggar och nätforum. Vad kul att din blogg var med och omnämndes och att du fick ett stort utrymme 🙂 Antagligen är jag sen för det är säkert jättegammalt (?) men jag har inte haft tid att varken läsa din blogg på ett tag eller läsa tidningar överhuvudtaget mer än sporadiskt.

Svara

Fiffi april 19, 2013 kl. 21:49

dan:
Ja visst var det kul! En helsida ju 🙂 Och nej det är inte jättegammalt och nej du är inte sen, du är liksom helt i fas – nu 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: