FIRST MAN

12 oktober, 2018

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här “mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av “icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska “åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

{ 4 comments… read them below or add one }

Henke oktober 12, 2018 kl. 08:17

Ja men ganska hyfsat betyg ändå! Blev väldigt oroligt någonstans där i mitten av texten… Jag kan hålla med dig om både de positiva och de negativa sakerna som du lyfter upp. Ändå ger jag filmen ett ännu högre helhetsbetyg… Det beror nog på att denna biopic för mig inte bara handlar om Neil Armstrong, utan lika mycket om den andra sidan av honom när han tog steget ner från trappstegen utanpå The Eagle, mänskligheten. För mig är Neil A bara en liten liten del i bedriften vi som “mankind” har utfört. Jag förtrollas av denna biopic utan att låta mig nedslås av Neils sorgsenhet eller slutenhet..

För övrigt stämmer din beskrivning av Ryan Goslings skådespeleri in på det mesta han gör. eller hur va? 😉

Svara

Fiffi oktober 15, 2018 kl. 20:27

Henke:
Vad gäller Gosling, ja han är mycket “samma lika” i filmerna han är med i och kanske har han haft en redig tur som valt rätt roller. Drive till exempel, den skulle kunna heta “Neil Armstrong kör jättefort”. Han spelar dessa två karaktärer med precis samma entoniga kyla.

La la land aka “Neil Armstrong svingar sina lurviga”

Svara

Sofia oktober 12, 2018 kl. 16:14

Jätteirriterande att Hurwitz musik inte finns på Spotify ännu! Visst är den sensationellt välproducerad men jag kunde ibland faktiskt bli lite trött på allt det där skakandet

Svara

Fiffi oktober 15, 2018 kl. 20:28

Sofia:
Nu finns musiken 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: