GRACE OF MONACO

15 mars, 2015

Grace Kelly, hollywoodskådisen och Alfred Hitchcocks musa, gifter sig 1956 med furst Rainier av Monaco och blir furstinnan Grace. En jämförelse med något i nutid skulle väl kunna vara om Emma Watson gifte sig med prins Harry och blev prinsessan Emma? Men det skulle aldrig kunna hända, eller?

Det finns många delar av Grace Kellys liv som känns intressanta nog att ha med om det ska göras en BOATS om hennes liv. Livet som firad skådespelerska i USA som i ett huj byts ut mot ett liv som adlig kändis i det lilla furstendömet i Europa. Hur hon fick ihop livet som mamma med att vara gift med en iskall och ständigt frånvarande man som hon inte verkade tycka särskilt bra om med att längta efter att arbeta men inte få. Och hennes död naturligtvis, bilolyckan, chocken, vad hände egentligen?

Olivier Dahan har gjort en film baserad på Arash Amels manus, ett manus som är “fiktion men inspirerad av verkliga händelser”. En boats fast alltså inte en boats alltså. Vad är sant och vad är påhittat? Hela grejen med en film som denna (ja alla biopics förresten) försvinner om man känner att det man ser inte är sant. Varför då berätta om det, varför förvanska verkliga personers liv för att “piffa till” historien, speciellt när det handlar om döda människor som inte kan försvara sig. Eftersom denna information står direkt i förtexterna kan man säga att det är med mild skepticism jag sätter mig ned för att se filmen.

Nicole Kidman, denna filmiska gudinna, finns det någon nu levande person som kan skrida som hon. Tänk att någon så full av plast ändå kan vara så enormt uttrycksfull. Hon upphör aldrig att förvåna mig. Fantastisk är hon, Nicole, enastående, supervacker, otroligt bra på sitt jobb. Hela hon är full av superlativer och tänka sig, hon lyckas gestalta Grace Kelly trots att hon inte är det minsta lik henne utseendemässigt. Det tar ett tag innan jag kommer in i känslan att det inte är Nicole jag tittar på men efter en stund ÄR hon Grace. Snyggt gjort, det borde vara en omöjlighet.

Filmen är filmad som en film om du förstår hur jag menar? Den är inte filmad för att kännas dokumentärt realistisk, den är filmad som att kännas som en 50-talsfilm. Förstärkta färger, dimmiga filter, perfekt scenografi från början till slut. Det är det som gör att jag, trots det bristfälliga manuset, ändå kan känna att filmen har ett värde rent “titt-mässigt”. Den är snygg. Oklanderlig. Som en saga på nåt vis.

Betygsmässigt blir det en trea men det är ingen stark sådan. En tvåa för filmen och en extra fiffilura för furstinnan Nicole.

Sofia har också sett filmen.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia mars 15, 2015 kl. 15:50

Mja, var inte riktigt lika nöjd, Nicole till trots. Återkommer mer utförligt imorgon.

Svara

Fiffi mars 15, 2015 kl. 22:36

Sofia:
Vad bra! Jag letade som en tok på din blogg för att kunna länka till recensionen, jag visste ju att du sett den för lääänge sedan men tji fick jag. Får hålla ut till imorgon 🙂

Svara

Magnus mars 15, 2015 kl. 18:21

Håller med om “titt”-faktorn, värd att se bara för det. Men innehållsmässigt håller jag med Sofia, jösses vilken kalkonrulle.

Svara

Fiffi mars 15, 2015 kl. 22:37

Magnus:
Håller av förklarliga skäl inte med om att det är en kalkon (jag ger sällan en kalkonfilm 3/5 ;)) men visst har den många, stora och djupa svagheter.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: