HAPPINESS

21 november, 2009

Det tokigaste man kan göra är att låta sig luras av filmens titel, för nåt uns av lycka eller glädje finns inte att hämta här. Det är 134 minuter DVD-skiva fullsmackad med sexuell frustration, pedofili, rå-ångest och sömnproblem. Det är psykotiska karaktärer som får snubbarna i Gökboet att framstå som Krambjörnarna.

Men, i detta sammelsurium av vardagsfreaks finns något som kallas hjärta. Det är jobbigt att titta, jag känner med personerna, jag mår illa, blir arg, skrattar högt men skrattet fastnar i halsen som en förstelnad klump svald snor. Det är ett mentalt heltidsarbete att se Happiness, inte avkoppling för fem öre, men vadå? Måste allt va Notting Hill hela tiden?

Philip Seymour Hoffman är alltid bra. Han skulle kunna bli filmad, sittandes och virka i 90 minuter och jag skulle lägga hakan i handen, titta bort i fjärran, hummma som om jag visste vad både han och jag höll på med och samtidigt tänka “Ja, ja, det här är riktigt bra skådespeleri” – och tro på det. Men här är han bra och som oftast jävligt äcklig.
Jon Lovitz gör sin bästa roll sen provsjungningen som bröllopssångare i The wedding singer. Dylan Baker är otäck. Han är alltid smått omänsklig i sin framtoning, jag vet inte om han är människa eller bara en osedvanligt svennig docka av plast.

Happiness är en film som jag vill ska ta slut när jag tittar, men när den ÄR slut vill jag se mer.
Knepigt…men jättebra.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: