I FEEL PRETTY

4 juni, 2018

Om man är tjej och – som jag – inte klassad som en utseendemässig tiopoängare enligt gängse fotomodellsnormer är det bäst att man lär sig tre saker redan som liten:

1. Ta ingen plats. Var snäll, tyst och beskedlig. Gör dig så genomskinlig som möjligt, flyt med. Tänk: ljummet vatten.
2. Lyckas du halvdåligt med punkt 1: Var rolig. Humor kan rädda dig ur alla situationer (och kan den inte det så kan den i alla fall släta över skiten så du kan ta dig hem med hedern i behåll så ingen annan än du behöver sopa upp smulorna efter ditt obefintliga självförtroende).
3. Tänk aldrig på dig själv. Sätt alltid alla andra i första rummet. Du är oviktig, för att inte säga obetydlig. Alla andra är viktigare och har större rätt att ta plats och finnas till. Hallå, vem tror du att du är? VA?

Det här var liksom grunden i flickors uppfostran på 70- och 80-talet, i alla fall om man åkte några mil från dom största städerna. Skolans snyggaste tjejer kunde bete sig som skitstövlar, killarna och lärarna favoriserade dom alltid ändå. Vi andra fick gå efter och kippa efter andan, aldrig nöjda med ett endaste dugg och fick heller aldrig höra från någon annan att vi dög eller var söta. Men ROLIG, det gick bra! Om tjejen inte var för högljudd såklart. Eller visade för mycket hud. Eller en kombo av alltihop för då var hon en galen slampa.

Självhjälpsböcker är en litterär genre som gjort många rika och det är kanske inte så konstigt? Människor behöver quick fixes och ord lagda i sin egen hjärna från någon annans tunga. Irriterande va, eftersom alla egentligen har sina egna svar på vad som gör dom lyckliga, framgångsrika, glada eller helt enkelt bara gillar sig själva när dom tittar sig i spegeln. Det gäller ju bara att lyssna. Och våga höra vad som sägs. Och göra nåt åt det. Som Renee (Amy Schumer) i dagens film. Hon gillar ingenting med sig själv, ser sig som en looser med svällande mage trots shapewear-trosor från låren till armhålorna. Hon ser upp till vackra kvinnor som blir uppraggade på närköp och hon tror på riktigt att det mesta av hennes (tycker hon själv) torftiga liv beror på att hon inte är snygg nog.

Hon beger sig in på ett spinningpass trots att hon känner sig som den (rosa) elefanten i rummet och där skäms hon till och med över sin skostorlek. Men hon cyklar på, i alla fall nån halv minut innan hon flyger av cykeln och slår i huvudet. När hon piggar på sig visar det sig att hennes önskedröm har slagit in – hon har blivit vacker! Det enda är att alla andra inte märker nån skillnad alls, ALLT sitter i Renees huvud.

Jag tycker den här filmen är en smula….svår. Den är svår att analysera och svår att tycka jätteilla om samtidigt som det bär mig emot att säga att den är fantastisk. För det är den inte, inte på något sätt faktiskt. Amy Schumer är givetvis som klippt och skuren för den här rollen eftersom hon i hela sitt liv har lyckats rätt bra med nummer 2 på listan här ovan. Hon är kul men hon klassas också som “tjock” därborta i det där landet där en jävla massa människor behöver dubbla flygstolar. Och det är nog där skon klämmer för mig, att filmen blir alldeles för…amerikansk. Berättelsen är “verklig” på pappret men känns mer som en saga när den presenteras inför mina ögon. Med en mindre lämpad person än Schumer i huvudrollen är jag inte säker på att jag hade kunnat titta på filmen utan skämskudde. Vissa scener är verkligen cringe all the way in i solar plexus.

Skämmigt ja, Renees beteende i vissa scener är skämmiga så jag håller på att krevera. Det värsta är att från samma sekund som hon tror att hon är vacker blir hon också en douche. Hon beter sig skitilla mot sina vänner, hon är skrävlig och jobbig och berättar för alla som vill (och alla som inte vill) vilken perfekt varelse hon är och nej, ärligt talat, inte ens kvinnor som föds fotogeniskt perfekta är såna skithål. Varför skulle dom, alla med ledsyn ser ju att dom är flawless? Men här är det ett likamedtecken mellan bättre självförtroende och rätt jobbig person. Jag tror inte på det. Jag tror inte på att Renee hade gjort så i verkliga livet om hon nu – oavsett anledning – fått en plötslig självförtroendeboost.

Annars då? Ja, birollerna är bra skrivna, Busy Philipps och Aidy Bryant är toppen som hennes bästa vänner och Rory Scovel som kärleksintresset Ethan är skönt normal. Michelle Williams får chansen att spela över rejält och SOM hon gör det. Sen är det klart att baktanken med manuset inte kan ifrågasättas, det är TOPPEN om ALLA kan vara nöjda med precis den dom är. Givetvis är det det. Och kan filmen få en enda missnöjd tjej att titta sig i spegeln, blinka nöjt med ena ögat samtidigt som hon ler i mjugg så säger jag bara hell yeah, filmen har lyckats!

För egen del kände jag ett uns av sorgsenhet mellan fnissen och funderingarna. Det är nåt så jävla tragiskt med fabulösa tjejer som inte fattar hur bra dom är. Tjejer som måste kämpa ett halvt – eller helt – liv för att tycka att dom duger. Tjejer som tror att allt som räknas är killars bekräftelse. Men det är en helt annan historia.

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia juni 4, 2018 kl. 08:53

JA! Du sätter precis fingret på det som jag irriterade mig på med filmen — den känns för amerikanskt slätstruken och mainstreamad. Särskilt om man jämför med Trainwreck. Michelle fattade jag faktiskt aldrig vad hon höll på med men jag håller helt med om att både kompisarna och Ethan funkade bra.

Däremot skulle jag vilja ifrågasätta att Renee blir en skitstövel från första början. Jag uppfattade att det snarare var något som kom krypande och att hon från början bara hade bisarrt bra självförtroende

Svara

Fiffi juni 5, 2018 kl. 08:36

Sofia:
I början hade jag jätteproblem med hennes agerande/röst (Michelle Williams alltså), fattade inte alls varför hon höll på som hon gjorde men sen fick man ju någon form av “svar”, det där med rösten, att hon inte var så nöjd med den. Moralkakan: vi har alla något som vi inte är nöjda med ÄVEN om vi är alldeles superperfekta och lyckade på ytan.

Svara

Sofia juni 5, 2018 kl. 15:51

Problemet var väl bara att rösten blev FÖR konstig, totalt onaturlig…

Svara

Fredrik Gustafsson juni 5, 2018 kl. 19:46

Hu, den var verkligen uselt regisserad. Ingen timing och ingen som spelade med någon form av övertygelse. Det kändes mest en infomercial för Target.

Jag såg på Instagram att du menade att den nog fått bättre kritik om den recenserats av kvinnor men det tror jag inte. Jag har bara läst kvinnliga recensenter och den här är representativ: https://m.chicagoreader.com/chicago/i-feel-pretty-review-amy-schumer/Content?oid=46037587

Svara

Fiffi juni 15, 2018 kl. 13:06

Fredrik:
Det kan absolut vara som du skriver, min spaning blev dock rätt tydlig när det var dom första fem-sex recensionerna som dök upp på Google och det var män över lag som sågade filmen rätt av.
Nu har jag inte sett någon recensent (oavsett kön) hylla filmen urskiljningslöst så alla kan nog hålla med om att den har rejäla problem. 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: