IN MY SKIN

1 december, 2012

Jooowsa! Nu snackar vi skräck-klegg!

Min önskan om att tjonga in lite mer skräckfilm i mitt “dramatiska” liv blev uppfylld på en gång. Jag läste om den här franska filmen hos Filmitch och  blev nyfiken. Läste recensionerna på Imdb och blev ännu mer nyfiken.

I found it difficult to watch this movie all the way through without a break. Some of my friends have not even managed to watch it past the first twenty minutes. If you do manage to sit through this movie, I am pretty sure that not only will you thereafter remember it vividly, you will also find it hard to stop talking about it.”

You’d think a cult audience would be able to stomach depictions of self-inflicted violence, but several people walked out. I can’t really blame them.”

It was all extremely, painfully real. I’m sure that people will ascribe various kinds of meaning to the self- mutilation in the film.

Efter att ha läst dessa (och många fler) exempel så är det klart att förväntningarna är skyhöga på filmen. Filmitch gav den 8/10, bara en sån sak. Själv tänker jag att enbart ordet självamputation är så äckligt att det räcker och blir över och jag känner mig ganska rädd och på min vakt när filmen börjar. Vad håller jag på med? Vad fan är det jag sa få se? Hur groteskt kan det bli?

Nittiotre minuter senare vet jag. Det blev inte så farligt. Eftertexterna rullar och jag känner mig om inte lurad så i alla fall ganska tom. Skärande och karvande i sin egen kropp, att äta av sin egen arm, dricka sitt eget blod är skitäckligt men då filmen inte är särskilt grafisk, i alla fall inte i dom värsta scenerna, så blir det bara jätteotäckt om man har fantasin ordentligt påslagen. Det hade inte jag.

Filmens manusförfattare och regissör Marina de Van spelar även huvudrollen som Esther. Esther är en kvinna med skinn på näsan och bra koll på alla sidor av sitt liv men en kväll när hon är på fest skadar hon benet rätt svårt och blir som besatt av såret. Hon vill inte att det ska läka, hon vill göra det värre, djupare, blodigare. Det är som att hon känner sig levande av detta karvande, klippande, skärande och handarbetande, som om huden är en egen varelse. Det blir liksom bara värre och värre och hon är förvånadsvärt bra på att dölja detta “beroende” för andra.

Psyket är förunderligt, fascinerande och läskigt, både mitt och Esthers om jag tänker efter. Esthers för att såret blev en trigger som förändrade hela hennes liv, nåt hon säkerligen aldrig trott kunde hända innan skadan. Mitt för att  när jag sitter uppkrupen i soffan i mitt eget hem med full kontroll över det mesta – inklusive en fjärrkontroll som kan stänga av filmen om det blir too much – så klarar jag av läskiga scener jag antagligen hade reagerat mycket starkare på om jag sett filmen på bio. Det är lätt att vara kaxig och säga “det va väl inget” för jag tyckte inte att det var nåt speciellt jag såg men samtidigt – klart som fan det var speciellt. Det är en rätt sjuk film. I en annan sinnesstämning hade jag säkert tyckt den var tung att se, nu gick det bra, jag kände mig knappt berörd.

Det jag gillade allra mest med filmen var Marina de Van själv. En spännande kvinna. Det känns som hon borde ha mycket häftigt framför sig både som skådespelare och regissör.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch december 3, 2012 kl. 20:06

Kul att filmen åtminstone var godkänd. Skillnaden mellan våra tittar var nog att jag såg den med garden nere. Marina de Van hoppas jag mycket av i framtiden.

Svara

Fiffi december 4, 2012 kl. 08:38

filmitch;
Godkänd var den absolut. Jag hade nog bara lite för höga tok-klegg-förväntningar 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: