Tre om en: MASTERS OF HORROR

Master of horror är ett skräckfilmsprojekt som på pappret är superintressant. Tretton riktiga horror-regissörer fick en timme var på sig att gå bananas i sina mest morbida fantasier och dessa skräckfilmer blev en TV-serie som hade premiär 2005. Jag har själv inte sett serien på TV, det var mina efterforskningar kring The Woman-regissören Lucky McKee som ledde mig in i den här blodiga sörjan och vad kunde då passa bättre än att jag börjar med hans film, den om den sjuka flickan.

 

Sick girl – Regi: Lucky McKee

Den lesbiska insektsforskaren Ida Teeter (Angela Bettis) har svårt att träffa nån tjej som stannar. Hennes manliga kollega tror att det kan bero på insektssamlingen Ida har i sin lägenhet. Han själv har liksom fattat grejen, att kryp skrämmer bort tjejer. ”You have to choose, babes or bugs”, som han säger.

Men Ida vill inte behöva välja, småkrypen är en stor del av hennes liv och hon tänker inte ge avkall på det för att hitta en flickvän. Men så träffar hon Misty (Misty Mundae) som inte bara är flata, singel och intresserad av Ida, hon gillar småkryp hon med.

I ett väl inslaget paket kommer ett spindelliknande kräldjur hem till Ida. Den är hittad nånstans i tjottahejti och Ida engagerar sig i filuren som hon kallar Mick. När Misty bjuder hem sig själv till Ida på första dejten märker inte Ida att Mick rymt. Men det har han. Och han biter Misty i örat, rätt hårt kan man säga. Eller biter kanske var fel ord, han sticker in nåt som liknar en smal kleggig trädgren i örat på henne och från den sekunden är Misty inte sig lik.

Det jag känner med Sick girl är att idén är bra men genomförandet sisådär. Jag kan inte göra annat än att anta att Angela Bettis fasansfulla överspel är nåt som står inskrivet i manus, något annat vore att i princip spotta på Lucky McKee och det tänker jag inte göra. Jag har höga tankar om honom har jag märkt.

Effekterna är billiga men funktionella men det är inget som direkt stör. Det som stör är att filmen aldrig blir otäck nog. Det finns ingen skönt läskig stämning att ta på, inga jump scares. Jag hade helt enkelt förväntat mig att bli mer rädd.

 

 

Fair haired child – Regi: William Malone

13-åriga Tara (Lindsay Pulsipher) blir brutalt påkörd av en lastbil och vaknar upp på det hon tror är ett sjukhus. Men sjuksköterskan är ingen sjuksköterska, huset ingen plats att tillfriskna på och han som skulle kunna vara doktor är det inte. Tvärtom.

Tara blir nerdragen i källaren men märker snart att hon inte är ensam. Där nere finns även Johnny, en jämngammal pojke och anledningen till att han är inlåst är inte den Tara (eller jag själv) först tror.

William Malone är mannen som gjort FeardotCom och remaken av House on Haunted hill. En snubbe som har lite lagom koll kan man tycka och ja, jag tycker det även när jag sett den här filmen. Den funkar. Den har betydligt bättre skådespelare än i Sick girl även om jag inte för en sekund tror på att Lindsay Pulsipher bara är tretton år. Men det är lite skitisamma. Jag gillar filmen. Den är inte superläskig på något sätt men den får mig fast och jag tycker dom första scenerna på ”sjukhuset” är riktigt klaustrofobiska, sjuksköterskan känns nästan i klass med en viss Dr Heiter.

 

 

Jenifer – Regi: Dario Argento

Ser man på! Ett känt fejs! Steven Weber har jag sett i hel massa filmer och jag kan inte låta bli att känna glädje över igenkänningsfaktorn även om den inte borde spela nån roll. Regissören Dario Argento är ju också rätt känd, i alla fall i jag-gillar-suspekta-filmer-sammanhang.

Här har herr Argento regisserat en historia som inte är hans och som faktiskt inte känns speciellt Argento-isk. Det är ingen typisk musik a la Goblin, ingen mörk och suggestiv känsla, ingen lek med färger och vinklar som i mästerverket Suspiria. Jenifer som film är helt enkelt en alldeles egen liten grej och Jenifer som tjej är en enkelt en alldeles egen….art.

Som kortfilm är den här ultimat sett till uppbyggnad och utnyttjande av speltid. Som skräckfilm är den perfektion. Jenifer är annorlunda, otäck, spännande, det är snygga (och äckliga) effekter och när den är slut vill jag se mer. Finns det nåt mer att önska? Orkar inte ens leta efter nåt att gnälla på. Det blir högsta betyg till Dario Argento!

Mer info om Masters of horror går att hitta på deras hemsida. Det finns som sagt tretton filmer, tio är kvar att se.

I SAW THE DEVIL

Jag gillar det här med att öppna en liten dörr och komma in i ett rum jag inte visste fanns.

För ett tag sedan såg jag den nya actionfilmen med Arnold Schwarzenegger, The last stand.  Filmen var regisserad av Kim Jee-woon, en sydkoreansk man som gjort bland annat A bittersweet life. När jag läste på lite om honom dök en titel upp som lät intressant, I saw the devil och av en slump ”sprang” jag på den på Lovefilms streamingstjänst. Sagt och gjort, en solig dag tog jag med mig datorn ut på balkongen, satte hörlurarna där dom hör hemma och begav mig in i sydkoreansk kolsvart hämndfilm när den är som allra allra bäst.

Fyra minuter in i filmen måste jag byta byxor. Jag blev så jävla rädd, jag hoppade en halvmeter av skräckfilmsljuden rätt in i öronen och trodde på riktigt att jag hade kissat ner mig. Jag såg sen att det var mitt fulla vattenglas som hade flugit upp i luften, jag måste ha fått en riktig hailarryckning på högerarmen och hjärtat slog som på en liten kanin. Det gjorde det flera gånger under filmens gång kan jag säga. Det här är ett spännande as till film, det är våldsamt på gränsen till vad som är vettigt, det är närgångna grafiska och väldigt snyggt gjorda sadistscener och det testosteronhämnas åt alla håll och kanter precis som det ofta gör på film när någons gravida fru blir brutalt mördad.

Kim Soo-hyeon (Byung-hun Lee) vet hur det känns att leva med smärtan och saknaden efter en älskad fru och sorgen efter det barn som aldrig blev. Han ger sig fan på att leta upp den som mördat frun och jakten på seriemördaren Kyung-chul (Min-sik Choi) blir både lång och jävligt blodig.

Min-sik Choi är banne mig ett unikum. Vilken skådespelare! Jag som trodde att jag sett hela hans mimik-repertoar redan i Oldboy misstog mig rejält. Han är vidrig den där karln och jag tvivlar inte på att han ÄR psykopat på riktigt i den här filmen. Självklart hjälper det till att jag inte känner till nåt om hans privatliv, jag har inte sett hemma-hos-bilder från hans hus i Seoul (eller vad han nu bor), jag vet inte vad hans barn heter. Jag vet bara att han är bland det mest uttrycksfulla som kan visas på film oavsett vem han spelar.

I saw the devil är ingen film för kräsmagade, ingen film för blodfobiker, ingen film för folk som redan innan tvivlar på människans godhet. Det här är tufft att se, jobbigt, vidrigt, hemskt men det är samtidigt väldigt väldigt bra. På gränsen till lysande faktiskt.

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

ONLY GOD FORGIVES

Jag jobbar i en färgbutik. Ibland stöter jag på problem som är mer intressanta än andra att försöka lösa, som till exempel när en målare ringer och gråter i telefonen och säger med skrovlig men sprucken basröst: Vad ska jag göööööra? Jag har satt åtta rullar svindyr tapet UPPÅNER?? Å det är tapeter med draaaaakar!

När jag inte jobbar i en färgbutik tittar jag på film. Ja, jag gör andra saker också men jag tittar ofta på film för att ”blåsa bort skallen” en stund, för att tänka på annat än arbete. När jag ser en film som i långa stunder får mig att tänka på jobb och endast jobb, är det då en fungerande film? Är den bra? Tjänar den sitt syfte? Är den underhållande nog?

I Only God Forgives spelar nämligen just precis den där uppånedvända draktapeten en mycket stor roll, dock tapetserad helt korrekt i filmen. Två tankemantran rör sig genom mitt huvud. ”Hur lyckas man tapetsera åtta rullar fel? Märker man inte efter EN att draken ligger på rygg?” och ”Fy fan vad snygg han är, Ryan Gosling”. Fortfarande befinner jag mig på en nivå som inte är helt okej för en godkänd film. Jag är en betraktare, jag är BARA en betraktare och det som händer på duken har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte. Det är som att gå på museum och beskåda konstverk. Vackert? Javisst. Spännande? Inte så värst. Engagerande? Inte ett dugg.

Filmen är våldsam och blodig men jag höjer inte på ögonbrynen, inte förrän det kommer till en scen som involverar vassa prylar och ögon, då rycker jag till men jag rycker inte till för att jag bryr mig om att snubben i filmen strax kommer bli blind, jag rycker till för att jag vet hur inihelvete ont det gör att få sylvassa nålar instuckna i ögat utan att bedövningen tagit ordentligt.

Filmen utspelar sig i Bangkok där Julian (Gosling) driver nån slags illegal boxningsklubb och hans äldre bror Billy säljer knark och längtar efter att ligga med en 14-åring. Saker och ting går snett (nähä?) och en mycket underlig ”polischef” kommer insmygande i bilden.

Jag har aldrig sett en man på film som går så sakta som denne polis. Han skrider fram och är som en blandning av Chao-Li i Falcon Crest, Hans Landa i Inglorious Basterds och en trött zombie, fast med ett nyslipat samurajsvärd på ryggen. Sen kommer grabbarnas mamma in i matchen, en skönt slöddrig Kristin Scott Thomas med extensions, orange nagellack, knallrosa läppstift och en attityd som gör att man borde ta upp frågan om det skulle vara körkort på att bli förälder. Fast hon är skön. Det är som att filmen börjar på riktigt när hon klapprar in i hotellreceptionen och helt enkelt lackar ur. Hon är som en elvisp filmen igenom, rör runt när soppan gått i stå.

Fast att kalla Only God Forgives för soppa är orättvist. Att jämföra filmen med mästerverket Drive (samma regissör och Ryan Gosling är med i båda) är inte heller schysst. Det här är helt enkelt en film som inte är helt solid och det är en film som inte fastnar hos mig, Ryan Gosling och förhandspepp till trots men det är inte en dålig film. Den berör mig bara inte. Ändå tänker jag ge filmen en fyra i betyg hela vägen hem från bion. Så skriver jag det här och inser att texten andas en tvåa men en tvåa är för lågt, en fyra för högt och en trea för tråkig – egentligen.

Jag såg filmen tillsammans med Johan och Henke och även Vrångmannen var på plats på förhandsvisningen. Vad tyckte dom? Hör jag ljudet av ett bröl nånstans i fjärran? Anar jag en hårdnackad analys av filmens handling? Klicka på namnen för att komma till deras bloggar. Själv tänker jag strunta i att det är tråkigt, filmen får det betyg jag tycker den förtjänar och det med en uppsprättad torso som grädde på moset.

 

Veckans klassiker: CALIGULA

I skrivande stund är det söndag, jag befinner mig i Rom, det är cirka 40 år efter Jesus födelse och jag har hittat hit med hjälp av Stig Järrel och Hitchcocks fru Alma Reville. Dom filmiska vägarna äro outgrundliga, ibland likaså målet.

Caligula (Malcolm McDowell) blir som 25-åring romersk kejsare då han tar över efter sin farfar Tiberium (Peter O´Toole). Det dröjer inte länge innan Caligula utnämner sig själv till Gud, sin häst till senator och sina undersåtar till ett liv i tyranni. Han tvingar fruarna och döttrarna till sina närmsta män att prostituera sig och är det nån som motsäger sig hans vilja väntar inget annat än döden.Han våldtar både kvinnor och män och den enda kvinnan han verkar hysa sanna känslor för (både kärlek och sexuella diton) är hans syster Drusilla (Teresa Ann Savoy) som han satt på kontinuerligt sedan dom unga tonåren.

Det är en fruktansvärd man som porträtteras, en man helt i avsaknad av empati. Det finns inte något hos Caligula som går att tycka om eller känna ens det minsta respekt inför. Han var en tyrann, en man som ser till att världen kretsar kring honom och han behandlar folk som fän.

Jag minns att den här filmen fanns att hyra i videoaffären när jag var tonåring och jag minns snacket om allt det nakna, om att det nästan var en porrfilm och att det var extremt mycket blod och våld. Ingen jag kände vågade hyra filmen och ta reda på sanningen, det var liksom mer spännande att inte veta. Nu har jag sett den så nu vet jag. Många scener i filmen är ren porr, spekulativ sådan till och med. Jag kan förstå att Malcolm McDowell och filmens andra stjärna Helen Mirren var rosenrasande när dom såg slutresultatet och märkte att filmens producent (och Penthouseredaktören) Bob Guccione helt sonika sett till att det klipptes in rena sexscener med nakenmodeller och porrproffs för att ”hotta upp” filmen ännu mer. Behövdes det? Ja, kanske, reklammässigt blev det blev ju en snackis i alla fall även om det sannolikt inte gjorde filmen bättre.

Som ”historiskt dokument” är Caligula ändå intressant, det är en välgjord film i all sin ångande svettiga blodiga smutsiga och ibland ganska otäcka sexualitet och musiken är genomgående magnifik. Ursprungligen har filmen en speltid på 153 minuter men det finns nedklippta versioner som är så korta som 83 minuter. När filmen hade premiär i Sverige 1981 var endast fyra minuter bortklippta vilket förvånar mig och jag kan anta att det är den versionen jag nu sett.

Nu återstår att se åt vilket håll denna film sparkar mig vidare. Stig Järrel och Helen Mirren har gjort sitt och en ny klassiker blir det nästa måndag.

 

THURSDAY

När Henke skrev om filmen Killer Joe namedroppade han även en annan film: Thursday. Aaron Eckhart, Thomas Jane och Mickey Rourke i rollistan, den kallades för våldskomedi och i kommentarsfältet skrevs orden ”fattigmans-Tarantino”. Självklart hyrde jag den på direkten.

Filmens första minutrar är S Å bra! Jag känner mig nästan lycklig. Jag känner dessutom igen rätt mig bra i hela scenen med nåt icke-tänkande blåshuvud som står bakom kassan och rabblar regler som nån chef totat i henne, helt utan kraft och möjlighet att använda sitt sunda förnuft. Och visst har det hänt att jag tänkt tanken, samma tanke som Nick (Eckhart) och hans vänner gör till verklighet.

Thursday bjussar på nittio minuter vrickat våldsamt drama, det är blodigt, knasigt, dumt och ibland nästan på gränsen till fars men Thursday är också välspelat, charmigt och ganska läbbigt. Bland annat finns det en våldtäktsscen som är riktigt omvända-världen vilket inte hör till vanligheterna på film men likväl är det nyttigt att se.

Eckhart och Jane är så lika varandra att dom lätt skulle kunna vara bröder i verkligheten och jag skulle gärna se dom tillsammans i nån mer hårdnackad actionfilm framöver. Som helhet är filmen en lättviktare, ingenting jag funderar på, ingenting jag vill se igen men som underhållning för stunden fungerar den alldeles utmärkt.

Tack för tipset Henke!

 

DJANGO UNCHAINED

Sätt dig väl tillrätta i biofåtöljen, luta huvudet bakåt, sätt fötterna ungefär trettio centimeter ifrån varandra, håll händerna på armstöden och ta ett djuuuupt andetag för nu blir det åka av. Quentin Tarantino är tillbaka och han bjussar på en åktur jag inte sett maken till, inte sedan Inglorious Basterds i alla fall.

Django Unchained utspelar sig ett par år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när slaveriet fortfarande fanns, var lagligt och blomstrade. Dr King Schultz (Christoph Waltz) åker omkring i sin droska med en stor plast-tand på taket, dragen av hästen Franz och letar upp män att döda. Han är prisjägare och har inga samvetskval över att skjuta stadens sheriff (till exempel) inför ögonen på samtliga invånare. Han har ju rätt, sheriffen är (var) ett as och han får 200 dollar för besväret.

King vet att en man vid namn Django har koll på några män som är hans nästa byte och i utbyte mot vakna igenkännande ögon letar han upp  Django och friger honom sådär härligt Tarantino-brutalt. Django själv skulle mer än gärna vilja leta upp den vita mannen som köpt hans fru Broomhilda (Kerry Washington) och tillsammans beger dom sig mot Candieland och plantageägaren Calvin J Candie (Leonardo DiCaprio).

Leonardo DiCaprio ja. Där har vi en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag får liksom inte ihop honom. I den här filmen talar hans röst ett språk, ett manligt, aggressivt, mullrande språk och sen kommer en närbild på hans babyface och då spricker min illusion av honom som ett riktigt badass. Jag kommer på mig själv att blunda korta stunder för att se om det gör nån skillnad i ”krocksynpunkt” och det gör det. Han är trovärdig, dock inte när dom små pigga ekorrögonen zoomas in. En man som Calvin Candie borde ha fiskögon, han borde vara mer avstängd med tanke på att han beter sig totalt omänskligt.

Jamie Foxx är stenhård som Django, perfekt castad även om jag nånstans drömt om en återfödelse för Wesley Snipes i den rollen. Men den som glimrar, den som äger varenda scen är Christoph Waltz. Maken till skådespelare ser man sällan, han gör mig fan lycklig! På nåt sätt är Waltz DiCaprios totala motsats. Waltz är personlig och karismatisk där DiCaprio bara lever på sitt utseende. Waltz smyger, han spelar med små medel men får ändå maximal effekt. DiCaprio kan vråla sig blodapelsinröd i ansiktet, det blir liksom bara överspel, ganska patetiskt sådant dessutom.

Men herregud, vem är jag att klaga? Och varför? Ja det kan man fråga sig. Django Unchained är den första amerikanska filmen från 2012 som ger mig gåshud. Jag gapar som en hungrig fågelunge för det är vackert så det förslår. Och det är våldsamt och vidrigt och galet och härligt och visst är det en saga men slaveriet var verklighet och historien som sådan kan inte skrivas om. Det är perfekta vyer med den perfekta musiken i perfekta vinklar och rött blod skvätter på vita blommor och skuggor som påminner om Lucky Luke syns ibland och ingenting handlar om slump, allt om genialitet. Blinkningarna till filmer från förr är många och mitt-i-prick och den korta scenen när dagens Django sitter vid en bardisk och bokstaverar sitt namn för gårdagens Django (Franco Nero) gör mig varm i hela bröstkorgen. För mig visar Tarantino återigen att han befinner sig i en regissörsliga väldigt få har tillträde till. Herregud, han kan få mig att bli flåsig av en spagettiwestern. Borde inte kunna gå.

Räds inte speltiden på strax under tre timmar, speciellt inte om du sett Hobbit och överlevde utan men. Dom här timmarna går undan! Jag känner redan nu att jag vill se om filmen och det är inte omöjligt att betyget ändras vid en omtitt för det är nära nära en fullsmockarfemma. Men hur det än blir med den saken så är Django Unchained solklart en av 2012-års absolut bästa filmer.

IN MY SKIN

Jooowsa! Nu snackar vi skräck-klegg!

Min önskan om att tjonga in lite mer skräckfilm i mitt ”dramatiska” liv blev uppfylld på en gång. Jag läste om den här franska filmen hos Filmitch och  blev nyfiken. Läste recensionerna på Imdb och blev ännu mer nyfiken.

I found it difficult to watch this movie all the way through without a break. Some of my friends have not even managed to watch it past the first twenty minutes. If you do manage to sit through this movie, I am pretty sure that not only will you thereafter remember it vividly, you will also find it hard to stop talking about it.”

You’d think a cult audience would be able to stomach depictions of self-inflicted violence, but several people walked out. I can’t really blame them.”

It was all extremely, painfully real. I’m sure that people will ascribe various kinds of meaning to the self- mutilation in the film.

Efter att ha läst dessa (och många fler) exempel så är det klart att förväntningarna är skyhöga på filmen. Filmitch gav den 8/10, bara en sån sak. Själv tänker jag att enbart ordet självamputation är så äckligt att det räcker och blir över och jag känner mig ganska rädd och på min vakt när filmen börjar. Vad håller jag på med? Vad fan är det jag sa få se? Hur groteskt kan det bli?

Nittiotre minuter senare vet jag. Det blev inte så farligt. Eftertexterna rullar och jag känner mig om inte lurad så i alla fall ganska tom. Skärande och karvande i sin egen kropp, att äta av sin egen arm, dricka sitt eget blod är skitäckligt men då filmen inte är särskilt grafisk, i alla fall inte i dom värsta scenerna, så blir det bara jätteotäckt om man har fantasin ordentligt påslagen. Det hade inte jag.

Filmens manusförfattare och regissör Marina de Van spelar även huvudrollen som Esther. Esther är en kvinna med skinn på näsan och bra koll på alla sidor av sitt liv men en kväll när hon är på fest skadar hon benet rätt svårt och blir som besatt av såret. Hon vill inte att det ska läka, hon vill göra det värre, djupare, blodigare. Det är som att hon känner sig levande av detta karvande, klippande, skärande och handarbetande, som om huden är en egen varelse. Det blir liksom bara värre och värre och hon är förvånadsvärt bra på att dölja detta ”beroende” för andra.

Psyket är förunderligt, fascinerande och läskigt, både mitt och Esthers om jag tänker efter. Esthers för att såret blev en trigger som förändrade hela hennes liv, nåt hon säkerligen aldrig trott kunde hända innan skadan. Mitt för att  när jag sitter uppkrupen i soffan i mitt eget hem med full kontroll över det mesta – inklusive en fjärrkontroll som kan stänga av filmen om det blir too much – så klarar jag av läskiga scener jag antagligen hade reagerat mycket starkare på om jag sett filmen på bio. Det är lätt att vara kaxig och säga ”det va väl inget” för jag tyckte inte att det var nåt speciellt jag såg men samtidigt – klart som fan det var speciellt. Det är en rätt sjuk film. I en annan sinnesstämning hade jag säkert tyckt den var tung att se, nu gick det bra, jag kände mig knappt berörd.

Det jag gillade allra mest med filmen var Marina de Van själv. En spännande kvinna. Det känns som hon borde ha mycket häftigt framför sig både som skådespelare och regissör.

HOLY MOTORS

 

 

 

Att försöka skriva engagerande och vettiga texter om film kan vara svårt men det är aldrig så svårt som när jag ska skriva om filmer jag inte förstår.

Att försöka vidga mina filmiska vyer är alltid intressant men aldrig så klurigt som när jag hamnar framför en film som är totalt obegriplig.

Förra året kom det två filmer som jag inte förstod alls: The tree of life och Dogtooth. I år har jag hittills bara sett en och det är denna, Leos Carax skumflumrulle Holy Motors.

Vid en första blick på filmaffischen tänker jag ”den kanske är som Driven, fast svår?” och där hade jag både väldigt rätt och väldigt fel. Den är noll procent som Driven och den är hundra procent svår och jag tror att huvudrollsinnehavaren Denis Lavant håller med mig där. Han spelar elva roller och han gör det bra. Han vänder ut och in på sig själv och trots att han har diverse maskeringar så är han en modig man som ställer upp på detta. Det är inte en vacker bild av sig själv och sin kropp han visar och han visar så mycket att jag nästan hoppas att det är en hårig attrapp han trätt över sitt ordinarie könsorgan när han visar sig med stånd och en rödbrun pubesbuske stor nog att rymma samtliga djur på Lill-Skansen.

Det blev en självklar diskussion efter visningen då jag såg filmen med mina filmspanarvänner och vi verkade alla ha helt olika infallsvinklar, väldigt varierande syn på vad filmen verkligen handlade om och ville säga. Jag har stött och blött mina egna funderingar och jag håller fast vid min första tanke: Total Recall-jämförelsen. Jag tror att Denis Lavants karaktär har köpt sig en dag (eller två eller flera) av upplevelser. Jag tror att han lever ett tråkigt grått vardagsliv och att det här är hans dröm, att få låtsas vara andra, utföra diverse uppdrag och sedan vid dagens slut få komma hem till sin ”fru” och ”barn” igen. Kanske har han fått några svar, kanske har han rensat upp, kanske har han dödat någon som förstört hans liv, kanske har han träffat någon kvinna som annars bara funnits i hans fantasi?

Holy Motors har klara beröringspunkter till en annan film som jag inte tyckte speciellt bra om: Cosmopolis. Filmens nav är en limousin, det åks mycket bil, jag får inga som helst positiva känslor för huvudkaraktären och filmen känns på tok för lång. MEN (nu kommer det ett men och det finns en anledning till dom stora bokstäverna), trots att jag inte förstår ett dyft av Holy Motors så får den mig att göra tre saker som varken Tree of life, Cosmopolis eller Dogtooth klarade av: filmen får mig att skratta högt flera gånger (inte för att det är kul utan för att det är extremt konstigt), den får mig att utbrista MEEEEEHFÖRIHELVETE minst fyra gånger och den får mig att bli varm i magen på ett väldigt otippat sätt.

När jag tittar mig omkring i salongen så ser jag att många beter sig som om dom fått en släng av huvudlöss. Det verkar klia i hårbottnarna. Och på hakorna. Och på armarna. Och på näsorna. Och där sitter nån och sover. Och det skrattas och fnissas och suckas och slingras i stolarna. Publiken reagerar och när filmen är slut klappas det i händerna och det känns hjärtligt. Själv klappar jag inte för jag förstår inte att jag borde för jag fattar ju ingenting. Jag kan inte klappa på kommando. Jag vill inte det. Stående ovationer efter Terminator 2 kan jag förstå men inte att detta hyllas för det här är bara S Å knäppt.

En barfota man i grön bredspårig manchesterkostym, rött spretskägg och långa brunbeigegula naglar springer omkring på en kyrkogård och äter upp gravbuketter. Han är den snubben som gör mest intryck på mig. Han är galen, bara så jävla galen. Lite senare när jag sitter på tunnelbanan ser jag en liten (för att inte säga minimal) man med gröna kläder och smutsiga naglar komma in genom dörrarna och han sätter sig bredvid mig. Ur en tummad och trasig Willyspåse tar han upp en gammal klockradio och för en sekund förstår filmen. Han i filmen finns! Allt det udda jag nyss såg på stor duk finns, det gäller bara att öppna ögonen och våga titta. Dom där bruna tvåcentimetersnaglarna som klapprande försöker trycka på den digitala uråldriga ”musikmaskinen” är bruna av en anledning. Jag kanske inte är så sugen på att veta anledningen men den finns.

Det där mellanspelet i filmen, pausen i ”historien” när det hux flux dyker upp ett helt gäng diggande dragspelande män som får sällskap av både gitarrister och trummis och det spelas en riktig oumpa-oumpa-låt, är riktigt skönt och helt frekkin´omotiverad. Ungefär som resten av filmen. Faaaan alltså. Jag kan inte förklara filmen bättre än att den är så dålig att jag tycker att den är bra. Den slår över, den är fullkomligt vansinnig, jag är mållös och rådlös och pirrig i kroppen samtidigt och jag fattar inte varför. Jag fattar verkligen inte ett skit, varken av filmen eller av mig själv just nu.

Kanske är det bara att acceptera att Holy Motors är en upplevelse mer än en film i egentlig mening och jag är övertygad om att många biobesökare kommer lämna salongen i ren frustration över bortkastad tid och pengar. Jag önskar att jag kunde säga ”härda ut, sitt kvar, det kommer att bli bättre” men det är inte sant. Filmen blir inte bättre, inte på en fläck, men kanske kanske finns det fler än jag som ändå får en känsla av filmen som biter sig fast i maggropen och vägrar släppa.

Betyget är lika obegripligt som filmen men jag kan inte göra annat. Inget annat betyg känns rättvist när jag lyssnar på magkänslan.

Klicka gärna vidare in på mina filmspanarvänners bloggar, vi skriver om samma film allihop idag. Jag tror det kommer vara extremt varierande texter och betyg och jag tror jag kommer bli både utskrattad och kanske få en och annan tomat i bakhuvudet efter den här recensionen. Jag framstår nog precis lika obegriplig som filmen, kanske till och med en smula extrem. Här är länkarna till dom andra: Henke, Sofia, Jojjenito, Johan och Jessica.

 

 

Hostel: Part II

Där den första Hostel-filmen slutar där börjar Hostel: Part II, både filmen och inuti mig. Det är över ettochetthalvt år sedan jag såg första filmen och jag var nog aningens snål när jag bara gav den en trea för det är en film som dröjt sig kvar hos mig, på gott men också på väldigt mycket ont.

Hostel som skräckfilm betraktad var toppen. Spännande och äcklig och jag blev rädd och mådde lite illa över alla otäcka bilder jag blev serverad. Kanske är det därför jag väntat med att se uppföljaren, för det här är verkligen inga enkla filmer att se. Dom tar betydligt mer energi än dom ger, dom kräver total uppmärksamhet samt att synapsswitchen står i OFF-läge för kopplar jag på min normala empatiförmåga så vill jag bara stoppa en strumpbyxa i halsen, svälja sakta och förhoppningsvis dö.

Det är glada ungdomar på äventyr i Europa, naiva ungdomar, levnadsglada ungdomar, såna som litar på folk runt omkring sig och speciellt snälla människor. Men snälla människor i Hostel-filmerna existerar inte, speciellt inte i östeuropa och definitivt inte på vandrarhem. Jag vet det och du vet det men tågluffarkidsen har ingen aning. Dom pratar och lär känna och skrattar och dansar utan en tanke på att personerna dom möter kan ha dom sjukaste hjärnor världen skådat och det är fan jobbigt att se hur mycket jag än mantrar ”detärbarafilm, detärbarafilm”.

Visst, det  ÄR  bara film men personligen tror jag att mina resor runt om i världen hade varit aningens mer analt kontrollerande om jag sett filmer som denna när jag var jätteung, innan jag begav mig ut i världen. Jag hade sannorlikt varit en räddare människa då, jag tror definitivt att jag varit det och när film fungerar negativt och hämmande på det sättet då är det inte helt bra att se dom. Fast sånt vet man ju såklart aldrig förrän efteråt. Att bli nojjig på grund av en film handlar inte heller om att filmen är bra eller dålig, det är liksom nåt annat, nåt som inte går att ta på men jag vet att jag bombsäkert aldrig någonsin i mitt liv skulle ta in på ett vandrarhem i Bratislava. På det sättet har Hostel 1 och 2 samma inverkan på mig.

För att gå in lite mer på handlingen i just den här filmen så är det tre unga amerikanska tjejer som är i fokus, Beth (Lauren German), Lorna (Heather Matarazzo) och Whitney (Bijou Phillips). Samtidigt i nån slags bi-handling får vi lära känna dom amerikanska männen Todd och Stuart litegrann och den infallsvinkeln är faktiskt både intressant och smart.

Todd (Richard Burgi, det är han som spelar Karl Mayer i Desperate housewives) är en överklassman med Ellos-utseende som betalat en jäkla massa pengar för att få åka till Europa och mörda någon under kontrollerande former. Han vill åt den där respekten som folk som dödat får, den där känslan dom utstrålar, blicken. Hans bekant, Stuart (Roger Bart också han från Desperate housewives, det var han som spelade George som var ihop med Bree ett tag) är en osäker liten räka, gift och till synes rätt normal men även han har betalat för att få döda en fängslad kvinna i Slovakien.

Relationen dom emellan och det som sedan händer med deras psyken i mördarkatakomberna är mycket väl gestaltade scener och ganska speciella för att vara denna typ en filmgenre.

Betygsmässigt är Hostel: Part II svagare än ettan men då den första filmen egentligen borde höjas till en fyra så är betyget till denna ganska given.

 

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

INSIDE

Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.

 

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

.

.

THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)

The Human Centipede börjar som en rätt ordinär skräckfilm.

Två piffade amerikanska tjejer på semester i Tyskland hamnar på fel plats vid fel tillfälle, klädda i alldeles för kalla och otympliga kläder.
Dom åker fel, får punka på bilen, det börjar regna (tjejer i skräckfilm vet sällan hur man byter däck), det är ingen täckning på mobilen, dom letar efter närmsta hus men går självklart inte längs vägen utan beger sig rätt in i snårskogen med sina höga klackar, går givetvis vilse och ja, dom kommer till ett hus och ringer på.

I huset bor den pensionerade kirurgen Dr Heiter. Han är lite speciell. Dels är han otäckt albinovit i hyn, dels har han en sjuk dröm om att skapa en mänsklig tusenfoting.

Så han kidnappar dessa två tjejer och en asiatisk kille och med hjälp av kirurgisk precision, tysk noggrannhet och extrem målmedvetenhet (och ja, en del Rohypnol, genomtänkta operationsrutiner, skalpeller, nål och tråd) lyckas han genomföra sin dröm.

Filmer som enligt massmedia och mun-mot-mun-metoden fått biopublik att spy får ofta stora rubriker. Så var det redan på Motorsågsmassakerns och Blair witch projects tid och det är inte ett dugg annorlunda med The Human Centipede.

I Sverige har det stått en del om just denna film i den ena kvällstidningen och självklart lockar såna rubriker ”fel” folk till biograferna. Fel i detta fall betyder folk som normalt sett inte ser skräckfilm och folk som inte har det intresset/läggningen reagerar mycket starkare på denna typ av film än såna som till exempel jag som är rätt luttrade/skadade och har sett mycket skit.

The Human Centipede är helt okej som film betraktad trots att den har flera logiska luckor som är så stora att jag blir rätt irriterad. Ser jag på den som en skräckfilm så ja, visst är den spännande ibland, den funkar, det gör den. Men att den skulle vara den überslafsiga äckelpäckelrullen som den skrivits upp som, det kan jag inte riktigt hålla med om.

Tanken på mina knäleder skulle skäras av och att min mun skulle sys ihop med någons anus för att sedan ha någon annans mun insydd i mitt eget anus, ja, inte fan är det en härlig tanke. Hela grejen är ju så sjuk att jag ifrågasätter manusförfattarens mentala hälsa, men i filmen är det mer just den tanken som är det otäcka, inte det man faktiskt får se och jag har svårt att tro att biopublik kräks av en tanke.

Efter allt jag läst om filmen hade jag trott på operationsscener i närbild, jag hade lite hoppats på riktigt groteska grejer men så blev det inte. Det blev läskigt i hjärnan, inte för ögat och det är antagligen det som gör att filmen heller inte släpper. Jag tänker på den, den finns med och på något sätt blir den otäckare och otäckare ju längre tiden går. För den ÄR suggestivt otäck och är du känslig ska du absolut inte se den, men att den kallats ”den äckligaste filmen någonsin” – DET förstår jag inte.