IRREVERSIBLE

22 januari, 2011

Att se filmer som leker med tid är alltid intressant tycker jag. Filmer som vänder upp och ner och fram och tillbaka på hela konceptet som kallas tidsaxel.

Det finns ett gäng bra filmer som filmats “baklänges”, alltså med slutet först och där jag som åskådare blir serverad lite av sanningen, lite av förklaringen, som småkakor på ett 70-års kalas. En i taget, jag förstår lite mer och lite mer för att sedan när filmen är slut inte vilja något annat än att se den igen, fast nu åt “rätt” håll.

Irreversible. Oåterkalleligt. Time destroys everything. Alla aktioner får en reaktion. Alla handlingar en konsekvens. Det är många sanningar som får sig en känga här.

Det här är en film som inte liknar någon annan. Den är suggestiv, den är köttig, det är mycket hud, mycket kön (både manliga och kvinnliga) och det är en fruktansvärd våldtäktsscen som pågår under tolv minuter mitt i filmen.

Irreversible är mycket men framförallt är det en viktig film. Smart. Tänkvärd. Hemsk. Fin. Intelligent. Annorlunda. Egentligen allt på en och samma gång. Jag har svårt att vara tydligare än så. Jag tycker bara väldigt mycket om filmen. Jag känner manshatet komma flödande men trots det känner jag i samma andetag en tro på kärleken – och på att det finns manliga snällisar. Irreversible sätter igång många tankar och känslor och en sådan film kan aldrig vara dålig.

Dåliga filmer glömmer jag runt eftertexterna, bra filmer försöker jag analysera när jag skalar potatis.

Det här är urtypen av en potatisskalarfilm.

 

{ 12 comments… read them below or add one }

Mikaela januari 22, 2011 kl. 10:31

Den är så jävla brutal! Helt sjuk, men riktigt bra.
Scenen med brandsläckaren var bland det vidrigaste jag sett. Jag var tvungen att kolla på hur de gjorde scenen för att få ur bilden ur huvudet och inse att det inte var äkta :S

Svara

filmitch januari 22, 2011 kl. 10:57

En mycket, mycket bra film som jag inte gärna ser om allt för ofta då jag mår så dåligt efter jag sett den. Här har du en 10/10 enl. mig.

Svara

Sara januari 22, 2011 kl. 14:31

Den här och Funny Games är två filmer som jag har tänkt att jag kanske ska se någon gång, men jag vet inte riktigt när jag ska våga … Bra recension dock. Gillar begreppet "potatisskalarfilm". Väldigt på pricken! 🙂

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 14:54

Mikaela:
Brutal var ordet! Förträngde brandsläckarscenen direkt när den var över för fy fan, det var vidrigt!

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 14:56

filmitch:
När – OM – jag ser om den denna är det fullt möjligt att jag höjer den till en fullpoängare men precis som du säger, det är ingen film man ser om i en handvändning. Den både tar och tär på psyket.

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 14:57

Sara:
Det är ju inga lättsamma feel-good-filmer någon av dom och jag – precis som du – väntade huuur länge som helst med att se båda, men jag hoppas att du får mod, ork och lust att se båda dessa filmer för dom ÄR mycket sevärda i all sin svarthet.

Svara

Jojjenito januari 22, 2011 kl. 15:15

Ja du, när jag såg den här filmen blev jag helt knockad. Tror aldrig jag blivit så påverkad av en film. Jobbig, brutal… köttig, ja det är rätt ord. Fem av fem i mina ögon. Men om jag vill se om den? Njae.

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 15:55

Jojjenito:
Det är svårt att tänka på jobbmöten, middagsmat och tvättstugetider när man ser den. Hjärnan är liksom 100% fokuserad på helvetet framför en. 😉

Svara

Micke januari 22, 2011 kl. 16:24

Det här är en jobbig film att se, men en bra film ska väcka känslor. Det måste varit jobbigt för Monica Bellucci att spela in våldtäktsscenen, även om det bara är på låtsas.

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 20:26

Micke:
Det måste ha varit vidrigt för henne. Det är ju inte ens några klipp i den scenen.

Svara

Martin januari 24, 2011 kl. 19:17

En jobbig, brutal, vidrig och omskakande film, men samtidigt en upplevelse som visar filmmediumet fulla potential och en visuellt intressant film (menar kameran som agerar som en "fluga")

Just att den är spelas upp baklänges gör filmen ännu värre och framförallt det "lyckliga" slutet.

Min recension: http://royalewithcheese.blogg.se/2009/august/irreversible-1.html

Påskägg: Thomas Bangalter (ena halvan av Daft Punk) står för filmens originalmusik (klubbmusiken) som verkligen höjer stämningen ytterligare bland alla misär.

Svara

f i f f i januari 24, 2011 kl. 20:01

Martin:
I den här typen av film fungerar ju verkligen "flug-kameran" eftersom det inte känns som att man tittar på en film utan beskådar verkligheten precis så vidrig och hemsk som den kan vara – och ändå vackert som fan på något vis.

(Jag satt och skakade på foten åt klubbmusiken och nu vet jag varför. Tack. :))

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: