MIDNIGHT EXPRESS

21 januari, 2011

Filmen tar sin början i Istabul 1970. Billy Hayes (Brad Davis) ska flyga hem till USA igen tillsammans med sin flickvän men även med ett otal folieinpackade haschkakor fasttejpade kring midjan.

Första kvarten är spännande så hjärtat fan stannar. Hela min kropp fullkomligt skriker “du kommer ju aldrig kunna ta dig genom tullen dumjävel” och hela min knopp tänker “det är klart han inte kan, det skulle inte bli mycket till långfilm då”.

Självklart åker han fast, självklart får han ett långt fängelsestraff och självklart är det turkiska fängelset ingen promenad i parken.

Midnight express är baserad på en sann historia men det är ingenting jag direkt tänker på när jag tittar på filmen. Jag tänker inte ens på att det ÄR en film. Jag är där. Jag känner lukten av fuktiga betongväggar, av tunna lortiga madrasser, av blodiga, variga och sönderslagna fotsulor, av hopplöshet, av ensamhet.
Mitt problem med filmen är att större delen handlar om en aktion
(= han försökte medvetet smuggla knark) som leder till en reaktion (= han fick en fängelsedom som i antal år känns rätt logisk) och jag har svårt att uppröras över det. Däremot vänder det under sista tredjedelen när min akilleshäl både i film och verkliga livet – orättvis behandling – kommer in i bilden, då hettar det till och blir jobbigt på riktigt.

Alan Parker har lyckats göra en film i färg som känns som en svartvit rulle. Jag har förstått att den här filmen var en stor snackis när det begav sig (1978) och visst är den bra, men inte världsomvälvande. Hade jag däremot haft minsta tanke på att byta yrkesinriktning och bli nån form av knarksmugglardrottning så fungerade första kvarten verkligen som propaganda att tänka om. Knark är bajs, svårare än så är det inte.

 

{ 15 comments… read them below or add one }

BlueRoseCase januari 21, 2011 kl. 17:23

Brevet är mottaget och jag återkommer med recension i helgen. Tack! Ditt underbara meddelande skapade härligt negativa förväntningar… 😀

Svara

filmitch januari 21, 2011 kl. 20:55

Du har helt rätt i att detta var en snackis när den kom. Den fick även en revival när den släpptes på video. Håller med dig om det moraliska problemet i filmen. Dumfan smugglar faktiskt knark men sedan kan man faktiskt debattera hur hårt straff man ska ge en människa.
Det var ett bra tag sedan jag såg filmen men då tyckte jag att den var otroligt bra, luttrad som man är hamnar den nog idag på samma betyg som du gett. Har du fler parkers på gång?

Svara

Micke januari 21, 2011 kl. 21:08

En riktigt bra film från 70-talet. Inledningen är verkligen en nagelbitare. John Hurt gör en bra roll som en av fångarna. Turkiska fängelser verkar hårda. Blev sugen att se om den efter att ha läst din recension. Brad Davis dog 1991 av aids, han blev bara 41 år.

Svara

Joel Burman januari 21, 2011 kl. 21:35

Allan Parker är en sinnesjukt bra regissör! Den här, Birdy, The Commitments karln får alldeles för lite credd. Minns att jag såg om den här för nått år sen och tyckte den tappat lite kraft men fortfarande en väldigt bra film.

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 08:36

BlueRoseCase:
Hoppas du får en trevlig stund framför TV:n och att du inte håller med mig på en fläck utan kanske till och med tycker om filmen. Det vore ju en höjdare om det blev så 😀

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 08:38

filmitch:
Det första straffet han får är ju inte överdrivet hårt (4,5 år), det är ju sen det ballar ur fullständigt och filmen liksom "vaknar".

Fler parkers? Jag säger som Gunde:
– Ingenting är omöjligt!

😉

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 08:40

Micke:
Jag tänkte mycket på Brad Davis när jag såg filmen, vilken bra skådis han är och hur synd det är att han i princip bara försvann… Men när jag kollade upp honom och såg att han dog 1991 så hade det ju en naturlig förklaring.

Tråkigt i vilket fall.

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 08:40

Joel:
Jag har inte sett Birdy sen den kom men då var det en av mina all-time-high-filmupplevelser. Kanske är dags att damma av den? 😀

Svara

Joel Burman januari 22, 2011 kl. 10:54

Parker: Har ju även gjort härliga Bugsy Malone. Det är väl en film som det är dags för en remake på! Synd att Dakota Fanning och Chloe Moritz blivit så gamla. De hade varit perfekta som barnskådissar i den.

Svara

f i f f i januari 22, 2011 kl. 14:58

Joel:
Det är en av filmerna i hans repertoar som jag inte sett. Än. 🙂

Svara

Tommy januari 23, 2011 kl. 03:31

Ah detta är ju ett mästerverk av Allan Parker värd mer än en trea!! 🙂

Svara

f i f f i januari 23, 2011 kl. 09:12

Tommy:
Jag tycker det är ett alldeles jättebra och relevant betyg, jag. 🙂

Svara

Sofia januari 23, 2011 kl. 13:19

Jag måste erkänna att jag faktiskt bara sett den här helt fragmentariskt än så länge. Just det där med långa narkotikabrottstraff i utlandet är lite tudelat som du också påpekar, å ena sidan hemskt, å andra sidan borde varken fasttagandet eller straffet komma som någon större överraskning. Crime does not pay… Men en bra film är ju alltid en bra film. Kan helt klart rekommendera Bugsy Malone, den är helcahrmig!

Svara

f i f f i januari 23, 2011 kl. 19:52

Sofia:
Jag tror jag ska låta Bugsy Malone köra om en del drös med filmer på måste-se-listan nu när även du skriver gott om den 🙂

Svara

Sofia januari 24, 2011 kl. 08:55

Ojoj, you flatter me, milday 🙂 Får väl ge rekommendationen med förbehållet att det var länge sedan jag såg den och att jag då inte hade några som helst förväntningar på den.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: