Etikett: mord

Publicerat

MOTHER

Det här är historien om en mamma och hennes ende son och mammans kamp för att få sonen frikänd när han döms för ett bestialiskt mord på en ung flicka.

Det här är även historien om en fanatisk curlingmorsa och hennes skeva förhållande till sin son och tillika sängkamrat.

Det här är också berättelsen om en mamma och en son, båda vars mentala hälsa starkt kan ifrågasättas.

Jag har svårt att få igång känslorna när jag tittar på den här filmen för varje gång jag känner det allra minsta så vänder filmen 180 grader och blir någonting annat. Det är klart att en mamma kan vara orolig för sitt enda barn, frågan är om sonen är 12, 17 eller 21 och hur mycket han egentligen måste omhuldas? Jag vet faktiskt inte.

När han pratar sex med en kompis säger han att han legat med en tjej, ”min mamma”. Kompisen reagerar inte ens. Och när han kommer hem full sent en natt kryper han ner i deras gemensamma säng, lägger handen på mammans bröst och somnar. Det blir lite äckelpäckelkänslor av det som kunde ha varit fint. Jag har som lök på laxen svårt för både skådespelaren som spelar mamman (Hye-ja Kim) och killen som spelar sonen (Bin Won), det gör det inte direkt lättare att ta till sig filmen. Att regissören Bong Jong-Ho grottar ner sig fullständigt i irriterande ljud är ännu en punkt på minuslistan. Jag tycker det är sjukt äckligt med slafs-och-klafs-ljud, med kyssar som låter av för mycket saliv, av isbitar mot tjockt glas, av svårpåträdda gummihandskar. Det är en ljudbildsorgie av sällan skådat (hört) slag.

Samtidigt. Samtidigt har filmen nåt som äter sig in i mig. Den är otäck, den är konstig, det är dom vanliga sydkoreanska inslagen av drutta-på-ändan-fars, jag känner en underlig aversion mot samtliga karaktärer och det intressanta samtalsämnet från en filmspanarträff härom månaden – kan man tycka om en film även om man inte sympatiserar med någon av karaktärerna? – blir återigen aktuellt i min hjärna. Jag personligen har märkt att jag har svårt för det. Jag behöver nån att ”hänga upp mig på” även om det bara är en liten biroll. Här finns det ingen. I princip alla handlingar känns ogrundade, i alla fall för mig, men jag är fullt medveten om att det kan härröras till kulturkrockar och att jag fortfarande har en lång väg att vandra innan jag kan säga att jag är en van åskådare av asiatisk film.

Om jag delar upp filmen i tredjedelar så är den första svag, den andra okej och den tredje jättestark. Det gör att eftersmaken blir bra trots att en hel del av ingredienserna var sådär. Men det är bra skumt att se en tonårskille (väl?) stå och kissa mot en putsad mur samtidigt som hans mamma matar honom, hon håller upp en skål med tunn mörkbrun soppa mot munnen och tvingar honom att dricka. Kameran filmar uppifrån, skålen, soppan och kisset som strilar i rännilar på asfalten och hela tiden har jag känslan av att det här är helt normalt. Vilket det kanske är. Bara inte för mig.

Jag får passa på att tacka Tommy från TNE-podden för filmtips och spark i baken så att filmen äntligen blev sedd. Det var nåt att bita i vilket alltid är kul och Bong Jong-Ho fortsätter att imponera på mig även om Snowpiercer fortfarande är ohotad etta bland hans filmer.

Publicerat

I LODJURETS TIMMA

När den här filmen visades på Malmö Filmdagar var jag ensam av filmspanarna i salongen. Dom andra valde The Grandmaster. Jag är helt säker på att jag valde rätt.

I lodjurets timma är en film baserad på en pjäs skriven av P.O Enquist. En ung dansk pojke sitter inlåst på en rättpsykiatrisk avdelning efter att brutalt ha mördat ett äldre norrländskt par och en forskare försöker komma på sätt att få dom intagna att öppna sig, bland annat genom att ge dom husdjur. Men tiden rinner ut för forskaren, hon når inga resultat och då heller inga pengar och griper efter halmstrån. Eftersom pojken hävdar att Gud talat till honom tar forskaren kontakt med prästen Helen (Sofie Gråbøl) i ett desperat rop på hjälp. Kanske kan Helen få honom att berätta sin historia?

I lodjurets timma är en bra och välgjord film men jag undrar vem som är målgruppen? Skulle filmen visas på SVT under en påskhelg eller jul skulle den få hundratusentals – kanske miljoner? – tittare men vilka betalar för att se detta på bio? Vilka kommer på tanken att välja just denna bland alla andra filmer som får betydligt mer reklam? Dom som besöker Victoria i Stockholm, javisst, men sen då?

Det finns ingenting att klaga på med filmen. Historien är väkskriven, det är engagerat och snyggt berättat och skådespelarna är bra. Men det som bitit sig fast mest i mitt minne är scenerna med Börje Ahlstedt och den lilla pojken. Hjärtskärande och så fasansfullt vackra. Den gamla farbrorn, den gulliga lilla pojken, karga norrländska vyer, ljudet av himlaharpan, knarr under vinterskor. Förstående blickar som möts, ordlös kärlek. Fan så fint!

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

Publicerat

HOLLYWOODLAND

Länge länge har Hollywoodland legat på min filmhylla och samlat damm. Jag har hållit i den många gånger, tänkt är-idag-rätt-dag-tanken men alltid kommit fram till samma svar. Nej. Inte idag. Inte idag heller.

Sen såg jag Argo.

Min syn på Ben Affleck kändes positivare än någonsin efter Argo och kanske var det därför det hux flux inte kändes så läskigt att se honom ikläda sig rollen som Stålmannen, alltså den riktige Stålmannen, han som spelade rollen före Christopher Reeve och som hette nästan detsamma nämligen George Reeves.

16 juni 1959 hittades George Reeves död. Sörjd av många då han var en stor hjälte,  inte minst barnen älskade honom, han var ju den stora stjärnan i TV-serien Adventures of Superman. Men var det en naturlig död eller blev han mördad?

Den unge och snygge (?) George hade ett förhållande med den äldre kvinnan Toni Mannix (Diane Lane), gift med den store direktören för MGM Eddie Mannix (Bob Hoskins). Eddie å andra sidan hade öppet ett förhållande med en yngre, tystare form av porslinsdocka, något som Toni bara fick hacka i sig om hon ville vara en del av hans liv (och ekonomi). Men när George hittas död och privatdetektiven Louis Simo (Adrien Brody) börjar nysta i mysteriet så korsas vägarna. Toni hamnar i strålkastarljuset. Vad hände egentligen och vem var den nya yngre kvinnan George träffat och blivit förälskad i?

Hollywoodland är en ganska svag film om jag med svag menar icke-kryddstark. Det är en snäll film i berättarstil, i färger, i tempo, det går inte att inte tycka om den men det går heller inte att gilla den nämnvärt. Adrien Brody som alltid är bra är bra här med men hans rollfigur är ingen lajbans kille att spela. Han är helt enkelt färglös. Diane Lane försöker göra sin Toni rättvisa och det går rätt bra, däremot Ben Affleck, denne spökman i min filmtillvaro. Det var så enkelt när jag visste var jag hade honom, när han kravlade omkring i den filmiska dyn och kippade efter andan och jag kunde trycka till honom med skosulan när han försökte ta sig upp. Nu ÄR han uppe, han är banne mig vid vattenytan och plaskar och jag varken kan eller vill hålla handen på hans huvud, sänka ner det och försätta honom i andnöd. Inte nu längre.

Om man iklädd stålmannenoutfit, en tämligen beige sådan, nästan en hemmasydd barnvariant med en kökshandduk över axlarna, kan göra sitt jobb med hedern i behåll och utan att framkalla skrattkonvulsioner hos mig som tittar, ja, då är man banne mig bra! Ben Affleck är det enda med filmen som förtjänar ett högre betyg än en tvåa men sammantaget kan jag inte ge filmen mer. Tyvärr.

Publicerat

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.