JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

13 januari, 2015

Jag är den första att erkänna att det inte var någon intelligent formulering som lämnade mina läppar när jag för första gången läste om den uppdaterade versionen av Jönssonligan. Först blev jag häpen, sen förbannad, sen trött, sen bara…förvånad. Okej att återvinning är toppen men vad gäller underkläder och filmsuccéer är tanken oftast bättre än slutresultatet. Det blir liksom inte…fräscht.

Jag har aldrig varit något stort fan av Jönssonligan. Tveksamheterna jag kände berodde alltså inte på nån ikonisk kärlek till Gösta Ekman som Sickan, Björn Gustafsson som Dynamit-Harry eller Ulf Brunnberg som Vanheden och jag hade inte en tanke på att trycka upp Rör inte min Jönssonliga-T-shirts. Jag kände mest kom med nåt nytt för tusan, satsa på originalmanus, på spännande nya grejer inte gammal skåpmat.

Men mina initierade tankar och känslor kring Jönssonligan anno 2015 kom en smula på skam när jag såg trailern. Jag kände till min förvåning peppen växa. Kanske fanns det en liten möjlighet att det kunde bli en riktigt trevlig film av det här? Kanske var det just något nytt den kom med, fast i en inarbetad förpackning?

En av dom första dagarna i december såg jag den här filmen på en förhandsvisning via MovieZine. Vanheden – Alexander Karim – och filmens regissör Alain Darborg var på plats och pratade lite innan filmen. Alain berättade om sin förkärlek för heistfilmer och actionkomedier, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen-filmerna och att han älskade att gå på bio av samma anledning som jag själv: för att drömma sig bort och slippa tänka på vardagsbestyr för en stund. I samma sekund klickade det för mig. Det kändes så tydligt att denne man inte skulle ha släppt ifrån sig en film som Jönssonligan – Den perfekta stöten om han inte kunnat göra den precis som han ville och varit stolt över slutresultatet. Så jag satt där i den hårda biofötöljen på Filmhuset och kände mig…lugn.

Efter alldeles exemplariska 94 minuter är filmen slut och det applåderas friskt i salongen, så även från mig. Jag är glad. Det var en härlig film. Hela upplevelsen kändes som en hemtrevlig men frisk fläkt. Tänk en stor standardsläktmiddag som piffas upp med någons nya flick/pojkvän som visar sig vara en glad skit med stort hjärta och skön humor, en sån som villigt bjussar på sig själv. Att filmen skulle kännas ofräsch var det sista jag borde ha oroat mig för, det här är mer som om gamla Jönssonligan gått på koffeintabletter, läsk och dubbla hastigheten samt utsöndrat med en pigg doft av WC-anka och bensin.

När filmen nu ska betygssättas finns det bara ett betyg att ge och jag hoppas att jag slipper gliringar för att jag därmed tycker att den är “bättre” än till exempel The tree of life (som fick en etta), Gone girl (som fick en tvåa) och Guardians of the galaxy (som fick en trea). Jag jämför inte så. Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med alla tidigare Jönssonliganfilmer (alla med vuxna skådisar och alla med barnditon) så tycker jag den här är bättre och jämför jag Jönssonligan – Den perfekta stöten med svenska familjefilmer över lag så tycker jag den är bättre än dom allra flesta.

Så både jag och min 15-årige son klämmer till med samma betyg. Det är en riktigt underhållande film det här!

Filmen har biopremiär på fredag över hela landet.

{ 11 comments… read them below or add one }

Steffo januari 13, 2015 kl. 08:48

Jag som varande icke helt vän av svensk film måste säga att de trailers jag sett på den här har….nåt.
Att komma på idén att göra en “modern” hestfilm på tramset med gamla Jönssonligan känns nästan…uppfriskande! 🙂

Svara

Fiffi januari 13, 2015 kl. 12:01

Steffo:
Uppfriskande är ett bra ord, mitt i prick för denna film! 😀

Svara

Daniel januari 13, 2015 kl. 11:55

Behöver du verkligen försvara ditt betyg? Om man läser den här texten och läser de andra texterna du nämner så är det ju uppenbart att du verkligen gillar den här mer än de där andra. 😉
Och att vi alla tycker olika (och lika) är ju, ändå, det som är behållningen med att läsa andra personers texter 🙂

Svara

Fiffi januari 13, 2015 kl. 12:00

Daniel:
Jo, tyvärr måste jag försvara eller i alla fall förklara betyg som dessa eftersom det alltid kommer kommentarer/mejl som ifrågasätter hur jag kan tycka att X är bättre än Y fast det är helt olika filmer och genres det handlar om. Jag jämför helt enkelt inte Jönssonligan med Gudfadern, jag jämför med liknande filmer. Logiskt, tycker jag men inte alla andra 😉

Svara

Daniel januari 13, 2015 kl. 13:30

“Grrrr, varför tycker du inte som jag!!!” 😛

Svara

Jojjenito januari 13, 2015 kl. 15:31

Jag både håller med och håller inte med alls här. Klart man kan jämföra Jönssonligan med Gudfadern eller Gone Girl. Det går väl alldeles utmärkt. Jag jämför filmer med filmer, och det gör väl du med, oavsett genre. Och du gillar Jönssonligan mer än Gone Girl, oavsett genre. Väl?

Svara

Fiffi januari 13, 2015 kl. 16:01

Jojjenito:
Man kan givetvis jämföra precis som man vill men jag har svårt att jämföra Jönssonligan med Gudfadern, det är två helt olika upplevelser, två helt olika förväntningar på film.

Jag gillar Jönssonligan betydligt mer än Gone Girl, Gone Girl är en skitfilm som inte alls är vad den utger sig för att vara, den säljer in sig själv helt fel. Med Jönssonligan fick jag precis det jag ville ha – med körsbär på toppen. 🙂

Svara

filmitch januari 14, 2015 kl. 23:49

“Jag jämför filmer med andra filmer i samma fack, samma genre, samma stil”
Amen på det.
En kort ögonblick blev nästan sugen på att se filmen men så mindes jag:
https://filmitch.wordpress.com/2012/04/13/en-film-som-jag-angrar-att-jag-sett/

Svara

Fiffi januari 15, 2015 kl. 23:38

filmitch:
Hahahaha, det är en nästintill EPISK miss det där ;D

Svara

Joel Burman januari 24, 2015 kl. 03:10

Kul att du gilla den. Själv var jag lite besviken tyckte att den hamnade mitt emellan allvar och komik på ett sätt som de gamla filmerna inte gjorde de var alltid garanterade komedier. Här kändes det som man hade kollat både en och två gånger på ex. Batman Begins.

Spontant sett hade jag gärna sett Marvel formen anammas genom att låta karaktärerna få varsin prequel film innan de möts upp i en “Jönssonligan” sequel. Tyckte tyvärr det saknades en hel del karaktärsdjup och det berättades mer om det förflutna än det visades. Tycker en film med undertiteln The Rise of Sickan behövs!

Svara

Fiffi januari 24, 2015 kl. 09:44

Joel:
Asch, synd att den inte föll dig på läppen fullt ut. Det är en svår balansgång det där att dela vilja vara rolig och dels allvarlig men jag tyckte det fungerade hur bra som helst, antagligen pga väldigt kompetenta skådespelare.

The Rise of Sickan! En stråååålande idé!
Vanheden Begins?
The Amazing Dynamit-Harry?

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: