KEANU-SOMMAR: THE DAY THE EARTH STOOD STILL

Jag var säker på att jag redan hade skrivit om den här filmen på bloggen men tji fick jag. Jag har sett filmen två gånger tidigare och gillat den båda gångerna men aldrig att jag skriver en recension enbart med hjälp av minnet. Det var bara att se om den. Tredje gången gillt.

Något sfäriskt utomjordiskt självlysande kraschlandar mitt i Central Park och doktor Helen Benson (Jennifer Connelly) är en i teamet som blir mer eller mindre tvingade dit för att ”rädda jorden”. Ut från detta klot kommer ”något/någon” gående, en varelse som blir skjuten tämligen direkt av (rädd och klantig?) ditkallad militär och Benson skriker efter sjukvårdare. Utomjordingen förs till sjukhuset och räddas men förvandlas samtidigt till något annat, något mänskligare, till  Klaatu (Keanu Reeves). Det visar sig att Klaatu har kommit till jorden för att rädda planeten från det som förstör den: vi människor.

Det finns två saker jag verkligen gillar med den här filmen: domedagskänslan och Keanu Reeves. Keanu är fantastisk bra på att spela avstängd, nästan robotliknande och det finns inte en sekund i filmen när jag inte tror på att han är något övernaturligt konstigt och egentligen spelar han inte på något annat sätt än han gör i alla andra filmer, han bara ÄR.

Domedagskänslan, det mörka, jobbiga är också väldigt bra skildrat och det gör att jag står ut med dom många TV-spelsliknande datoranimerade scenerna som annars hade blivit rätt blajiga.

Tredje gången gillt alltså och jag har haft samma känsla för filmen alla tre gångerna. En magisk Keanu gör att betyget landar på en mycket stabil fyra. Hurra!

Nästa vecka är det dags för den allra sista filmen i Keanu-temat. Snyft. Vill se fler ju.

Fredagsfemman # 100 – Hundra veckor, hundra listor. Det var lätt att hitta fem fel.

5. Filmer att se fram emot….eller inte

När jag skrev ihop Fredagsfemman # 47, den sista under 2012, skrev jag om filmer att se fram emot. Almodóvars nya (Kära passagerare), Soderbergs nya (Side Effects) och Dark Skies. Jag har sett många bra filmer under 2013 men ingen jag såg fram emot känns särskilt viktiga nu. Idéer på pappret kan ibland vara bättre än förverkligade sådana.

.

.

.

4. Man ska aldrig såga någon osedd

I Fredagsfemman # 10 sågade jag Rihanna utan att ens ha sett Battleship. Det var dumt. Hon visade sig vara den/det enda sevärda i Battleship.

.

.

.

.

3. Cronenberg-Pattison-crashen

I Fredagsfemman # 8 var jag tokpepp på David Cronenbergs Cosmopolis med Robert Pattinson i huvudrollen och när jag skrev Fredagsfemman # 31 var det dags för premiär. Jag ville så gärna se det Cronenberg såg i den där bleka hålögda snubben, jag ville så gärna att filmen skulle bli mer än bra. Det blev den inte. Det blev verkligen inte bra.

.

.

.

2. Friends Arena-invigningen a la Colin Nutley

Okej, visst var jag en aning skeptisk  till invigningen av Friends Arena både när jag skrev Fredagsfemman # 28 och # 38 men att den skulle bli så erbermeligt dålig hade nog ingen kunnat förutspå. När det innan sändning varnades i högtalarna att publik på parkett skulle dra in fötterna för det kommer åkas segway på golvet så såg jag framför mig horder av segways, sådär som Danny Boyle hade gjort om det var OS-invigning i London. Nu pratar vi alltså  MÄNGDER av segways framförda i snygga formationer. Men i Friends Arena kom det in tre. 3! Och jag kommer för alltid minnas mannen på raden bakom mig som sa ”Det här är en invigning som borde passa SD. Men det är inte vad Sverige vill ha”.

.

.

.

1. Den totala Jaden Smith-felbedömningen

I Fredagsfemman # 70 skrev jag mig varm om Jaden Smith, hans pappa och kanske lite om filmen After Earth. Det var som en high kick med plastben rätt i mitt eget fejs och en lagom kul right back at´ya-känsla efter att ha sett filmen. Jag hade otroligt fel den gången. Pinsamt mycket fel. Oj oj oj så fel det var. Jättefel. Skäms på mig.

AFTER EARTH

 

 

 

 

10 ANLEDNINGAR TILL ATT JAG TYCKER AFTER EARTH SUGER APRÖV.

1. När jag ser en film får jag alltid efter några minuter en känsla. Den kan vara bra, den kan vara lovande, den kan ge mig ståpäls, den kan få mig att vilja fly och den kan lukta surt men i nio fall av tio stämmer den känslan även på resten av filmen. Redan dom första scenerna av After Earth gav mig det-är-nånting-som-inte-stämmer-vajbs. Scenografin kändes billig, det var noll kemi mellan skådespelarna och segelduk användes som nån scenografiskt nyskapande wohooo-pryl. Kom igen! Var och varannan svenne skippar markisen och köper en segelduk på Blocket för att skugga altanen. Det här utspelar sig tusen år framåt i tiden. Filmen försöker andas high tech. Det går inte riktigt fram.

2. Kitai (Jaden Smith) har en pappa som heter Cypher (Will Smith) och Cypher är nån värstingmilitär och en frånvarande pappa som Kitai givetvis har som måttstock för en lyckad man. Kitai vill också bli militär. Såklart. Han vill också springa fort och döda. Såklart. Han får chansen att visa sina färdigheter när deras farkost kraschar på jorden, alla dör utom far och son och Kitai tvingas att ensam ta sig från A till B för att rädda pappan, jorden, sig själv och hela tjofaderittan. MEN han måste inhalera ballerinakakor för att kunna andas.

3. KAN NI SOM BESTÄMMER VILKA MANUS SOM BLIR FILM GE FAN I ATT GE EN MASSA PENGAR TILL IDIOTER SOM SKRIVER IN KVINNOROLLER SOM DENNA:

DEN VACKRA FRUN SOM SITTER HEMMA OCH VÄNTAR – GLAD, LOJAL OCH FULL AV ENERGI OCH TÅLAMOD – PÅ EN FRÅNVARANDE, SNYGG OCH GIVETVIS FRAMGÅNGSRIK ÄKTA MAN MEDAN  HON TAR HAND OM SÖTA BARN, ETT PERFEKT HEM, SITT JOBB OCH SITT OKLANDERLIGA YTTRE OCH NÄR MANNEN NÅN ENSTAKA GÅNG PALLRAR SIG HEM ÄR HON FÖRSTÅENDE SOM EN JÄVLA BEDÖVAD KO OCH PRATAR MED SPÄD, VÄN OCH LITE HES PEDAGOGISK RÖST SÅ ATT MANNEN FÖRSTÅR ATT HAN NOG BEHÖVER GE SITT BARN KVALITETSTID. MEN HON RETAR INTE UPP HONOM. HON HÖJER INTE RÖSTEN, VISAR INGA KÄNSLOR, BLINKAR BARA SAKTA OCH LER MED ALLA TÄNDER SYNLIGA. SOM MAN SKA.

Jag hade kunnat skriva en text enbart om hur energiskt jag avskyr alla  ”Fru Cypher” i filmhistorien. Nu blev det inte så. Men att Sophie Okonedo som spelar mamma/fru dessutom kramar sitt barn enbart med handflatan gör inte att jag tycker bättre om henne. Hon är inte bara irriterande, hon är läskigt iskall också.

4. Ja, jag somnade. Jag sov nog ett bra tag men verkar inte ha missat nåt väsentligt av handlingen. Det är inget bra betyg på en film. Att jag vaknade och förbannade mig själv att jag inte var mer trött är inte heller nåt plus. Eller när dom säger i filmen att dom hunnit halvvägs i sitt letande, då får jag brainfreeze. Halvvägs? Vad fan menar dom? Är det Ben Hur? Är filmen fyraochenhalvtimme lång eller vadå? Nej den är 100 min. Världens längsta hundra minuter.

5. Filmens enda positiva inslag är scenerna med Zoë Kravitz. Hon spelar Kitais döda syster Senshi och hon har en fantastisk utstrålning. Tyvärr är hon knappt med alls. Det känns som att Will Smith, som är upphovsman till själva storyn, medvetet har eliminerat alla risker att ta bort fokus från sonen. Det här är Jadens film. Hade Senshi varit en lillasyster hade hon säkert haft mer screentime och antagligen spelats av Willow Smith.

6. Jag kan inte säga att jag läste eftertexterna sådär jättenoga men jag kan ana att folket bakom filmens effekter hette Jeff och Buck och Jason och Patch (och 204 pers till med samma typ av namn). Det känns som att dessa män (och kanske någon kvinna)  har orden ”you have to go fucking CGI-bananas” i sin arbetsbeskrivning. Det är apor och kattdjur och orm, det är stor fågel, det är småfåglar och en vulkan som ser ut som en dålig fototapet. Det är valar, flygande insekter, vattenfall, segeldukar – många många segeldukar – och det är Ursa som är nån form av alienmonster specialdesignad att leta upp människor och döda dom. Dom känner av feromoner vi människor utsöndrar vid rädsla, det är så dom letar upp oss. Bestarna är nämligen blinda. Smart tänkt vid uppfinningen av dom. Not.

7. När en film har logiska luckor bredare än luckan mellan Thore Skogmans framtänder så kopplar den überkritiska delen av hjärnan in. Jag hamnar i trotsåldern. Köper jag inte grundhistorien så köper jag inte nåt alls. Cyphers ben har gått av. Han försöker rädda benet genom att trycka in en slang mellan ingångshålen i benen. Byxbenet är trasigt, dom blodiga såren syns tydligt. I nästa scen har han byxor på sig igen. Hela. Rena. Obegripligt.

8. Det finns en scen filmen där Kitai blir biten av nån skalbaggsliknande blodigel (?) och blir förgiftad. I dejtingkomedin Hitch får Will Smiths karaktär en allergisk reaktion, en anafylaktisk chock. Det är samma nu-är-det-elefantmannen-på-gång-snart-spricker-ansiktet-masker användes som användes i båda filmerna (såhär såg det ut i Hitch) och jag kan riktigt se Will Smith med tårar i ögonen tokskrika ”That´s my boy!” när tagningen sitter.

9. När filmen är slut och jag ser M. Night Shyamalans namn som regissör slog det mig, javisst ja, det var ju HAN. Jag visste det nånstans i bakhuvudet men hade inte tänkt på det under hela filmen. Som Johan sa, vad är det med den mannen som gör att han tar fram det absolut sämsta i alla skådespelare? Jag håller med. Shyamalan lyckas få till och med Will Smith att underprestera, snubben som skulle kunna sätta guldkant och skönt schvung på en begravning.

10. Jag pratade med Sofia innan filmen och hon konstaterade att det bästa med After Earth är att man VET att den inte kan vara sämre än The last airbender. I viss mån har hon rätt. I min värld är den här inte sämre, det blir remi.

 

 

Vi var ganska många Filmspanare som genomled den här filmen i lördags. Finns det någon som gillade den? Spännande läsning väntar på dessa bloggar: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, The Velvet Café, Har du inte sett den.

Fredagsfemman # 70

5. Lille Jaden

Det finns en snubbe, en liten snubbe, som heter Jaden Smith. Jaden Smith kommer bli en av nästa generations allra största skådespelare. Han har star quality som går att mäta med seismograf. Att ha kända föräldrar och få kändispartyn med bröstmjölken är ingen garanti för begåvning och det det visar Jaden Smith i alla filmer han hittills varit med i. Han visar att både generna och miljön blev helt rätt – och viljan, lusten, orken och utstrålningen. Ikväll har hans senaste film After Earth premiär. Pappa är också med.

4. Varför heter det jordgubbar?

Det finns ju ingenting jordigt över dessa röda gubbar. Dom är ju bara ljuvliga. Jag skulle kunna leva på jordgubbar och jordgubbar allena. Okej, lite syre och vatten också men annars är jag nöjd.

3. Fuldans är underskattat!

Jag har köpt George Michael Live in London på DVD. Det var dumt. De blir nämligen väldigt lite filmtittande hemma och väldigt mycket fuldans. Men det går inte att sitta still, det svänger ju och George Michael är en JÄKEL på att sjunga live. Barnen drar ner persiennerna och skäms lite men när dom väl är nere kan dom inte heller vara still. Bra motion är det. Och kul. Jag kan inte sluta dansa. Rejvpartyn, finns dom fortfarande?

2. Planet Terror-party

Planerna för mitt Planet Terror-party med kidsen framskrider. Nu skriker dom inte när jag tar fram DVD-fodralet. Jag vill ju bara få dom att fatta att världscoola stentuffa actiontjejer finns, dom behöver inte ens ha två ben för att meja ner bus. Rose McGowan är bara SÅ ball, Planet Terror är bara SÅ bra och det går att piffa hemma som om det vore vilken melodifestivalfest som helst, discoboll, ja varför inte liksom? Lite röd Jello på det så är partyt i hamn. Och kids som frivilligt stannar framför TV:n. Det kommer. Jag ger mig inte.

1. Sista filmspanarträffen innan det lilla sommaruppehållet

Nu har vi hållit igång Filmspanarna i 1,5 år. Tiden går så fort och snart är det sommar med en massa schyssta blockbusters som ligger och smyger i buskarna. Imorgon ses vi för en sista gemensam film innan den lilla filmspanarsemestern träder in. Och lite middag. Och kanske en öl. Eller två. Eller fem. Och jag har lovat han som väljer film den här gången att spela klarinett. Fan också. Det var trettio år sen sist.

Justin Bieber: Never say never

”Justin Bieber är musikvärldens Macauley Culkin.”

Det är inte mina ord utan Biebers producents och efter att ha sett den här filmen (ja, ja…dokumentären) kan jag helt ärligt säga att jag inte håller med honom alls.

Bieber är den übermusikaliske killen från en håla i Kanada som blev känd med hjälp av Youtube och en enorm flax. Han växte upp med en ensamstående tonårsmamma och med morfar som största trygghet i livet och alla instrument som visades honom kunde han spela på (för att förstärka denna sanning visar man i filmen en mängd hemvideos från Justins yngre trummande och gitarrspelande år). Det är resan från extraordinär liten trumslagarpojke till världsstjärna som vi får följa och det är den utsålda konserten på Madison Square Garden som är målet. Bieber är, oavsett vad jag tycker om hans musik, en begåvad kille. Macauley Culkin var ensam hemma för länge sedan och gav Joe Pesci självförvållat stryk och är gudfar till Michael Jacksons barn. Jag kan och vill inte riktigt jämföra dessa två killar.

Det finns alltså youtubeklipp med killen som har mer än 500 MILJONER visningar. Jag fattar inte hypen det gör jag inte för jag tycker inte han sjunger speciellt bra, jag tycker hans låtar är mainstream på gränsen till urlakade och jag går inte alls igång på hans frisyr. Men hur mycket jag än stretar emot och hur banal Bieber än känns så skulle jag själv inte kunna leva utan att lyssna på musik, jag förstår vad viktig musik kan vara – och artisten för den delen – är för ALLA, inte bara ungdomar.

Justin Bieber är som en smoothie gjord på Ted Gärdestad, Benjamin Ingrosso och en Monchichi. Inte min kopp thé alltså men han måste ju få finnas ändå. Både jag och mina två ”målgruppsbarn” tyckte att filmen var en halvtimme för lång (den är 105 minuter) vilket för mig betyder två saker:

1. Det ÄR en ren dokumentär, en sån som gjort sig bättre i Dox på SVT än som långfilm och

2. Tack gode guuud för att jag inte betalade 130 spänn per biljett och såg den på bio i 3D!