Katastroffilmstisdag: Arctic blast

19 juli, 2011

På min resa genom all världens katastrofer har turen nu kommit till Australien.

Arctic blast utspelar sig på en plats på jorden som ligger mig varmt om hjärtat, mest för Rebecca, en brevvän jag hade hela mellan-och-högstadiet som bodde på en hästgård i något som kändes som världens mest avlägsna ställe: Tasmanien.

Många år senare tog möjligheten att resa till denna gröna ö  och när jag tänker tillbaka känner jag smaken av den där fantastiska multiköttpastan jag åt flera dagar i rad på en av Hobarts bakgator, att jag faktiskt behärskade att köra vänstertrafik samt att jag just där upplevde biopremiären av Seven.

Tasmanien i denna film beskrivs helt annorlunda än jag minns den. Långt borta är kulliga gröna höjder och fårskockar, nu är det isvindar och förfrysningseffekter för hela slanten.

Att ozonlagret är under all kritik – och främst över just Australien – är ingen hemlighet. Därför känns det inte heeelt otroligt att detta ozonhål skulle kunna släppa igenom en hel del läbbigheter, svinkalla vindar till exempel. Det är precis just det som händer här. Temperaturen sjunker till minus 80 grader när den otäcka isröken drar fram och dödar allt i sin väg och precis som sig bör i denna typ av film är huvudpersonen en intelligent forskare som försöker varna myndighetspersoner men ingen lyssnar.

Arctic blast har två saker jag gillar: ett schysst tempo och enkla men väl fungerande effekter. Det jag inte gillar med filmen är desto mer. Framförallt stör jag mig på bakgrundsmusiken som filmen igenom är alldeles för hög. Det gör att det känns som om jag tittar på en episod av Livräddarna på Bondi Beach eller nåt. Skådespelarna är väl kanske inga höjdare heller (faaaan vad diplomatisk jag var nu då!) och scenerna när dom liksom “fastnar”, när ismolnet kommer närmare och närmare och dom varken springer eller skriker utan bara står där alldeles tomma i blicken och handlingsförlamade, alltså, jag får KLÅDA på hela kroppen, för fan, kom IGEEN alltså! Töntar, spring då!

Allting går alldeles för enkelt. Vissa fryser ihjäl på ett kick, vissa överlever i samma kyla med ett täcke kring axlarna. Det är så kallt att tegelhus fryser sönder, att fönster spricker och att havet fryser till is men gråter du utomhus så rinner tårarna alldeles jättenormalt nedför kinderna och ska du skrapa bilrutorna så är det bara ett tunt snötäcke.

Jag må gilla katastroffilmer men jag har samtidigt en IQ som överskrider en daggmasks.  Det krävs alltså liiite mer för att lura mig. Liiite mer.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia juli 19, 2011 kl. 09:05

Hahaha, ja den här var verkligen INTE bra. Så många logiska luckor, idiotiska plotlösningar och klantigt skådespeleri. TDAT är ju ljusår bättre och då inkluderar vi CGI-vargarna 😉

Svara

fiffi juli 19, 2011 kl. 10:18

Sofia:
Ja, ljusår bättre. Men det är ingen stark två Arctic blast fått men en etta kändes tarvlig för riktigt SÅ dålig är den inte tycker jag. Det kommer sämre filmer framöver 😉

Svara

Sofia juli 20, 2011 kl. 08:49

Ouch, jag lider redan med dig 🙂

Svara

Fiffi juli 20, 2011 kl. 09:52

Sofia:
Det är ingen fara. Det var det där med leken och att leken tåla ju 😉

Svara

Nathalie @ Bloody Disgusting juli 20, 2011 kl. 21:07

Då ska jag inte se denna!

Svara

fiffi juli 20, 2011 kl. 22:59

Nathalie:
Det gör du helt rätt i 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: