Katastroffilmstisdag: Jordbävningen

12 juli, 2011

Det är nåt speciellt med storfilmer från 70-talet i allmänhet och katastroffilmer från samma era i synnerhet. Det tar bara sekunder av förtexten sen är jag inne i nåt som om jag hade varit Tage Danielsson och suttit i en nedsutten Chesterfieldfåtölj med en god bok och en sprakande brasa framför mig på svengelska hade kallat mysfarbrormode. Att vara i mystantmode ger inte riktigt samma vajbs så jag väljer att inte kalla det så, men jag tror andemeningen ändå går fram.

Invånarna i Los Angeles är vana vid jordbävningar men kanske inte av den magnituden som filmen Jordbävningen guidar oss igenom. Som sig bör i en katastroffilm presenteras här ett ganska stort antal personer och relationerna  dom emellan förklaras, allt för att katastrofen inte bara ska drabba natur och döda ting. Graff (Charlton Heston) är en yrkesmässigt mycket framgångsrik man men olyckligt gift med alkoholisten Remy (Ava Gardner). Han är anställd av sin svärfar (Lorne Greene) som har mycket höga tankar om honom även om han inser att dotterns rädsla för att Graff är otrogen med den vackra unga  änkan (klädd genomgående i babyrosa), Denise (Genevieve Bujold) inte är helt ogrundad.

Sen är det Miles (Richard Roundtree) som försörjer sig på motorcykeluppvisningar i tajta svarta skinnkläder med gula flames och Rosa (Victoria Principal, Dallas-Pamela) har snygga välformade T-shirt-bröst och värsta mikrofonfrillan och Walter Matthau spelar precis det han enligt Imdb heter i filmen: Drunk.

Det är en härlig samling skådespelare och en intressant sammansättning av karaktärer och John Williams musik ligger som en stämningshöjare filmen igenom.

En megastor jordbävning förstör och förgör det mesta och allt detta visas med minutiöst och perfekt genomförda effekter. Bortsett från kläder och frisyrer så är det ibland svårt att tro att filmen har 37 år på nacken. Filmens enda aber är att den egentligen aldrig är spännande, den är liksom bara…bra. Det är både svårt och dumt att se detta som något negativt men med en speltid på 123 minuter så hade det krävts en anings nagelbitande för att filmen skulle nå upp till den riktiga toppenhöjden. Men sevärd är den, och underhållande och det är aldrig fel att hamna i mysfarbrormode.

Här finns filmen att hyra.

 

 

{ 12 comments… read them below or add one }

Joel Burman juli 12, 2011 kl. 16:30

Fin summering håller helt med. Det är mer ett drama som utspelar sig under och strax efter en jordbävning.

Svara

Fiffi juli 12, 2011 kl. 18:58

Joel:
Men VILKEN jordbävning sen 😉

Svara

Sofia juli 13, 2011 kl. 09:00

Slutet tyckte jag blev väldigt märkligt abrupt.

Svara

Fiffi juli 13, 2011 kl. 10:50

Ja. Faktiskt. Filmen var så lång och så hux flux var det bara. . . slut.

Svara

Pladd juli 14, 2011 kl. 00:23

Slutet är ju fantastiskt! Så oväntat, så märkligt!

En helgjuten katastrofrulle med allt en sådan ska ha. Vad tyckte du om blodeffekterna i hissen?

Svara

fiffi juli 14, 2011 kl. 08:26

Pladd:
Hahahaha. Jodå.

Svara

Henke juli 14, 2011 kl. 15:10

Har länge varit sugen på att se denna. Får nog se till att göra det.

Svara

Fiffi juli 14, 2011 kl. 23:00

Henke:
Ingen dum idé 🙂

Svara

BlueRoseCase juli 15, 2011 kl. 07:28

Håller verkligen med! Jag fick känslan av att regissören hade lite svårt med att hålla ihop historien eftersom den utspelar sig på så många platser samtidigt med så många karaktärer man förväntas bry sig om. Tyckte det lyckades helt okej och filmen är klart underhållande.

Svara

fiffi juli 15, 2011 kl. 10:40

BlueRoseCase:
Lyckat är det och snyggt gjort med. 🙂

Svara

Jojjenito juli 15, 2011 kl. 17:09

Jag tror det kan bli mysfarbrormode till helgen. Det funkade ju förra gången med Skyskrapan brinner. 🙂

Svara

fiffi juli 15, 2011 kl. 18:52

Jojjenito:
Hahaha! Så bra! 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: