Kött och blod

16 juni, 2011

Kött och blod tilldrar sig år 1501.

Det är medeltid och således jävligt skitigt överallt. Folk har dåliga tänder, trassliga frisyrer, trasiga kläder och föder barn i närmaste gränd. Martin (Hauer) är legoknekt och han blir anlitad för att återta ett slott som ägs av en tämligen ocharmig krigsherre men vad gör man inte för pengar om man inga har? Hur som helst, Martin utför sitt jobb men krigsherren backar ur och Martin får inte så mycket som lukta på en peng. Det enda han känner vittring av är hämndens starka odör och som alla vet: den luktar starkt!

Det är svårt att tänka sig nu men det fanns en tid i världen när jag tyckte Kött och blod var en BRA film. Nu menar jag inte BRA i betydelsen helt okej utan BRA som i välgjord, spännande, rekordeligt blodigt och med en snygg Rutger Hauer som grädde på moset.

Paul Verhoeven hade inte gjort något som kan klassas som storfilm före denna (och ej heller någon engelskspråkig film) och sett till slutresultatet så är det ett under han inte blev tvingad att byta yrkesinriktning för att klara sin försörjning .

Jag kan liksom inte ta filmen på allvar. En kvinna som ska spela gravid springer omkring med en polyesterkudde under klänningen som skumpar mjukt när hon rör sig och flera gånger tänker jag “Är det dansk gladporr?” och lika ofta “Tittar jag på The Young Ones?”. Jag blir inte klok på filmen, jag vet bara att trots extreeemt stora brister så är det som att injicera en jättespruta med hundraprocentig nostalgi att se den. En del av mig blir 14 igen men det är inte det kritiska tänkandet som regreggerat, inte alls. Jag tycker inte att det var bättre förr. Inte ens Rutger Hauer var bättre förr.

Här kan du läsa fler recensioner av filmer signerade Paul Verhoeven, filmer som är betydligt bättre än denna.

Här finns filmen att hyra.

 

{ 6 comments… read them below or add one }

Henke juni 16, 2011 kl. 10:22

Haha, nostalgin är som en slöja över ögonen, ibland lika tjockt som ett duntäcke.

Svara

Fiffi juni 16, 2011 kl. 15:13

Jomenvisst är det så. Pinsamt att erkänna ibland men likväl sant.

Svara

filmitch juni 17, 2011 kl. 00:40

har inte sett filmen men precis som du skriver sitter man av och till och skäms när man ser ngn gammal skåpmat som var jättebra – trodde man tills man ser det igen.

Svara

fiffi juni 17, 2011 kl. 08:42

filmitch:
Och det är inte filmerna som förändrats det är BARA man själv och världen. 🙂

Svara

Sofia juni 17, 2011 kl. 08:35

Visst, lite skämsigt men samtidigt rätt kul kan jag tycka. Jag och Glory Box-Sara hade en lite diskussion om det där och jag upptäcker att jag har betydligt lättare att acceptera och förlåta mitt yngre jag alla filmer man älskade trots att de nu framstår som klyshiga och töntiga (till skillnad från dagboksanteckningar, vilket var det vi pratade om).

Ändå jätteroligt att du tog dig an den här. Vad var det med Rutger och fantasyrullar på den här tiden? Eller det kanske bara var den här och Ladyhawke?

Svara

fiffi juni 17, 2011 kl. 08:41

Sofia:
Jag kan nog också förlåta en hel del av mitt yngre jags favoritfilmer, jag visste ju inte bättre och hade inte sett lika mycket att jämföra med 😉

Håller med dig om att det känns som om Rutger var i ett “fantasyfack” ett tag där men jag vet inte om det var fler filmer än dom två. Sen blev han ju badguy och sen actionsnubbe 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: