SUNSHINE

17 juni, 2011

Bland det mest avslappnande och häftiga jag vet är att ligga i en flyttank. En stor plast-behållare som ser ut som ett gigantiskt ägg, kroppstempererat toksaltat vatten, en tystnad som är total och däri ligger jag och flyter, försvinner iväg, känner hur kroppen blir tyngdlös och nästan sovande fast samtidigt vaken och det enda jag hör är mina egna hjärtslag som sakta blir färre för var minut som går.

Om du aldrig provat floating-prylen, tänk såhär istället. Tänk dig att det är typ…tisdag. Tänk dig att det är första tisdagen på semestern. Det är 26 grader varmt och du sitter på din egen brygga och har din absolut mest urtvättade och jättesköna T-shirt på dig och tunna sommarbyxor som fladdrar i den ljumma vinden. Fötterna är bara och det går en hurv genom hela kroppen när fotsulorna når vattenlinjen.

Du sänker båda fötterna i vattnet. Gungar dom fram och tillbaka så det plaskar, så att vattendroppar blöter ner både vader, knän och byxor men vad spelar det för roll, det är ju bara vatten. Du tittar i horisonten, det är klarblått vatten så långt du kan se. Var havet slutar och himlen börjar är en gåta och att lösa den känns inte viktigt alls.

Det är sommar och det finns inte ett enda måste i världen på tio långa veckor, inte en tid att passa, inte nåt endaste litet som står emellan dig och det du kallar frihet. Varje dag är en tom sida i en oskriven bok och du ensam är författaren.

Det finns film som inte är film, film som beter sig som vore den från en annan dimension. Film som försätter dig i trans, som tar dig till en annan plats i en annan tid, som får dig att mentalt hamna i en saltig vattentank eller i ett tillstånd av ultimat sommarsemester fast hela livet snurrar i 180 men just nu, just här, försvinner allt runt omkring dig och allt som har med vardag att göra slutar att existera.

Jag är 38 år och har varit med om den här känslan endast en gång förut i samband med att jag sett en film och det var 1990 när jag såg Det stora blå för första gången. Det har gått 21 år och jag har sett över 3000 filmer sen dess.  Jag hade nästan gett upp hoppet om att få vara med om det igen men nu har det hänt. Jag har hittat min nya Det stora blå, Det stora gula: Sunshine!

Tack Danny Boyle för att du är en alldeles mästerlig regissör (och att du gjorde värsta magplasket förra året gör dig bara mänsklig) och tack Filmitch för att du alldeles omedvetet gav mig tipset om Sunshine, en film jag inte hört talas om innan jag läste din A life in movies-lista.

Jag känner mig kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg.

Sunshine är filmkonst när det är som allra allra bäst och precis som att tala är silver och tiga guld så kan det ibland vara Cullinandiamanten att som skrivande filmtyckare inte tycka så mycket utan mest bara le. Le och hoppas att det både syns och känns genom skärmen, ända bort till dig.

{ 17 comments… read them below or add one }

filmitch juni 17, 2011 kl. 10:05

Roligt att du gillade den så mycket. Håller med om den meditativa känslan. Ibland kan jag sitta och se om scenen Capas jump flera gånger bara för att den är så bra. Slutscenen är faktiskt inspelad på Gärdet.
Håller definitivt med dig om det stora blå känslan – en film som jag gillar men tyvärr finns där det en liten irriterande sak vid namn Rosanna Arquette som stör mitt meditava tittande.

Svara

Fiffi juni 17, 2011 kl. 12:51

Ja, det var kul, verkligen JÄTTEKUL att se den här. Jag fastnade för den på EN sekund, ja tamejtusan det tog inte mer än så. Sen såg jag om den direkt med Danny Boyles kommentarer och det gjorde filmen nästan ÄNNU bättre.

Svara

filmitch juni 17, 2011 kl. 10:06

Roligt att du gillade den så mycket. Håller med om den meditativa känslan. Ibland kan jag sitta och se om scenen Capas jump flera gånger bara för att den är så bra. Slutscenen är faktiskt inspelad på Gärdet.
Håller definitivt med dig om det stora blå känslan – en film som jag gillar men tyvärr finns där det en liten irriterande sak vid namn Rosanna Arquette som stör mitt meditativa tittande.

Svara

Henke juni 17, 2011 kl. 10:39

Ahhh, den svenska sommaren. Så efterlängtad och lockande, men ack så oberäknelig. Man planerar sin semester och hoppas, ber till guden, att den ska infall under någon av de få soliga och varma veckor den svenska sommaren har att erbjuda. Vi vill alla ha en underbar semesterupplevelse.

När semestern infaller sig kan det vara soligt och klarblått, men det kan lika gärna vara regn och rusk (jag kommer ihåg när jag sprang “för livet” i en hagelstorm på Tjörn som liten pojke).

Ibland vinner man i semester-lotteriet, ibland förlorar man. När det gått dåligt kan man bara titta avundsjukt på de som träffade rätt med sin semester och fick en solig och underbar upplevelse. Vi andra satt inne i stugorna när regnet öste ner och kollade på film…

http://fripp21.blogspot.com/2010/08/sunshine-2007.html

Svara

Fiffi juni 17, 2011 kl. 12:53

Henke:
Fast kolla på film på semestern är inte det sämsta men det är ju kul att göra det som ett fritt val inte för att alternativet är att klafsa runt i lera 😉

Läste din recension och den är ju ganska långt ifrån min men som sagt, det är det där med att se exakt rätt film vid exakt rätt tidpunkt. Då kan det bli hur bra som helst 🙂

Svara

Pladd juni 17, 2011 kl. 12:20

Oh it feels, alright! Skärmen glöder nästan av filmkärlek. Roligt att du tycker om du så pass mycket. Jag har fått en del tips om den från andra håll och det verkar vara en skön film. Skall ses!

Angående sommaren så tycker jag ett vältajmat och inte alltför långt regn, allt medan temperaturen fortfarande är hög, är underskattat. Som ett avbrott i vardagen. Å andra sidan är jag alltid ledig under hela sommarperioden, så jag får ju oftast min sol ändå.

Svara

Fiffi juni 17, 2011 kl. 12:54

Pladd:
Å, den är skön och lugn och jättevacker och superfin elektronisk blippbloppmusik i bakgrunden och jag vill bara inte att filmen ska ta slut. Så är den spännande. Också. 🙂

Svara

Henke juni 17, 2011 kl. 13:08

Jag hoppas att ingen missade att mitt inlägg var en allegori, måhända högtravande och pretentiöst, men ändå…

Jag tittar avundsjukt på Fiffi som fick en sådan maxad upplevelse (solig, varm, “du och jag, Emil”) av “Sunshine”, när min upplevelse av samma film närmast kan beskrivas med ett blött och kallt regn.

😀

Svara

Fiffi juni 17, 2011 kl. 13:20

Jag tycker inte det var så farligt pretentiöst. Jag har läst värre 😉

Svara

Sofia juni 17, 2011 kl. 15:05

Tio veckors semester, det var inte illa… Vill ha din arbetsgivare 😉

Och vilken kärleksförklaring, kul att läsa även om filmen i min skalle mer gör sig påmind som en rätt standard men trevligt ambitiös sci-fi.

Svara

Fiffi juni 17, 2011 kl. 16:52

Sofia:
Hmmmm, nu har jag ju inte tio veckors semester, tyvärr. Men man kan ju alltid drömma 😉

Men visst har du rätt i att det är en kärleksförklaring. Om Sunshine vore en snubbe skulle jag fria utan att blinka.

Svara

filmitch juni 17, 2011 kl. 21:23

Jag har åtta veckors semester 🙂 Börjar på onsdag.

Svara

fiffi juni 18, 2011 kl. 00:37

filmitch:
Jag skulle ha blivit lärare…

Svara

Jojjenito juni 18, 2011 kl. 16:52

Nu ska vi lugna ner oss lite. Så bra var inte den här. Jag tyckte t.o.m. det blev på gränsen till kalkon på slutet. Men givetvis kul för dig att du fick en sån härlig upplevelse. Och det var ganska härligt att läsa om den också, längtar till den där bryggan. 😉

Svara

fiffi juni 19, 2011 kl. 00:00

Jojjenito:
Att ens andas att detta skulle vara en kalkon är som att svära i kyrkan och göra helikoptern samtidigt, ståendes på kanten på predikstolen.
Fast jag blir glad att du ändå förstod dig på texten även om filmen inte föll dig i smaken 🙂

Svara

Movies - Noir juli 19, 2013 kl. 00:17

Visst är det härligt när man får den där upplevelsen? Jag fick den inte på bio och inte nu när jag såg om den hemma. Den funkade bättre på bio eftersom det visuella är en så pass viktig del. Freddy Krueger-biten sänker filmen hur man än vrider och vänder på det, tyvärr.

Svara

Fiffi juli 19, 2013 kl. 07:57

Movies-Noir:
Lyllo dig som såg den på bio, jag skulle så gärna vilja göra det – nångång i livet 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: