Limitless

1 juni, 2011

Vissa skådespelare är lite som Marabous Schweizernöt, det går liksom inte att bara äta en ruta, jag vill ha mer, MEEEER vill jag ha.

Bradley Cooper är som att ha en alldeles egen tvåhundragrammare i handväskan OCH en liter kylskåpskall mjölk i kylskåpet och det var inte utan en viss separationsångest som jag gick från bion i söndags.

Men så gick det upp ett ljus! Det är ju inget att hänga läpp för, han är ju kvar på bion! Så det fick bli Limitless. En film jag egentligen hade noll sug efter att se och förmodligen aldrig hade sett om det inte var för Bradley-Blue-Eyes.

Men visst är det en kul tanke att leka med, tanken på vad jag och du skulle kunna åstadkomma om vi istället för att utnyttja några enstaka procents hjärnkapacitet istället använde oss av alla hundra och istället för att zappa bort timmar framför TV:n göra något meningsfullt alla dygnets vakna timmar?

I Limitless får vi följa den misslyckade författaren Eddie Morra (Bradley Cooper) som inte enbart lider av skrivkramp och brustet hjärta, han bor i nåt som liknar en knarkarkvart och han har en bad-hair-day som vägrar gå över. Han springer på nån gammal polare och får ett piller i en liten påse. Han har ingen aning om vad det är för skit polaren bjudit honom på men vad har han att förlora? Det värsta som kan hända är en kväll med hallucinationer men inte ens det känns som ett nerköp.

Eddie sväljer pillret och inom ett par minuter klickar det till i skallen och en helt ny värld öppnar sig. Han minns allt han någonsin läst, han ser allt helt klart, han får energi som en duracellkanin. Lägenheten blir städad, den nya boken han redan fått förskott på har hux flux en hel hög med nyskrivna sidor, han kan föra konversationer i ämnen han inte visste att han kunde nåt om på språk han inte borde kunna tala. Självklart blir han beroende, han behöver fler, mer piller för det här är ett state of mind han inte vill avstå ifrån.

Bradley Cooper går från klarhet till klarhet (och hans knallblå ögon går verkligen igenom bioduken) och Robert De Niro spelar Robert De Niro i det här underhållande lilla tidsfördrivet som är alldeles precis lagom på alla sätt och vis. Filmens första halvtimme är en uppvisning i underhållande filmkonst och trots att filmen inte orkar hålla uppe den känslan hela vägen så är jag uppfriskat förvånad och faktiskt lite sugen på ett vitt Limitlesspiller i påse – och ÄNNU mer av Mr Cooper.

{ 10 comments… read them below or add one }

Sofia juni 1, 2011 kl. 08:47

Så om man inte gillar Schweizernöt gillar man inte Bradley Cooper? 😉

Svara

Henke juni 1, 2011 kl. 11:45

Tänk vad mycket vi skulle kunna åstadkomma om vi bara slutade lägga vår tid på meningslösa kommentarer på varandras bloggar!

Svara

Henke juni 1, 2011 kl. 11:46

;D

Svara

Fiffi juni 1, 2011 kl. 14:03

Sofia:
Finns det någon som inte gillar Schweizernöt? 😉

Svara

Fiffi juni 1, 2011 kl. 14:04

Henke:
Då har vi lite olika åsikt om vad "meningslöst" är för nåt 😉

Svara

filmitch juni 1, 2011 kl. 21:34

Jag gillar Schweitzernöt mycket OCH jag gillar även Cooper så den här filmer har jag tänkt att se. Min uppfattning om den är precis det du skrev Fiffi: Ett litet tidsfördriv och det passar bra lagom till sommarlovet 😀

Svara

Fiffi juni 2, 2011 kl. 07:52

filmitch:
Alldeles perfekt till sommarlovet skulle jag säga! 🙂

Svara

Joel Burman juni 2, 2011 kl. 16:43

Henke: Du ser inte ut att vara under vapenhot i din gravatar. Det är väl ingen annan än du själv som avögr om du ska kommentera i bloggar.

Svara

Sofia juni 3, 2011 kl. 15:21

@Henke: But comments can be such a powerful thing! 😉

Svara

Frank juni 9, 2011 kl. 09:47

Grym film, njut!

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: