Etikett: Bradley Cooper

Publicerat

THE MULE

Vän och idog läsare av denna blogg vet säkerligen om min massiva tröttma över misslyckade fäder. Oavsett anledning till psykisk och/eller fysisk frånvaro eller oförmåga att ta ansvar för vad ens oskyddade spermier hjälpt till att sätta till världen så vill jag kräkas.  Det är helt omöjligt för mig att tycka synd om dessa män, jag är liksom helt empatilös inom detta område.

Kanske var det därför som några av mina filmbloggande kompisar försökte ”varna” mig för The Mule när den visades på Stockholm Filmdagar. Med tanke på allt dom vet om mig och allt dom läst tyckte dom att det kanske var det bästa för alla om jag bara skippade den här filmen även om kompisarna samtidigt sa att dom själva tyckt filmen var bra. Dom såg alltså filmen på den första visningen och själv hade jag den inplanerad till den sista, absolut sista visningen under dessa filmfullsmockade dagar.

Jag valde dock att se filmen trots varningarna.

Clint Eastwood fyller 89 i vår och ingen med någorlunda korrekt syn kan säga att han ser yngre ut när han stapplar runt som Earl Stone, mannen som genom ett bananskal gled in och blev knarkkurir på gamla dar.

Verklighetens Earl Stone hette Leo Sharp och föddes blott sex år före Clintan. The New York Times Magazine publicerade en artikel 2014 som hette ”The Sinaloa Cartel’s 90-Year-Old Drug Mule” och det är med den artikeln som bas som Nick Schenk skrev manuset. Han ändrade på namn och städer och fyllde i så Earl fick en backstory och det är en backstory jag köper rätt av.

Earl är en egensinnig man och jag förstår att han varit det i hela sitt liv. Han har försörjt sig som hortonom – och en charmig sådan – och blommorna verkar ha varit hans stora – och kanske enda – kärlek. Ex-frun Mary (Dianne Wiest) verkar föga nöjd med blotta åsynen av honom och dottern Iris (Alison Eastwood) vill inte veta av honom alls. Tolv år tidigare behagade han inte ens dyka upp på hennes bröllop och det är ett svek hon inte kan komma över. Barnbarnet Ginny (Taissa Farmiga) verkar vara den ende som har någon som helst förståelse för sin morfar.

Nu är det dags för Ginny att gifta sig och morfar Earl har i något svagt ögonblick lovat hjälpa till ekonomiskt med festen. Tyvärr har han blivit av med allt han äger och har. Huset är tömt och utmätt och hans få ägodelar ligger i hans skraltiga pick-up. Då dyker en bekant till Ginny upp och ger honom en lapp med ett telefonnummer. Kanske behöver Earl ett jobb? Kanske något enkelt, det räcker bara att köra bil från A till B. Earl nappar, köra bil gillar han och sen är allt i rullning. Han blir inblandad i den mexikanska drogkartellen utan att egentligen ha någon aning om vad han själv pysslar med. Det ”hamnar” ett kuvert med pengar i hans handskfack och han häpnar, det är ju så MYCKET pengar!

The Mule visade sig vara en film som har många strängar på sin lyra. En katt-och-råtta-lek mellan Earl och drogpolisen (med Laurence Fishburne, Bradley Cooper och Michael Peña i spetsen), ett sorgligt familjedrama, en småmysig roadmovie och samtidigt ett fint inslag i meningen-med-livet-debatten.

Ja, precis, jag använde ordet fint när det gäller en film som med grädde på all övrig mos lägger in några missklädsamma scener med prostitutionsglorifiering. Earl får inte bara får chansen att visa att han fortfarande har ”det” då modellsnygga unga kvinnor flockas kring honom, han passar dessutom på att ha nattligt mys med inte bara en utan TVÅ kvinnor åt gången – och detta inte bara en utan två gånger i filmen. En 90-årig skinntorr man som alltså köper sex av två undersköna långbenta unga kvinnor åt gången, kvinnor som dessutom fnissigt lämnar motellrummet på morgonkvisten, barfota med klackskorna i enhandsfattning, som att dom varit på bortamatch hos stadens hetaste Ellos-man, inte en konkav skinnstövel på två ben. Jag undrar jag om inte dessa scener mer är inskrivna för Clintans personliga manliga egos skull än att dom skulle ha något med verklighetens Leo att göra?

Jag tar mig tillbaka till ordet fin för jag tycker verkligen att The Mule ÄR en fin film. Jag tar med mig känslan av viktigheten att leva i nuet, att ta hand om sina nära och kära ty det enda vi faktiskt vet med säkerhet ÄR att vi alla ska dö SAMT att det enda vi inte kan köpa för pengar är TID. Att lyckas få in allt detta i en film som The Mule utan att det känns som sötsliskig moralpredikan är riktigt snyggt gjort. Jag är imponerad.

Om The Mule blir Clint Eastwoods sista film avslutar han verkligen sin karriär med värdighet.

Publicerat

A STAR IS BORN

När det stod klart att denna månads filmspanarfilm skulle bli A star is born passade jag på att se den senaste versionen av historien, den från 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand i huvudrollerna (jag recenserade den här igår). Mer info än så har jag inte skaffat mig om historien, jag har inte sett trailern på denna nya film, ej heller ”tjuvlyssnat” på soundtracket. För mig räcker det att veta att det är Bradley Coopers debutfilm som regissör, att han spelar huvudrollen och att min kvinnliga musikaliska Queen, Lady Gaga, har den andra huvudrollen. Jag känner mig liksom lugn med det. Det kan inte haverera totalt, det kan bara inte göra det.

Nackdelen med att just denna film blev månadens filmspanarfilm KAN var att den gått på bio i en dryg vecka (och att vi inte fick se den på Malmö Filmdagar). Således hade jag redan både sett och hört reaktioner på filmen, jag var förberedd på en gråtfest av guds nåde, hade hela handväskan full med pappersnäsdukar och hade dagen till ära bytt mascara till en ”100% waterproof” men…ja…mer om detta lite senare.

Det här är en musikfilm med många och ganska långa musikaliska nummer och har man svårt för såna ska man nog skippa att se filmen. Personligen tycker jag det är härligt och dom allra bästa scenerna i filmen tycker jag är när Bradley Coopers karaktär Jackson Maine är på konsertscenen. Ljudet, den massiva basen, gitarren och Bradleys härligt skorviga röst, det blev en maffig mix.

Som Lady Gaga-fan-girl är jag inte särskilt förvånad över att hon är alldeles strålande både som skådespelare och sångerska i filmen. För att vara en av musikhistoriens allra största kvinnliga artister har hon en förmåga att kunna se väldigt ”vanlig” ut och i den här filmen känns det som ett väldigt plus.

När jag härom veckan läste en tweet från Edward af Sillén, att han på besök på en filmstudio i USA sett ett papper med två namn som var påtänkta för remaken av A star is born, tänkte jag direkt att det var tur att det inte blev dessa två. Leonardo Di Caprio och Beyoncé. Å andra sidan, hade det blivit dom hade man inte vetat om något annat och det hade säkert funkat det med MEN jag är väldigt nöjd med Bradley och Gaga.

Grundhistorien är tämligen lik föregångarna, förutom att filmen på vissa sätt är förändrad för att eventuellt kännas lite mer ”modern”. Det bakas in ett Saturday Night Live-uppträdande, Grammy-gala och lite annat smått och gott som ska få oss att inte dö mossighetsdöden men samtidigt….ÄR det inte en jävligt mossig story in the first place? Min hjärna dubbelkollar kalendern, ja, det är 2018 men i ärlighetens namn, återigen, suck suck suck, dessa briljanta manliga kreativa kulturmansegocentriker i centrum och även denna gång – såklart – med svår alkohol- och drogproblematik som både kvinnan i hans liv och alla andra i närheten tvingas förhålla sig till.

För mig blir A star is born därför i mångt och mycket ÄNNU en manshistoria som står mig upp i halsen, den om medberoende, en kvinna som förväntas trippa på tå för den missförstådda narcissistmannen som givetvis är extremt älskvärd, charmig och fin som nykter MEN – KOM IGEN – JACKSON MAINE ÄR TYP ALDRIG NYKTER.

Jackson är packad och påverkad från första sekunden han ser Ally (Gaga) och dom börjar lära känna varandra. Första kvällen dom ses och uppenbarligen ska ligga med varandra passar hon naturligtvis på att tvätta sig både här och där för att vara fräsch och fin. När hon kommer ut från badrummet har han däckat på soffan. Han får sedan hjälp att flyttas till sängen av sin agent/bror (Sam Elliott) och till råga på allt, när han sen vaknar till mitt i natten börjar han tafsa och kyssa henne och alla som någon gång varit i den situationen, att vara den ”nyktra och fräscha” vid sänggående och försökt sova bredvid en alkoholindränkt massa av mänskliga celler kanske inte uppskattar just DEN andedräkten mest av allt i hela världen, eller att bli väckt för den delen. Fan, hon borde vara förbannad kan jag tycka ÄVEN om Jackson Maine kan charma en sten om han sätter den sidan till (sidan = det leendet och dom blå ögonen).

Det finns många scener i filmen som stör mig, som stör mig på det sättet att det känns som vi inte kommit någonstans, att det inte finns mer råd och rön kring just medberoende och kärleksrelationer. Ally är en ”stark kvinna” som absolut sätter ner foten ibland, samtidigt är hon beredd att ge upp stora delar av sina drömmar för Jacksons skull, för att han med sitt beroende inte kan göra vissa saker (vill inte spoila stora grejer här, såklart). Han kan bete sig hur fan som helst och hon förlåter. Hon förväntas förlåta. På DET sättet hade tvärtomtanken faktiskt varit mer intressant som film 2018. Vänd på det. Tänk att det är Ally som är den stora stjärnan med en beroendesjukdom och Jackson den okände nobodyn med låtskrivarambitioner. Dom hade inte ens behövt byta skådisar. Ally hade bara kunna spelat ännu mer av ”sig själv” som Lady Gaga.

Det finns ännu fler scener jag retar mig på i filmen (och som jag även gjorde i föregångaren) men egentligen är det inte viktigt för filmen i sig, det är nog mer viktigt för användandet av pappersnäsdukar. Eller mitt icke-användande. När stora delar av salongen började gråta sådär hulkande från hjärtat, när det snorades och snyftades så satt jag där och tänkte att nu är det äntligen min tur att känna mig gjord av sten. Jag var nämligen inte i närheten av att känna mig ledsen, fick inte ens en tår i ögonvrån.

Gällande detta med slutet verkar det bara finnas två läger. Antingen lossnar alla gråthämningar och filmen får en stark fyra/femma eller så känner du dig tämligen oberörd men upplever ändå att du sett en BRA film och ger den en trea. Jag hamnar i den sista kategorin och trots det känner jag mig rätt säker på två saker: Bradley Cooper kommer knipa en Oscar för Bästa manliga huvudroll och om det finns en rättvisa i världen får Lady Gaga den kvinnliga motsvarigheten. Jag tycker dom båda förtjänar det.

Även Sam Elliott kan nog knipa en guldgubbe för Bästa Mustasch….näää, Bästa manliga biroll menar jag såklart (även om muschen är fucking EPISK) och det finns både en och två låtar som skulle kunna bli nominerade – och vinna – för bästa musik. Filmen i sig är hundra procent oscarskompatibel på det där ”old fashioned sättet”. Den totala motsatsen till Gräns skulle man nog kunna säga.

 

 

.

Övriga filmspanare som sett filmen är:

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir

(…och om det är någon som vet om det är en namn-slump att skådespelaren Rafi Gavron spelar skivbolagsagenten Rez Gavron så får du gärna tjoa till. Det är ju inte världens vanligaste efternamn, hade Cooper dålig fantasi måntro?)

 

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2

Det händer inte alltför ofta nuförtiden att jag ser en film på bio två gånger. Inte för att jag inte VILL göra det men fritiden räcker inte riktigt till och då prioriterar jag oftast en osedd film framför en återtitt. Men här mina damer, herrar och alla där emellan, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Två lördagar på raken har jag haft ynnesten att umgås med gänget i Guardians of the Galaxy Vol 2 och där jag första vändan blev helt knockad av Baby Groots gullighet blev jag den anda vändan precis lika kär. Han är fantastiskt charmig den lille kvisten! Jag skulle gärna ha en liten fnösktorr pryl som han springa omkring i lägenheten och säga ”I am Groot” hela tiden. Jag fattar också att jag är rätt banal som faller så hårt för denna uppenbara comic relief men jag är sån, jag blir alltid betuttad i dom små söta bifigurerna, dom som alltid är med för att alla såna som är som jag ska säga åååååååh, lägga huvudet på sned och ge filmerna överbetyg pga blödig. Men vet du vad? Det är okej. Man får vara sån utan att skämmas, det har jag bestämt.

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. Mina förväntningar på denna uppföljare var därför rätt modesta, vilket som alltid är både bra och skönt. Bra/skönt – för det är inte vettigt att gå omkring med kaninpuls vid varenda biopremiär, skönt/bra – för med rimliga förväntningar blir man sällan besviken.

När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

För det är klart som korvspad att det kommer en trea, den informationen ges klart och tydligt i eftertexterna. Peter Quill/Starlord (Chris Pratt), Rocket Raccoon, Drax (Dave Bautista) och Groot är alldeles för tacksamma figurer för att inte profitera på, däremot måste jag säga att dom kvinnliga karaktärerna lämnar en hel del i övrigt att önska.

Gamora (Zoe Saldana) och hennes syster Nebula (Karen Gillan) känns som dom är med för att visa att tjejer visst kan slåss, om inte mot män så väl med varandra. Att Gamora även är Quills kärleksintresse känns bara tröttsamt, det sprakar inte av passion omkring dom direkt. Mantis, tjejen med antenn-tentaklerna (spelas jättebra av Pom Klementieff), men hennes roll är mest att bli kritiserad av Drax samt att ta emot denna subjektiva information, tugga och svälja.

MEN…..jag måste få lägga till mitt MEN nu. Jag köper allt det där. Jag köper att Drax är en utseendefixerad gubbe, han är go ändå. Jag köper att Quill är betuttad i Gamora, för jag inser att som heterosexuell snubbe i den där världen har han inte så många (någorlunda) liggvänliga (någorlunda) mänskliga (någorlunda) kvinnliga varelser att välja bland. Okej, hon är grön, det får duga, liksom. Jag köper att det sker massmord till tuff musik trots att det är en 11-årsfilm och att det därmed sitter en hel hög lågstadieelever i salongen och att dom antagligen inte fattar hur många döingar dom faktiskt beskådat under dessa 136 minuter. För det är MÅNGA. Det är JÄTTEMÅNGA. Men syns det inget blod så gills det inte, eller hur är det nu dom resonerar, den där censuren som inte längre finns?

Jag köper att Kurt Russells rollfigur Ego har två monologscener som är så långa och utdragna att vore han en bröllopstalare skulle han blivit utbuad redan i halvtid och jag köper att slutfajten är alldeles åt helvete för lång. Jag köper allt det där för när jag ser Peter Quill med Baby Groot i knät dela på ett par hörlurar för att tillsammans lyssna på Cat Stevens Father and son och jag blir alldeles blöt i ögonen så tänker jag att regissören James Gunn gör så jävla rätt, han får mig att bry mig om karaktärerna i en superhjältefilm och DET mina damer, herrar och alla där emellan är inget som hör till vanligheterna. Galaxens väktare har ingenting genetiskt gemensamt men dom är en familj och som familj väljer dom varandra. Det är fint. Jag blir rörd och berörd och jag skrattar och underhålls. Vad mer kan man begära av en film som denna? Nä, precis. Ingenting mer än så.

 

 

,.

Andra gången jag såg filmen var det tillsammans med mina filmspanarvänner. Är du nyfiken på om dom gillade filmen lika mycket som jag? Klicka vidare på länkarna här nedan.
Sofia
Henke
Jojje
Johan
Steffo
Cecilia
Johan
Mackan

Publicerat

WAR DOGS

Filmer som är baserade på verkliga händelser är nästan alltid kluriga att få till. Oftast känns dom tillrättalagda och ”hollywoodiserade” (ja, om det är amerikanska filmer alltså) men även i väldigt många fall även slätstrukna och lättglömda, om än sevärda under tiden man tittar.

Det verkar dock finnas en subgenre i boats-filmer-träsket som funkar bättre än andra (i alla fall för mig) och det är filmer som handlar om pengar, droger, diverse kriminella element SAMT att dessa är filmade i ett hujadamej-tempo med sköna färger, schysst musik, snabba klipp och Jonah Hill i rollistan. Jag syftar såklart på The Wolf of Wall Street nu, en film som är rätt lik War Dogs. Eller tvärtom. Fast light. Lightsaft. Väldigt utspädd lightsaft.

Det började med att journalisten Guy Lawson skrev en artikel i Rolling Stone, en artikel som sedan blev till en bok: Arms and the Dudes. Filmmanuset är sedan (vad jag förstår) gravt överdrivet jämfört med verkligheten och flera av dom bästa scenerna i filmen har aldrig hänt (som när huvudkaraktärena bilar genom Irak och får en del  ”förhinder”). Det är tydligen manusförfattaren Stephen Chins egna upplevelser från Irak som får ”glänsa” lite i rampljuset här. Vari sanningen i den informationen ligger förtäljer dock inte historien. Det gäller nog att ta det mesta med den här filmen med en nya salt ÄVEN om premissen är intressant och helt jävla sjuk.

Efraim Diveroli (Jonah Hill) och David Packouz (Miles Teller) är två män, bekanta sen ungdomen, som träffas av en slump när båda behöver varandra kan man säga. David försörjer sig som massör hemma hos manliga rikisar och Efraim är nån form av ”handelsresande i skumraskaffärer”. Han har kommit på ett kryphål i den amerikanska vapenupphandlingen och kan nu sälja både vapen, ammunition och andra förnödenheter till amerikanska armén som krigar i Afghanistan. När David får reda på att han och kärleken Iz (Ana de Armas) ska bli föräldrar får han försörjningspanik och slår sig i lag med Efraim och dom två lyckas gemensamt deala hem vapenaffärer till ett värde av 300 miljoner dollar.

Från början var det tänkt att Jesse Eisenberg och Shia LaBoeuf skulle göra huvudrollerna och jag tror faktiskt att dom två hade funkat bra. Med det sagt så finns det absolut ingenting att klaga på gällande Miles Teller och Jonah Hill, båda två sköter sig jättebra och kemin mellan dom är toppen. Hela filmen är underhållande och två timmar går i ett nafs i dom här tokskallarnas sällskap.

Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av fyror jag delar ut men bättre än en medelmåttig trea är filmen definitivt. Det är dock ingen The Wolf of Wall Street. Den har jag, efter sju tittningar, jackat upp till 5/5. Martin Scorsese har med den filmen skapat ett modernt mästerverk och där är inte War Dogs på långa vägar. Inte för mig i alla fall.

Vi pratar mer om War Dogs i avsnitt 70 av Snacka om film.

Publicerat

BRÄND

”Vi är ööööööverallt” skanderar ett av Stockholms mindre trevliga fotbollslag allt som oftast på publikplats. Jag vet en skådis som skulle kunna sjunga samma ramsa fast byta ut ”vi” mot ”jag”: Alicia Vikander. Hon ÄR nämligen överallt just nu. Precis överallt.

Nu har hon verkligen ingen stor roll i dagens film men hon är med och hon spelar mot Bradley Cooper, det är inte så många svenska skådisar som kan skryta med den grejen. Det är inte skrytläge för Bradley Cooper heller, hans rollprestation som den otrevlige stjärnkocken Adam Jones som pajat sitt liv med knark och divalater hör inte till den övre halvan i hans CV direkt.

Jag vetetusan vad det är som gör att den här filmen inte alls funkar, matfilmer brukar ju vara mysiga (kolla bara på Chef) MEN jag antar att det krävs rollfigurer som man bryr sig om för att filmen ska flyga. Adam Jones är så svårgillad att jag önskar att han skulle stoppa näven i fritösen ”baraföratt”. Det är dålig karma på den snubben, dom där blå ögonen hjälper föga.

I övriga roller ser vi till exempel Sienna Miller, Omar Sy, Daniel Brühl, Emma Thompson och Uma Thurman men ingen av dessa skådisar har tillräckligt matnyttiga manuskort för att kunna göra någon större skillnad för helheten. Det mest sevärda är kanske Sienna Millers bristfälligt tvättade hår filmen igenom.

Det pratas bränd kock i avsnitt 28 av Snacka om film. Här är länken dit om du vill lyssna.

Publicerat

JOY

Bakom varje finurlig uppfinning finns en person som ingen jävel trodde på från början.

Bakom varje framgångsrik människa finns det dock EN som vågade chansa, som bjussade på den där räkmackan, som la fram bananskalet, som hejjade på, som skrapade fram pengar, som stod kvar även när det svajade som mest.

Joy Mangano (Jennifer Lawrence) är den unga hemmafrun som uppfann golvmoppen Miracle Mop (en variant av denna har vi alla i våra hem nuförtiden) i mitten på 70-talet och som sedan dess har varit en jätteindustri. MEN, Joy började nånstans, hon började med två tomma händer och en idé och det var ingen dans på rosor att sälja in den.

Det jag gillar med Joy Mangano är hennes totala hängivenhet och att hon vägrar se sig själv som ett offer även när hon belånat allt hon äger och har för att tillverka 50000 moppar efter att chefen för amerikanska TV-shop och före detta inköpschefen på K Mart Neil Walker (Bradley Cooper) trott på produkten men satt nån jävla looser-gubbe i sändning för att sälja in den – och självklart floppade den. Han hade väl aldrig skurat ett golv i hela sitt liv, idioten! Men Joy är cool feminism personifierad långt innan ordet blev modernt och långt innan hon hade nån annan kvinna att alliera sig med. Stentuff är hon – och ensam. Hon har mycket att lära oss nutida businesskvinnor.

Filmen Joy handlar alltså om denna Joy, bra gestaltad av Jennifer Lawrence. Regissören är tyvärr sopan David O. Russell, snubben som vaknar till liv en gång om året och det är när det luktar oscarstider och han har hittills inte lyckats med någonting bakom kameran, annat än att sammanföra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper i film efter film efter film. Dom har tyvärr inte mer personkemi här än dom hade i Silver Linings Playbook eller American Hustle så kan du ge upp nu David O.?

Historien i filmen intresserar mig och kanske är det därför jag tycker filmen ändå är sevärd. Det var härligt att se Virgina Madsen i gigantiska 70-talsbrillor och Diane Ladd var mysig men annars saknar filmen det som David O. Russells filmer ALLTID saknar – genuinitet, djup och värme.

Här kan man hitta fler produkter uppfunna av Joe Mangano. Jag kan väl bara anta att den här filmen kommer göra henne ännu mer framgångsrik och *high five* you go girl!

Publicerat

ALOHA

Vissa dagar mer än andra känner jag att jag behöver en film som är tydlig. Jag behöver ramar, jag behöver få förväntningar uppfyllda, jag behöver helt enkelt få vara fyrkantig i min tankeverksamhet för hjärnan pallar inte mer än så. Det är som om hjärncellerna behöver både rullator, vitaminshots, en fluffig madrass och en kram på en och samma gång.

När jag hittade Cameron Crowes senaste film på Itunes kändes det som mitt i prick. Aloha. Hawaii. En solbränd och plirig militär-Bradley Cooper som kommer tillbaka till ön, en charmig Emma Stone som spelar kapten, Rachel McAdams som Braddans före detta stora kärlek och sen lite andra sköna fejs i birollerna. Bill Murray är ett exempel. Alec Baldwin ett annat. Det lät bra helt enkelt och det såg bra ut och jag hyrde filmen. 39 spänn är billigt när man har fyrkantscravings.

Men när jag satt där i soffan med mitt surriga huvud och en stor kopp kaffe och försökte koppla av efter en extremt hattig dag visade det sig att istället för att filmen hjälpte mig komma ner i varv så hade den motsatt effekt. Jag vet nämligen inte vad det här är för film, vilken sorts film det är. Lite humor, lite drama, lite romantiskt mys, lite förvecklingar, lite politik, lite militärfloskler, lite rymdprogram, lite samhällskritik, lite musik. Den bjussade på bra scener, konstiga scener, skrik och överspel, skämskuddemåsten och glittrande blå ögon.

Så JÄVLA knorvligt alltså. Hjärnan pyser som en tryckkokare. Vad håller han på med, Cameron Crowe? Han som var så himla trofast, stabil och BRA förr i tiden, Singles, Almost famous, Vanilla Sky, En ny start, Jerry Maguire, bra filmer allihop. Och i ärlighetens namn är Aloha inte en jättedålig film men den är osedvanligt otydlig för att vara tydlig, på gränsen till konstig. Eller så är den min hjärna som är just det. Konstig.

Publicerat

THE MIDNIGHT MEAT TRAIN

Leon (Bradley Cooper) är en fotograf som drömmer om en utställning. Han tar bilder runt om i New York men hittar liksom inte riktigt ”sin grej”, inte förrän han börjar fota i tunnelbanan nattetid. En av kvinnorna han fotat dyker upp i tidningen någon dag efteråt. Hon är försvunnen. Leon ger sig återigen ut i natten och möter Mahogany (Vinnie Jones), en man med en obeveklig hobby.

Regissören Ryûhei Kitamura har gjort en grymt snygg film av Clive Barkers novell och blodfobiker göra sig ej besvär för maken till mängd blod har jag sällan sett i en och samma film. Gillar du inte att se ögon ploppas ut i närbild eller naglar som avlägsnas med tång eller andra grafiska våldsamheter ska du också med fördel skippa den här filmen för den är ordentligt brutal.

Bradley Cooper ser ut att knappt vara torr bakom öronen, Vinnie Jones är perfekt som iskall mördare OCH han har nån form av suspekt svampodling på bröstkorgen vars utväxter han klipper bort och sparar i glasburkar i kylen. En helt klart udda liten film det här.

Vill du veta mer om filmen? Jag och Flmr-Steffo pratar en del om det här kött-tåget i podden Snacka om film (avsnitt 1). Klicka här för att komma till poddens hemsida.

Publicerat

SERENA

Meg Ryan och Tom Hanks har spelat mot varandra i tre filmer (Joe och vulkanen, Sömnlös i Seattle och Du har mail). Det är alltid mysigt att se dom ihop, dom är som pusselbitar, supertrovärdiga som kärlekspar.

Jennifer Lawrence och Bradley Cooper har också spelat mot varandra i tre filmer (Du gör mig galen, American Hustle och denna). Jag kan inte låta bli att undra…..varför? Man kan ju lätt tro att dom castas mot varandra för att dom har ”nåt”, att dom är som två magneter som inte kan vara utan varandra men nixpix säger jag. Paret Lawrence/Cooper har en personkemi som inte är ett dugg mer spännande än en tallrik riven morot.

Nu har danska regissören Susanne Bier satt tänderna i romanen Serena av Ron Rash som handlar om George Pemberton (Bradley Cooper), hans timmerbusiness i 30-talets North Carolina och hans kärlek till den udda fågeln Serena (Jennifer Lawrence).

Hur gör man en sånhär film utan att den känns som en pastisch på en Harlequinroman? Ja, JAG vet inte. Inte Susanne Bier heller uppenbarligen.

Det har byggts upp en liten ”by” i en skogsglänta som känns som papphus och kulisser målade på rullgardiner. Det har lagts tågräls på marken som inte ens ser ut att hålla för en dressin gjord i papier mache och där ska Cooper, Lawrence, Rhys Ifans, världens bästa David Dencik och dom andra skådisarna försöka agera utan att skratta i byxan. Samtidigt är det pålagd musik som får mig att associera till nåt riktigt ostigt softporndrama och jag känner att huvudet håller på att sprängas för att jag återigen ”tvingas” se en film som inte håller måttet.

Jennifer Lawrence har aldrig varit sämre än här. Jag sitter med en riktig existerande kudde framför ansiktet och kinderna blossar. Jag skäms. Hon är hemsk. Och att det här är samma Bradley Cooper som i American Sniper går inte att förstå. Jag tror inte på ett enda ord han säger och han lyckas inte förmedla en enda äkta känsla.

I scenen när någon siktar med ett gevär mot David Dencik sitter jag i soffan och vrålar: ”NEEEJDUDINJÄVEL DU SKJUTER INTE DAVID DENCIK, HAN ÄR DET ENDA BRAIGA MED FILMEN!!!”. Sen säger det PANG.

Jag hoppas att det här är sista gången Bradley Cooper och Jennifer Lawrence ska försöka förmedla någon form av ”kärlek” till varandra på film. Det blir ungefär lika passionerat som när barn leker att Barbie och Ken har sex. Två dockor som gnider sig mot varandra blir bara gnisslande plast, knappast någon eld. Det blir inte ens rökutveckling.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Steve Carell — Foxcatcher
.
Att ha huvudrollen i en biopic, vara sminkad (ibland) intill oigenkännlighet och samtidigt vara porträttlik den verkliga person skådespelaren är satt att gestalta, det känns som den ultimata formeln om man suktar efter en Oscarsnominering. Att komikern Steve Carell skulle kunna komma i närheten av en Oscarsstatyett förvånar kanske många men samma sekund som han fick rollen som brottningsentusiasten och multimiljonären John E. du Pont borde man ha fattat att denna nominering är en lågoddsare. Men en lösnäsa gör ingen vinst, det är sen gammalt.
.
.
.
Bradley Cooper — American Sniper
.
Förra året var Bradley Cooper Oscarsnominerad för sin roll i den mediokra filmen American Hustle. Han var betydligt bättre än filmen. I år är han nominerad för den tveksamma filmen American Sniper. Ännu en biopic såklart och Bradley har gått upp en hel del kilon i vikt för att fixa rollen som supersnipern Chris Kyle. Han är betydligt bättre än filmen. Anar jag en Bradley-trend här?
.
.
.
Benedict Cumberbatch – The Imitation Game
.
Alan Turing var en hjälte, därom finns ingen tveksamhet. Att det bör göras en biopic om honom är en självklarhet. Att han förtjänar att porträtteras av en skådespelare av Benedict Cumberbatch kaliber är givet. Benedict gör Turing rättvisa med nån form av mun-läpp-protes och allt. Synd bara att filmen inte blev mer helgjuten.
.
.
.
Michael Keaton — Birdman
.
Michael Keaton är ett undantag i årets nomineringsfält. Han är den ende som inte spelar någon annan, någon verklig person, samtidigt är han kanske den verkligaste av dom alla eftersom  det känns som att han spelar….sig själv. Birdman känns som en roll skriven för den gamle Batman himself och det är klart att Keaton gör det bra. Han gör det jättebra.
.
.
.
Eddie Redmayne — The Theory of Everything
.
Vid en snabb genombläddring i hjärnan av kända människor intressanta nog att göra en biopic om kommer Stephen Hakwing lätt hamna på topp-tio. Om samma genombläddring istället handlar om vilka biopicroller som skulle vara absolut svårast att spela skulle Stephen Hakwing hamna på topp-tre, kanske till och med på första plats. Därför är det lätt att se vilket otroligt arbete Eddie Redmayne gör i den här filmen. Han får mig att stundtals glömma att han är Eddie Redmayne, till och med det.
.
.
.

Det är ett OVANLIGT starkt år för manliga huvudroller. Dessa fem män förtjänar verkligen sina nomineringar men jag tycker samtidigt att FYRA män, fyra extraordinära skådespelarprestationer, är oförtjänt bortglömda i år. Jake Gyllenhaal som Lou Bloom i Nightcrawler, Matthew McConaughey som Cooper i Interstellar, Robert Downey Jr som Hank Palmer i The Judge och Brendan Gleeson som Father James i Calvary. Hade någon av dessa filmer varit biopics hade denna kategori sett helt annorlunda ut i år.

Vem kommer vinna på söndag natt då? Michael Keaton, jag är hundra procent säker på det. Visst skulle jag gärna se både Steve, Bradley och Benedict vinna en Oscar men jag är övertygad om att dom inte kommer göra det i år, det är fel filmer. Eddie är underdoggen, den ende som kan ge Keaton en match, men jag tror han är chanslös. Det här är Keatons år.

Movies-Noirs tankar om årets manliga huvudroller hittar du här. Imorgon kl 18 presenteras Årets kvinnliga huvudroll.
.
.
Publicerat

Fredagsfemman #155

5. Bradley & Clint

Idag har American Sniper premiär, en film med något så ovanligt som en exceptionellt bra trailer. Sjuuukt bra är den och det ska inte förringas i en dyster värld där trailers oftast inte är nåt annat än spoilergalna miniversioner av hela filmen. Kolla bara Unbroken. Totalt värdelös trailer. Jag kan nästan LOVA att det skulle gå att recensera filmen enbart genom att se trailern. Vad är det från filmen man inte fått se, mer än eftertexterna? Nåja, back to the sniper. Bradley Cooper gör sällan mig besviken och Clint Eastwood som regissör är i 9 fall av 10 högklassig. Jag har redan sett filmen (här är min recension) men nu har även du chansen att se den på bio. Är den värd sina oscarsnomineringar, vad tycker du?

.

.

.


4. Bloggpanelen

Det är fredag och därmed dags för andra Bloggpanelen på MovieZine. Idag är det The Nerd Bird-Cecilia, Flmr-Steffo och jag som diskuterar nåt så härligt spretigt, aktuellt och intressant som svensk film, Guldbaggegalan och TV-serier  – bland annat. Klicka här (länken fungerar när inlägget är uppe) för att komma direkt till panelen. Vill du läsa även den första paneldiskussionen så finns den här.

.

.

.

3. Trevligt folk

På onsdag har den premiär, Filip och Fredriks film om det somaliska bandylandslaget som tog sig hela vägen från Borlänge till VM i Sibirien fast dom aldrig stått på ett par skridskor. Jag har sett fram emot den här filmen länge, jag tror den är bra, annorlunda och snäll och då har jag inte ens sett trailern. Kanske inte dom vanligaste adjektiven att använda när man hajpar en film men dom känns relevanta just nu. Bra, annorlunda och snäll. Kan inte bara alla vara det, hela tiden?

.

.

.

2. Untitled Cameron Crowe Project

Det är som att veta att det finns en jättestor present gömd nånstans men man vet inte när man kommer få den, man vet inte vad som är i, men man vet att det är värt att vara förväntansfull tills den dagen kommer. I år kommer Cameron Crowe med sin nya film, den som just nu inte har någon titel men som först skulle heta Deep Tiki. Bradley Cooper, Emma Stone, Rachel McAdams, Alec Baldwin och Bill Murray är kontrakterade och presenten känns liksom heeelt sprängfylld nu. Och Bradley fick vara med på både plats 5 och 2 i militärmundering. Måste vara nåt slags rekord.

.

.

.

1. The Babadook-boken

Jag tror dom allra flesta som sett filmen The Babadook är sugna på att ha en alldeles egen Babadook-bok. Ja, om man inte satte hjärtat i halsgropen och kissade ner sig av rädsla såklart. Men annars. Typ alla. Jag som gillar barnböcker över lag och kan sitta och bläddra i såna i timtal (det finns så många otrooooligt coola och fina barnböcker som även vuxna kan njuta av. Fina färger, härligt naiva bilder, lättförståeligt, mysigt, nostalgiskt) och pop-up-böcker är nåt riktigt speciellt, såna jag minns från när jag var liten, såna man var tvungen att vara extra rädd om så man inte drog sönder nån pappersflärp. Grejen är den att nu kan du förbeställa ditt alldeles egna exemplar av Mister Babadook från filmens finfina hemsida. Klicka här och läs mer. Dook! Dook! DOOK!

 

Publicerat

AMERICAN SNIPER

Bradley Cooper är en varm skådespelare. Han är en man med rak rygg och en tydlig snäll blick, en snubbe det är lätt att tycka om.

Regissör Clint Eastwood var smart när han castade Bradley i rollen som Chris Kyle, den amerikanska militären som enligt uppgift var den mest effektiva krypskytten någonsin i kriget mot Irak.

Chris Kyle var en hyvens kille, schysst mot sina vänner, lojal mot sin arbetsgivare och hängiven sitt land. Han var även trogen och kärleksfull mot sin käresta, ja herregud, han håller till och med bort hennes hår från ansiktet när hon kräks i en buske efter ett shotrace. Det är kärlek det. Kyle är så artig och korrekt att han till och med kallar henne ”mam”, fan jag tycker till och med det är gulligt. Så det är klart att Bradley Cooper är perfekt som Chris Kyle, det är otroligt lätt att känna för honom och väldigt enkelt att förstå Taya (Sienna Miller) som faller som en fura för denne bastande Navy SEAL-hunk.

Men det finns en annan sida av Chris Kyle och den sidan får man inte glömma. Han tog liksom livet av 160 personer. Han dödade både män, kvinnor och barn, han mördade dom kliniskt och effektivt i krigets namn, ingen straffpåföljd med andra ord, nehejdå, han är ju en hjälte, en AMERIKANSK krigshjälte.

Flaggor med ränder och stjärnor fladdrar i vinden, blåsintrumentalisterna tutar loss i nationalromantiska hymner och Clint Eastwood vet precis hur krig och militärer ska skildras för att nå önskad effekt. Frågan i American Snipers fall är dock denna: vad är önskad effekt? Vad vill Clint Eastwood berätta med den här filmen? Är det meningen att man utan att ifrågasätta omvärlden ska se American Sniper och älska Kyle förbehållslöst? Ska jag per automatik tänka att USA gjorde allt rätt och Irak allt fel, är det så? Filmen är så väldigt vinklad, alltså så VÄLDIGT vinklad. Det finns inte tillstymmelse till gråskala här, allt är svart eller vitt.

Jag fattar inte riktigt faktiskt, det blir väldigt komplext och konstigt i min mage. Jag tycker om Kyle samtidigt som jag tycker han är väldigt otäck och jag gillar filmen samtidigt som jag på nåt vänster avskyr den. Visst är den oklanderligt gjord, krigsscenerna känns helt autentiska och jag tror på precis allt jag ser. Det är filmens plus men också dess minus, i alla fall om man läser vissa av dom flaggviftande islamofobiska tweets som skrivs med filmtiteln som hashtag.

Jag undrar om Clint Eastwood är medveten om vilken politisk ståndpunkt filmen är och vilken PR-kupp det blev för Navy SEALS.

Jo. Det är klart han är.

Jag har på känn att det här kommer bli en snackis, att åsikterna om den verkligen kommer gå isär. Jag kommer därför fylla på med lite länkar till andra recensioner för att ge lite mer kött på benen.

Movies-Noir (4/5)

Filmparadiset (30%/100%)

MovieZine (2/5)

The New York Times (2,5/5 plus väldigt intressant debatt i kommentarsfältet)

Kulturbloggen (4/5)

Badass Digest (inget utskrivet betyg men om man läser både mellan och på raderna skulle jag gissa på 0,5/5. Obs! Recensionen innehåller väldigt mycket spoilers.)

Toppraffel! (4/5)

Sydsvenskan (1/5)

Kulturnyhetena (3/5)

Umeå tidning (1/5)

Göteborgsposten (3/5)

Upsala Nya Tidning (2/5. Obs! Spoilar hela slutet i texten!)

Konstpretton (1/5)

Jojjenito (2,5/5)

Expressen (3/5)

Fripps Filmrevyer (3/5)

Aftonbladet (3/5)

SvD (3/6)

Onyanserat (2/5)

DN (2/5)

Rörliga bilder och tryckta ord (1,5/5)

Flmr (3/5)

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY

Det osade lite mellanstadiedisco på Saga 1 igår när klockan närmade sig 21.15 och det var premiärkväll för Guardians of the Galaxy. Det var ett glatt sorl i salongen, fnissiga förväntningar i luften, det var inget slammer med klantiga 3D-glasögon och det var varmt som satan.

När SF-tjejen presenterade filmen, bad alla stänga av mobilerna samt sa att det var okej för alla som satt långt upp att byta plats till tomma stolar längre ner för det kunde bli olidligt varmt däruppe så hände något förunderligt. Folk stängde av mobilerna OCH började flytta runt. Det blev liksom ÄNNU mer uppsluppen stämning och när filmen började var det som att publiken bara väntade på att spiltan skulle öppnas och att kosläppet äntligen skulle vara ett faktum.

Det som överraskade mig positivt var att inte en enda i salongen bjussade på en lysande mobilskärm på hela filmen och jag hörde inga som kacklade för att störa. Det jag hörde var genuina skratt, spontana applåder under filmens gång samt en jätteapplåd när eftertexterna började rulla. Otroligt härligt måste jag säga! Sen är det en väldigt härlig film också. Bitvis. Och ganska seg också. Bitvis. Jag har stött och blött mina åsikter med mig själv hela natten för att komma fram till vad jag egentligen tycker om filmen och det är banne mig inte lätt, det hjälpte inte ens att klappa händerna fram på småtimmarna.

Chris Pratt är den perfekta svennebananhunken i rollen som Peter Quill/Star-Lord. Han ser precis lagom vanlig ut och han är väldans charmig men han har ett litet problem som just i denna film blir ett ganska stort: han är inte helt hundra när han ska spela mot figurer som inte finns.

När jag var på Harry Potter-museet utanför London berättades det att studion byggde upp fullskaliga modeller av alla påhittade djur som Hogwartsbarnen skulle spela mot för ingen kunde begära av en 10-11-12-åring att dom skulle veta var dom skulle titta och var händerna skulle vara om dom enbart agerade mot ingenting framför en greenscreen. Kanske hade Guardians of the Galaxy-regissören James Dunn tjänat på att tänka likadant för även 35-åringar kan ha uppenbara svårigheter med att låtsas bära runt på en liten tvättbjörn vid namn Rocket eller titta på rätt ställe när han ska prata med en vandrande trädstam som heter Groot.

Rocket och Groot är annars filmens stora behållningar tycker jag. Tvättbjörnen med Bradley Coopers röst är en riktig comic relief och att Vin Diesel gör rösten till Groot är kanske inte så viktigt även om han gör det jättbra. Det bästa med Groot är att han är för denna film vad Hodor är för Game of Thrones: en stor personlighet på sitt relativt enstaviga vis.

Filmens kvinnliga fägring Gamora spelas av Zoe Saldana och hon är filmens tveklöst svagaste kort. Hon har noll kemi med Chris Pratt och hon är alldeles för opersonlig överlag för att fylla den kostym Gamora kräver. Jag satt och tänkte under filmens gång vilka tjejer jag hellre hade sett i den rollen och det var inte svårt att hitta flera. Emma Stone såklart, hon är given och hade varit perfekt och till och med Jada Pinkett Smith hade funkat bättre än Saldana. Men den jag satt och fnulade mest på var Anna Faris, det hade varit spännande att se henne i en sånhär stenhård actionroll. Att hon dessutom är gift med Chris Pratt borde ha fått filmens PR-byrå att göra snigelspår över hela Hollywood Boulevard.

Nåja. Kanske är det dumt att klaga på EN skådespelare när alla dom andra är så bra, det känns bara så typiskt att det är tjejen som inte levererar. Det är så synd. Men när ett animerat träd visar mer äkta känslor än den kvinnliga huvudrollen då måste jag åtminstone reagera liiite.

Men det finns många scener i den här filmen som är uppe och sniffar på riktigt höga betyg, en handfull kanske ända upp på toppbetyget, fast det hjälper inte. Bråk-skrik-slåss-scenerna är för många och för långa och blir här rent TV-spelsaktiga när det så uppenbart inte finns en mänsklig gen i bild så många minuter i stöten. Samtidigt blandas det in en hel drös populärkulturella referenser, vilket är sånt som jag själv verkligen uppskattar, men jag märker att publiken delas upp i två läger här. Ett som har åldern inne och vet vad Footloose, Kevin Bacon, blandband och Jackson Pollock är och ett läger som helt enkelt är för unga.

Extrascenen, den som kommer efter den maratonlånga eftertexten, är ett ypperligt bevis för just detta. Jag vill inte spoila nåt så jag säger bara: sitt kvar, titta på den. Lägger du huvudet på sned och säger ”ååååååååå” eller säger du ”har jag väntat en kvart på DET HÄR LILLA?”. Den som fattar  fattar, så är det och så är det med hela filmen. Jag själv fattade den, jag tyckte om den men den berör mig inte. Det finns NOLL stakes här. Ingenting står på spel. Alla med puls inser att det kommer att komma en Guardians of the Galaxy 2 och att alla huvudkaraktärer är så balla att ingen kan försakas. Det är inte Game of Thrones det här tyvärr, trots ”I am Groot”.

Publicerat

Tre om en: Okejrå, Matthew McConaughey HAR visat en hel del magrutor i sina dar. Också.

För första gången i Fiffis filmtajms historia föräras en skådespelare med hela TVÅ stycken Tre om en-inlägg.

Tidigare i veckan skrev jag om Matthew McConaughey och tre av hans mer seriösa skådespelarprestationer och samtidigt ifrågasatte jag detta tjatande om att han i många år ”bara” var en snygg kille som visade magrutorna och att han nu – plötsligt – är så bra. Nu när jag tittat/återsett några av hans mer lättsamma filmer får jag kanske ta tillbaka mitt ifrågasättande en smula eller helt enkelt radera ordet ”bara” i den förra meningen. Han var snygg, han visade visserligen magen men bra skådespelare, det har han alltid varit.

 

HEMMA BÄST (FAILURE TO LAUNCH, 2006)

Tripp (McConaughey) är 35 bast och bor hemma. Givetvis är han svinsnygg och supercharmig men bortskämd in absurdum. Han säljer segelbåtar, sportar med polarna och dejtar tjejer och när tjejerna kommer för nära, när dom blir intresserade på riktigt, vad gör han då? JO, han bjuder hem dom på ”hemmamatch”, givetvis med en inklampande förälder som grädde på moset, då slipper han mecket med att göra slut, tjejerna lägger benen på ryggen och drar alldeles självmant.

Men föräldrarna har fått nog. Tripp måste flytta, han måste växa upp. Tyvärr är dom ena supermesar och istället för att sätta hårt mot hårt anlitar dom ett ”proffs”, en konsult i konsten-att-få-vuxna-män-att-lämna-föräldrarnas-trygga-famn-branschen (ja precis, den lukrativa branschen). Proffset heter Paula (Sarah Jessica Parker) men det säger sig självt, hur lätt är det att vara proffs och vara i närheten av ett stomatolleende snygglo  hela dagarna?

Hemma bäst är en fånig liten film som klarar sig på rätt sida avgrunden om man gillar dess skådespelare. Jag gillar Matthew McConaughey, jag gillar Sarah Jessica Parker, jag gillar Bradley Cooper, Justin Bartha och Kathy Bates. Zooey Deschanel är också med och jag känner hur jag ifrågasätter henne mer och mer efter The Happening. Är hon verkligen en bra skådespelare eller har hon bara haft tur och hamnat helt rätt i (500) Days of summer och New Girl? Hmmmm. Tål att tänkas på.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

 

 

 

 

SURFER, DUDE (2008)

För alla oss som är  Marty Hart och Rust Cohle-sakniga nu när True Detective säsong 1 är över är Surfer, dude lite av ett läkande plåster. Fast plåster förresten, det är mer som att ha varit storrökare i tjugo år och hux flux tvingas sluta för att sen se ljuset i ett paket chokladcigaretter.

Föga överraskande handlar filmen om en svinsnygg, supercharmig surfare med stomatolleende och solslingat krulligt halvlångt hår vid namn Steve (McConaughey). Steve har länge varit sponsrad med brädor och grejer men när sponsorerna försvinner tvingas han fundera en aning på livet….surfing….sig själv….surfing….en TV-såpa och…surfing.

Den här filmen var verkligen inte speciellt kul, inte heller speciellt bra eller underhållande. Det är Matthew McConaugheys kropp som är huvudrollen, den och hans bredrandiga knälånga badshorts och hur trevlig han än är att titta på så räcker det liksom inte för en hel film. Det räcker i fem minuter – max.

Det som gjorde min dag var scenerna med Steve och hans kompis Jack Mayweather (Woody Harrelson). Jag vill så gärna tänka att det är Rust och Marty många år innan dom jobbade tillsammans nånstans i Louisiana och livets hårda skola gjort dom aningens trubbigare.

 

 

 

 

 

 

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

(han är typ tröjlös hela filmen igenom)

 

 

 

 

HUR MAN BLIR AV MED EN KILLE PÅ 10 DAGAR (2003)

Andie Anderson (Kate Hudson) jobbar på ett glassigt tjejmagasin och drömmer om att slippa skriva om ytliga skönhetstips. Ben Barry (McConaughey) jobbar på en reklambyrå och drömmer om att få ett diamantföretag som sin egen kund.

För att göra en lång historia kort: Andie ska skriva ett reportage om hur man gör för att skrämma bort en kille, vad ska man inte göra och inte säga? Hon ska få en kille intresserad och sedan få honom att dumpa henne inom tio dagar. Ben å andra sidan, han ska göra precis tvärtom. Hans chef utmanade honom. För att få chans på diamantklienten har han tio dagar på sig att träffa en tjej och få henne så pass förälskad i honom att hon följer med på firma-diamantfesten om tio dagar – OCH hon ska erkänna att hon gillar honom!

Neeeeeeej,  det är inte en spoiler, men Andie och Ben springer på varandra. Dom dejtar/träffas/hänger/umgås eller vad det nu är dom gör och att dom båda helt ovetandes lurar varandra är själva plotten.

Gillar man Kate Hudson och Matthew McConaughey kan man inte göra annat än att gilla den här filmen. Det är en Kate-och-Matthew-uppvisning. Jättemysig. Jättekul. Härlig på alla sätt och vis. Dom är svinsnygga och supercharmiga och har stomatolleende och passar ihop som blöta pusselbitar doppade i strösocker.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

Sammanfattningsvis så har alltså mängden magrutescener/speltid med bar överkropp inte det minsta med filmens kvalité att göra. Som om nån vore förvånad?

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara, Frailty, Lone Star, The Lincoln Lawyer och True Detective.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA BIROLL

Bradley Cooper – American Hustle

Jag tycker Bradley Cooper ska vara med i alla filmer som görs. Det borde införas en internationell lag för detta. Jag tycker även att Bradley Copper bör dansa i alla filmer han är med i. Sen tycker jag att han har en given plats som nominerad i årets startfält, han var en av dom stora behållningarna i den annars ganska överskattade filmen American Hustle. Som parentes tycker jag även att han alltid borde ha skägg men kanske inte alltid hundpermanent.

.

.

.

Barkhad Abdi – Captain Phillips

En stark rollprestation i en medelstark film. Grundförutsättningen för Barkhad Abdi är ganska lik Bradleys här ovan om man bortser från det rent visuella. Å andra sidan kan inte många män på jorden mäta sig med Bradley Cooper.

.

.

.

Michael Fassbender – 12 Years a Slave

Det här är lurigt. ”Fussy” har gjort så många så starka rollprestationer hittills i sin karriär att det vore tjänstefel av mig att säga att han inte hör hemma i oscarssammanhang. Ändå är det precis vad jag tänker säga nu. Just i år, just för den här rollen tycker jag inte att Michael Fassbender förtjänar en nominering. Han lyckas inte göra den elaka slavdrivaren elak nog tycker jag. Nej, jag är inte nån masochist som gillar att trycka häftpistol genom tungan på lediga dar, jag fick bara ingen ”feeling för Fussy” i den här filmen. Han borde däremot ha varit nominerad 2012 för Bästa manlig huvudroll för sin roll i Shame men oscarsjuryn var kanske lite för….pryd?

.

.

.

Jonah Hill – The Wolf of Wall Street?

Vad säger man om en person som Donnie i The Wolf of Wall Street? Rätt äcklig va? Som rollfigur betraktad har han inte mycket gemensamt med baseballgeniet Peter Brand i Moneyball, rollen som gav Jonah Hill sin första oscarsnominering 2012. Det är solklart att han hör hemma bland de nominerade i år och jag tror till och med att det är kantboll på vinst.

.

.

.

 

Jared Leto – Dallas Buyers Club

När jag tänker på Jared Leto tänker jag på Panic Room, på Requiem for a dream och på att han varit ihop med Cameron Diaz. Efter att ha sett Dallas Buyers Club får jag helt nya influenser på näthinnan. Lösögonfransar, cerise läppstift, högklackade skor, oigenkännlighet. Vilken chans för Jared Leto att få visa en annan sida av sin yrkesroll. Kan det bli vinst i år?

.

 

Jag vet inte om min röst på Bradley Cooper gills, den känns inte förankrad i sunda argument, det handlar mer om betuttning. Den logiska gissningen är att Jared Leto blir galans vinnare. Däremot känner jag en annan sak, en skum grej. Jag trodde aldrig i mitt liv jag skulle kunna skriva att jag saknar Paul Dano för jag saknar egentligen aldrig Paul Dano men just i år har han faktiskt gjort inte mindre än två riktigt bra biroller (som egentligen kanske är samma roll fast han är nedsläppt i två olika tidsperioder): otvättat äckelpäckel i Prisoners och otvättat äckelpäckel i 12 years a slave. Kanske hade han varit värd en nominering, om inte annat för att kosta på sig en hårtvätt innan röda mattan?

Benedict Cumberbatch hade också gärna kunnat få en nominering för sin roll i August: Osage County och om det hade varit aningens mer givet vem som hade huvudrollen och vem som hade birollen i Prisoners så hade Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman – båda – kunnat slå sig in bland dessa fem – och därmed slå ut två andra.

Vad tycker och tror Movies-Noir? Klicka här får du se.