LIVET GÅR VIDARE

27 februari, 2014

Om det är nån som skulle vilja ha en filmisk förklaring till begreppet “finsk stämning” så föreslår jag man tittar på denna films första tio minuter. Det är så obekvämt att beskåda, det är så ledsamt, det är så pinsamt och det allra värsta är att det inte känns som en överdrift.

Scenen jag pratar om utspelar sig i en talkshow. En person på scen som vill lätta sitt hjärta, ytterligare personer som bjuds in och en publik som får gladiatorspelsditon i antikens Rom att kännas beskedliga.

Utan att spoila filmen för mycket, Birdee Pruitt (Sandra Bullock) lever ett liv som inte riktigt var som hon trodde. Hon sjunker som en gråsten, tar sin dotter (Mae Whitman) och sitt pick och pack och flyttar hem till sin gamla mamma (Gena Rowlands). Självklart bor mamma kvar i den lilla inskränkta hemstaden och Birdee tvingas fejsa gamla klasskompisar som hon inte var helt schysst emot när hon bodde där som ung. Hon var den vackraste tjejen i både skolan och staden och hon var tillsammans med skolans snyggaste sportkille och dom flyttade från hålan och bildade familj.

Man kan se den här filmen med två olika glasögon. Ett – det är en amerikansk sliskig moralpekoral som behandlar kärlek och relationer som om det var på femtiotalet. Två – det är en mysig no-brainer-film som inte bör tas på så himla mycket allvar.

Jag såg Livet går vidare med båda dessa glasögon på. Vissa scener i filmen är svinirriterande, speciellt när Birdee kör sin offerroll ända in i kaklet. Sen funkar inte kemin mellan Sandra Bullock och Harry Connick Jr så toppen alls. Men om man kan bortse från det så har Forest Whitaker lyckats regissera skådespelarna till att faktiskt LYSA i större delen av filmen. Barnskådespelarna är fenomenala (är inte Mae Whitman alltid det?), Gena Rowlands är härlig och Sandra Bullock är hundra procent Sandra Bullock:sk, precis sådär charmig och gullig som bara hon kan vara.

Själv satt jag med en toarulle bredvid mig filmen igenom, tårarna bara sprutade. Jag vet inte om jag ska – eller kan – skylla på musiken som är på pricken så sliskig/känslosam som en film som denna kräver men hur som helst gjorde filmen nåt intryck på mig som endast en hög snytpapper och mosiga söndergråtna ögon kan vara bevis för. Eller så behövde jag bara gråta och filmen blev ett välbehövligt alibi för att släppa ut lite? Kan vara så, I don´t know.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia februari 27, 2014 kl. 09:30

Du fick ett helt inlägg som kommentar 🙂

Svara

Fiffi februari 27, 2014 kl. 17:33

Sofia:
Jag såg det. Vad coolt! 🙂

Svara

Henke februari 27, 2014 kl. 09:58

Haha, har vi verkligen inte synkat våra inlägg? Johan och jag med dig? Jag tänker på titeln på din film för idag och våra inlägg om något mycket mer tråkigt…

Svara

Fiffi februari 27, 2014 kl. 17:34

Henke:
Haha, ja det verkar nästan så. 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: