MÅNDAGAR MED MADS: WILBUR

1 juli, 2013

Wilbur vill ta livet av sig. Så heter den här filmen i original. Wilbur wants to kill himself. En ganska slående titel på en film vars första halva handlar om enbart detta. Wilbur försöker på alla sätt han kan att ta sitt liv och hans bror Harbour kan inte göra nåt åt det. Han kan inte göra mer än att torka upp spillrorna av alla misslyckade försök och att fortsätta hålla liv i bokhandeln som han ärvt tillsammans med sin bror.

Wilbur (Jamie Sives) vill alltså dö. Oklart varför. En förklaring i filmen är att han “alltid varit sån”. Harbour (Adrian Rawlins) kämpar för att leva trots att han aldrig var bra nog, trots att lillebror var både föräldrarnas och tjejernas favvo. Wilbur är så mycket “tjejmagnet” att till och med läkaren på sjukhuset vill ta hem honom till sig efter ett självmordsförsök. Om han inte vill det kanske han vill slicka henne i örat? Kanske?

Alice (Shirley Henderson) dyker upp som en räddande ängel för både Wilbur och Harbour. Hon kliver in i bokhandeln just som Wilbur lagt snaran om halsen och sparkat bort stolen, hon räddar honom, lär känna Harbour och dottern Mary bestämmer vad som ska hända. “Du kan inte gifta dig med Wilbur, han är inte stabil, men den äldre lite tråkiga brorsan HAN är trygg och okej”.  Så dom gifter sig. Lite som i en saga eller en väldigt skruvad verklighet.

Många ifrågasätter det här med genrebeskrivningar på film. Varför finns dom? Är det nödvändigt? Måste filmer “klassas” som nånting alls, vem bryr sig om det står action eller drama eller komedi? Jag trodde inte att jag brydde mig så mycket om detta förrän jag märkte att jag visst gör det. För ibland blir det fel, ibland blir det en krock i skallen, ibland hade jag behövt veta vad det borde vara för mening med filmen innan jag ser den. Wilbur är nämligen för tråkig för att vara en komedi och för skruvad för att vara ett fungerande drama. Den är mörk, huvudkaraktärerna beter sig tämligen “normalt” men så kommer det biroller som beter sig som värsta slapstickmänniskorna och det funkar inte. Filmen blir helt kockobello.

Ta Horst till exempel. Horst (Mads Mikkelsen) är psykolog/psykiater på den där självmordsavdelningen. Horst ska i filmen vara en inflyttad dansk som haft problem med språket. Många dialoger med Horst hänvisar till det tyska språket, till betydelsen av hans namn, om det betyder häst bla bla bla. Horst röker oavbrutet inne på avdelningarna och flirtar med före detta patienter. Horst är också ett namn som inte fungerar att säga på engelska utan att det blir “roligt”. Jag tycker synd om Mads Mikkelsen här. Hans del av manus ger inte mycket matnyttigt att jobba med.

Det är den danska regissören Lone Scherfig som skrivit manus tillsammans med Anders Thomas Jensen. Lone Scherfig som lyckades massakrera den superhärliga boken En dag när hon gjorde den till film. Det sitter en liten tagg i hjärtat där. En Lone-tagg. En “du kommer att få slita hårt för att vara en toppenregissör i mina ögon-tagg”. Wilbur hjälpte inte på traven.

Wilbur är en film som med en anings finess hade kunnat gå att göra näääääästan Notting Hill-mysig. Nu är den inte det. Den är tittbar men inte njutbar. En milsvid skillnad.

Filmen:

Mads:

 

Leave a Comment

Previous post:

Next post: