MÅNDAGAR MED MADS: WILBUR

Wilbur vill ta livet av sig. Så heter den här filmen i original. Wilbur wants to kill himself. En ganska slående titel på en film vars första halva handlar om enbart detta. Wilbur försöker på alla sätt han kan att ta sitt liv och hans bror Harbour kan inte göra nåt åt det. Han kan inte göra mer än att torka upp spillrorna av alla misslyckade försök och att fortsätta hålla liv i bokhandeln som han ärvt tillsammans med sin bror.

Wilbur (Jamie Sives) vill alltså dö. Oklart varför. En förklaring i filmen är att han ”alltid varit sån”. Harbour (Adrian Rawlins) kämpar för att leva trots att han aldrig var bra nog, trots att lillebror var både föräldrarnas och tjejernas favvo. Wilbur är så mycket ”tjejmagnet” att till och med läkaren på sjukhuset vill ta hem honom till sig efter ett självmordsförsök. Om han inte vill det kanske han vill slicka henne i örat? Kanske?

Alice (Shirley Henderson) dyker upp som en räddande ängel för både Wilbur och Harbour. Hon kliver in i bokhandeln just som Wilbur lagt snaran om halsen och sparkat bort stolen, hon räddar honom, lär känna Harbour och dottern Mary bestämmer vad som ska hända. ”Du kan inte gifta dig med Wilbur, han är inte stabil, men den äldre lite tråkiga brorsan HAN är trygg och okej”.  Så dom gifter sig. Lite som i en saga eller en väldigt skruvad verklighet.

Många ifrågasätter det här med genrebeskrivningar på film. Varför finns dom? Är det nödvändigt? Måste filmer ”klassas” som nånting alls, vem bryr sig om det står action eller drama eller komedi? Jag trodde inte att jag brydde mig så mycket om detta förrän jag märkte att jag visst gör det. För ibland blir det fel, ibland blir det en krock i skallen, ibland hade jag behövt veta vad det borde vara för mening med filmen innan jag ser den. Wilbur är nämligen för tråkig för att vara en komedi och för skruvad för att vara ett fungerande drama. Den är mörk, huvudkaraktärerna beter sig tämligen ”normalt” men så kommer det biroller som beter sig som värsta slapstickmänniskorna och det funkar inte. Filmen blir helt kockobello.

Ta Horst till exempel. Horst (Mads Mikkelsen) är psykolog/psykiater på den där självmordsavdelningen. Horst ska i filmen vara en inflyttad dansk som haft problem med språket. Många dialoger med Horst hänvisar till det tyska språket, till betydelsen av hans namn, om det betyder häst bla bla bla. Horst röker oavbrutet inne på avdelningarna och flirtar med före detta patienter. Horst är också ett namn som inte fungerar att säga på engelska utan att det blir ”roligt”. Jag tycker synd om Mads Mikkelsen här. Hans del av manus ger inte mycket matnyttigt att jobba med.

Det är den danska regissören Lone Scherfig som skrivit manus tillsammans med Anders Thomas Jensen. Lone Scherfig som lyckades massakrera den superhärliga boken En dag när hon gjorde den till film. Det sitter en liten tagg i hjärtat där. En Lone-tagg. En ”du kommer att få slita hårt för att vara en toppenregissör i mina ögon-tagg”. Wilbur hjälpte inte på traven.

Wilbur är en film som med en anings finess hade kunnat gå att göra näääääästan Notting Hill-mysig. Nu är den inte det. Den är tittbar men inte njutbar. En milsvid skillnad.

Filmen:

Mads:

 

Fredagsfemman # 56: Tema Återbesök

5. Magic Mike

Det är inte så ofta nuförtiden som jag varken vill eller hinner se om filmer jag sett, det finns liksom lite för många nya filmer som lockar. Men ibland händer det att jag ser om en film antingen för att jag gillat den som tusan första gången eller att nånting blivit knas och jag vill ge den en andra chans. Magic Mike är en sån film. Jag gillade den inte nämnvärt när den kom men då jag läst och hört så många hyllningar bestämde jag mig för att ge den en chans till. Det skulle jag inte ha gjort. Magic Mike ÄR en medioker och konstigt sexistisk film och nej, den funkade inte den här gången heller.

 

4. En dag

Jag tänkte som så att då jag blev så väldigt begeistrad i Anne Hathaway i Les Misérables och då jag fortfarande tänker på boken En dag som en väldigt speciell läsupplevelse så borde jag ge filmen en chans till. Den var inte så bra när jag såg den första gången, kanske alldeles för tätt inpå läsningen, jag vet inte. När jag nu sett om den kan jag bara konstatera att näe, den är sämre än jag tyckte då. Mycket sämre. Skulle jag betygssätta den idag skulle den få en svag tvåa på sin höjd. En dum omtitt alltså.


3. (500) Days of summer

I mars 2010 såg jag en ganska tafflig liten romantisk film som jag gav en tvåa, en svag tvåa till och med. Samma film hyllandes – och hyllas – hämningslöst bland filmälskare i min närhet och jag börjar faktiskt tvivla på min mentala filmiska hälsa OCH på min smak. Såg jag den bara helt fel dag eller tycker jag den är så blek som jag minns den? En alldeles jättemysig fredagkväll ser jag om den och jag ser den inte för att jag måste utan för att jag vill. Alla omständigheter är perfekta, sågar jag den nu kan jag inte skylla på nåt. Jag sågar den inte men jag tycker fortfarande inte den är exceptionellt bra. En trea. En medeltrea får den av mig nu.

 

2. Zombieland

Jag har länge tänkt se om Zombieland, ibland nästan längtat efter den men samtidigt varit lite rädd att jag skulle tycka att det bleknat. Det hade den inte. Det här är en RIKTIGT SKÖN FILM, en BALL film, en SNYGG film och en SPÄNNANDE film. Fyran jag gav den 2010 står kvar, möjligtvis liiite starkare än sist.

 

 

 

1. Skyfall

Jag gav Skyfall en stark fyra när den kom, fullt medveten om att jag kanske var lite överdrivet kär i den efter biobesöket. När jag nu såg om den slog det mig hur JÄVLA bra den är och hur exceptionellt bra den håller vid en andra tittning. Mentalt höjer jag nu betyget till en fullfjädrad femma för det här är freeekin´great!

EN DAG

Nu är det nästan två månader sedan jag såg En dag/One day på en pressvisning. Två månader och jag har ännu inte lyckats att fullt reda ut mina tankar om den i skallen.

För dig som kanske missat det, En dag är en bok jag tycker väldigt mycket om. David Nicholls har lyckats skriva en roman som både är komisk, tragisk, nostalgisk och alldeles omöjlig att sluta läsa. Men det är trots allt en bok på över 400 sidor och filmen är blott hundra minuter, är det en ekvation som går ihop? Nej, jag tycker nog inte riktigt det.

Historien om Emma Morley (Anne Hathaway) och Dexter Mayhew (Jim Sturgess) tar sin början den 15:e juli 1988. Filmen, precis som boken, beskriver deras liv under exakt samma datum dom efterkommande tjugo åren.

Tjugo år på en timme och fyrtio minuter. Hmmmm….Hur tänkte dom då? Alltså, det är ju inte så att det är tjugo händelsefattiga år eller att nån av dom låg i koma tio av åren eller att något år endast är beskriven med ett ensidigt kapitel i boken, vore det så vore det inte mycket att irriteras över.  Det känns bara som att väldigt mycket handling hoppats över, alltså VÄLDIGT mycket. Så pass mycket att jag flera gånger tänker ”meeeeh, det här går ju inte ens att förstå om man inte läst boken”. Jag kände så under större delen av filmen. Jag fyllde själv i information jag fått genom läsningen och då blev filmen begriplig men långt ifrån så supercharmig och finurlig som boken. Långt ifrån.

Många många händelser som jag skrattade mig igenom när jag läste  boken finns inte med alls i filmen och en del är nedklippta från värsta zebran till nåt encelligt djur. Frågan är hur någon som inte läst boken reagerar?

Anne Hathaway är toppen som Emma med tjugo olika peruker och nästan lika många par glasögon och Jim Sturgess är….oh-la-laa….så JÄVLA BRA att jag BAXNAR tamejfan! Vilken kille, vilken begåvning och dom är så fina tillsammans trots att dom egentligen inte passar ihop.

Det tidstypiska försöket till soundtracket når sin peak redan i början av filmen med Tears for fears ”Sowing the seeds of love”, sen är det ofattbart beigt och träigt. Typsnittet under förtexterna förtjänar också en del uppmärksamhet då jag vill att den ansvarige räcker upp handen och offentligt bespottas för sin outsägliga dåliga smak, alternativt får tusen nålar på underarmen av en hungrig Ronald Niederman under ett par timmars tid. Det går inte att INTE bli förbannad på sånt, det går inte. I-landsproblem, yada yada, visst är det så, men för helvete, hur svårt kan det vara?

Om jag nu ska lugna ner mig och samla mig en smula så tycker jag Anne Hathaway och Jim Sturgess som filmpar är betydligt bättre än filmen i sig och filmen är mycket sämre än boken. Ändå fick jag en klump i magen av filmen. Ändå tänker jag på den, fortfarande. Eller om det är på Jim Sturgess. Jag vet inte riktigt. Snurrigt det här men helt okej på nåt vis, samtidigt som jag bara vill skrika: LÄS BOKEN ISTÄLLET!

(Filmitch har gjort det. Läst boken alltså. Klicka här för att läsa hans tankar om den.)

Tävling: Vinn ditt eget ex av boken En dag

Det är med stooor glädje jag drar igång den här tävlingen!

Jag är inte enbart glad för att En dag är en välskriven, hysteriskt rolig och stört-omöjlig-att-lägga-ifrån-sig-bok, jag är alldeles hippetihoppig för att bokens svenska förlag Printz Publishing har sponsrat tävlingen med inte mindre än TIO böcker!

Den 14 oktober har filmen premiär och Anne Hathaway som Emma Morley och Jim Sturgess som Dexter Mayhew kommer då att bli ett av 2000-talets största kärlekpar på film, om detta är jag totalt bombsäker.

Men nu har du alltså chansen att vinna ditt eget exemplar av boken och faktiskt hinna läsa klart den innan premiären. Det enda du behöver göra är att svara rätt på två enkla frågor samt knåpa ihop en liten motivering.

1. Vad heter killen som skrivit boken?

2. Vad heter tjejen som regisserat filmen?

3. Kommer Anne Hathaway att få leda fler Oscarsgalor än den tidigare i år? Ja eller nej – och motivera lite kort varför. (Att James Franco aldrig får sätta sin fot på den där scenen igen är så självklart att det är dumt att ens slösa bloggspace på denna mening).

Skicka in dina svar och adress till vilken eventuell vinst ska skickas senast den 31 augusti till endag@fiffisfilmtajm.se. Vinnarna presenteras här på bloggen den 1:a september. Lycka till!  Sa jag att det är en bra bok?

Trailer: One day

Okej. Såhär är det. Nu har jag sett trailern till höstens stora filmsnackis One day och jag är skapligt förbannad.

Varför måste en trailer nödvändigtvis och så ofta visa HELA JÄVLA FILMEN?

Nu har jag visserligen läst boken och vet därmed vad som kommer hända men för alla som kanske inte läst den men vill se filmen ändå så är trailern en spoilerbomb av guds nåde.  

Less is more är något som filmbolagsmänniskor verkligen borde lära sig men det verkar vara en kunskap lika svår att hacka i sig som att få någon blind från födseln att se igen. Fan, filmtittare är väl inga idioter, eller är vi det? Måste vi bli serverade ett smörgåsbord av hela filmen från start till mål för att vi ska betala en hundring (eller mer) och gå och se hela filmen?

På mig har i alla fall denna typ av trailers precis motsatt effekt.  Se bara trailern till Kyss mig som går på bio nu. Det är som att snabbspola sig igenom hela filmen på knappa två minuter och trots att jag tror att det är en helt okej film så blir jag noll procent sugen på att se den.

Spänning och förväntan är två viktiga parametrar för att locka folk till biograferna. Att radera detta med att klippa ihop en lång jävla trailer som skulle kunna få shimpanserna på Kolmården att återberätta hela filmen det är inte bara klantigt, det är nedvärderande, det är TASKIGT tamejfan.

Här är trailern till One day, men kom ihåg att jag varnade dig.

21

Sex stycken geniala matematiksnillen och MIT-studenter bestämmer sig för att åka till Las Vegas för att vinna storkovan genom den överintelligentes sätt att fuska: att räkna kort.

Bringing down the house: The inside story of six MIT students who took Vegas for millions, så heter boken som ligger till grund för filmen och någonting säger mig att den är bra mycket bättre än den spelade slutprodukten.

Ben (Jim Sturgess) är en hygglig kille med en IQ-mängd som vida överskrider summan på hans bankkonto. Han vill så gärna in på Harvard men trots toppbetyg måste han tillförlita sig på ett stipendium för att få råd. 300000 dollar är mycket pengar för en änka och hennes ende son.

Ben gör allt rätt. Han pluggar, han är snäll, han jobbar extra idogt och ofta på en herrekiperingsbutik, han har inte mycket till fritid och gnäller heller inte över det. Så får han chansen, den stora chansen till grova pengar och han kan inte tacka nej. Matteläraren Micky Rosa (Kevin Spacey) ger honom en specialinbjudan till sitt team, sitt IQ-gäng som han övat upp i konsten att räkna kort – och vinna! – och dealen är att Micky tar 50%, ungdomarna andra halvan.

Jomenjamenjomenjamen, alltså, det här är egentligen inte dåligt. Historien är helt okej, skådisarna likaså men filmen saknar något som jag skulle vilja kalla finess. Den är liksom gjord med armbågen. Det är ett hafsverk som är fullt tittbart men som inte lämnar efter sig så mycket som en svettig fotsula på ett gympahallsgolv.

Den egentliga anledningen till att jag hyrde filmen stavas: Jim Sturgess. Jag har precis i dagarna läst ut David Nicholls extremt fina bok En dag och fick reda på att nämnde Sturgess är killen som knep huvudrollen som Dexter Mayhew i filmen med samma namn (One day på engelska, såklart) och då är det klart som korvspad att jag måste kolla upp grabben och se om det var ett korrekt val.

JA! JAAA det är det. Han kommer bli så jävla klockren att en bättre castad manlig huvudroll inte har skådats sen Edward Norton i American History X eller Anthony Hopkins i När lammen tystnar eller Hugh Grant i Notting Hill för den delen. Anne Hathaway är också ett strålande val som Emma Morley. Fan, 14 oktober kan bli en bra dag (om nu premiärdatumet stämmer).

Men hoppa över 21, eller se den möjligtvis efter One day när du kärat ner dig i Dex och inte kan få nog. Det är mitt tips.

Här finns filmen.