MAN OF STEEL

30 juni, 2013

Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.

I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. “Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.

Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.

Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.

Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.

Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.

Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga “actionscenerna”.

Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.

Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.

[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]

{ 9 comments… read them below or add one }

filmitch juli 1, 2013 kl. 10:34

Mao bör jag ha med mig dubbla latte till föreställningen då jag brukar somna in om det blir för trist action

Svara

Fiffi juli 1, 2013 kl. 13:26

filmitch:
Bra idé. Själv missade jag det, såg filmen helt utan “hjälpmedel”. Det blev lite sömnigt i perioder.

Svara

Sofia juli 1, 2013 kl. 14:42

Men hur var det, du gillade väl inte testosterongodiset i 300 heller? Och Snyders hand med kvinnliga roller har jag gett upp hoppet om efter Sucker Punch…

Svara

Fiffi juli 1, 2013 kl. 15:40

Sofia:
300 var inte min påse. Inte alls. Verkligen inte om jag tänker efter.
https://www.fiffisfilmtajm.se/300/

Svara

Jennah juli 4, 2013 kl. 09:54

Den här filmen var bra, längden var bra i och med att filmen faktiskt inte bara var lång och dryg, utan lång och innehållsrik.

Svara

Fiffi juli 4, 2013 kl. 11:50

Jennah:
Vad skönt att du inte retade dig på spellängden. Önskar jag kunde säga detsamma 😉

Svara

Bamme juli 7, 2013 kl. 01:11

Genom hela sin karriär, med undantag för just Man of steel, har Snyder serverat det ena pop-kulturella smörgåsbordet efter det andra. Samtidigt har han hela tiden ifrågasatt de bilder som han själv och andra producerat. T.ex. lyckades han få halva världen att sympatisera med karaktärer med värre människosyn än nazisterna i 300. Just detta har gjort honom oändligt mer intressant än Nolan som såväl tematiskt som visuellt fastnat i en ganska trist gråzon. Så om något borde “ungen” Snyder revolterat mot “föräldrarna” Nolan och Goyer och släppt loss helt. Enda sättet Man of steel kunnat bli något mer än den gäspning den faktiskt är just nu.

Svara

Fiffi juli 7, 2013 kl. 11:15

Bamme:
Tror du Snyder hade mandat att släppa loss helt även om han hade velat?

Svara

Bammse juli 7, 2013 kl. 19:11

Hade trott att Nolan och Goyer skulle använda sin makt och gudstatus i Hollywood för att hjälpa en kollega förverkliga sin vision. Annars skulle Snyder struntat i projektet helt.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: