STORIES WE TELL

2 juli, 2013

Jag sitter längst bak i en salong i en biograf belägen mitt i Sveriges absoluta hipsternäste. Innan jag gick in i salongen satt jag i trappan och väntade. Ut kommer besökarna från den tidigare visningen. Först ut blommiga klänningar, smutsiga frisyrer, skor som är inne men ser våldsamt ute ut och sen kom tanterna. En klunga av tanter, gamla, såna som antagligen läst recensionerna i någon av dom stora tidningarna (klicka här, recensenterna är lyriska!) och sedan bestämt sig för att detta är en bra film att samsas kring.

Jag sitter i trappan och ser fram emot filmen. Jag vet inte mer om den än att det är en dokumentär gjord av skådespelaren Sarah Polley, att den handlar om en familjehemlighet och att Gunnar Rehlin kallar den ”sommarens bästa film” på twitter. Ibland räcker den sparsmakade informationen alldeles lagom. Jag vill inte veta mer, jag vill inte att den ska bli en Searching for sugar man för mig (att jag är sist på bollen och vet storyn i sin helhet innan jag ser filmen), jag vill bara dricka min latte, njuta av en film och helt enkelt ha det sådär mysigt måndagskvällsbra.

Så kommer då tanterna utvältrandes från biografen, högt, ljudligt och välartikulerande måste dom berätta för varandra om vad dom just såg, om vad för slags familjehemlighet filmen handlade om. Jag vill bara sätta en knytnäve i ryggen på dom, putta dom nedför trappan och se dom rulla ner mot marmorgolvet där dom samlas i en tant-hög ungefär lika grå och oformlig som när elefanterna inte stannar på given order av överste Hathi i Djungelboken. Vilket satans PACK! Vad trött jag blir. Jag sörplar min latte och försöker positiv-fokusera. Det funkar alltid – även med tvång.

Filmen börjar och filmen slutar och jag går hemåt. Stories we tell. Historier vi berättar. En historia är inte en historia förrän den är historia, nåt sådant sägs i filmen och visst är det sant. En historia sker inte i realtid, en historia blir till i backspegeln och är en mix av fakta och mer eller mindre korrekta minnen. Sarah Polley har gett hennes familjehistoria liv och med tanke på reaktionen hos vissa i publiken är det tydligen en stark berättelse, kanske tycker dom även att den är unik. Jag sitter där längst bak och tycker inte det.

För mig är det vardagsmat, jag har haft samma problematik nära inpå mig i stora delar av mitt liv och visst kan jag tycka att det är intressant att se andra infallsvinklar på detta men jag har väldigt svårt att tycka att filmens handling är något extraordinärt. Kanske måste man tycka det för att filmen ska bita sig fast under skinnet. Kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte blev fullt så imponerad som Gunnar Rehlin & co blev men det gör mig inget. Jag fick en mysmåndagkväll på bion och det är alldeles gott nog.

{ 6 comments… read them below or add one }

Henke juli 2, 2013 kl. 08:25

Ah, inte 5/5? Asch.

Svara

Fiffi juli 2, 2013 kl. 08:51

Henke:
Mmmm, asch. Äsch. Det går troll i treorna hittills i år.

Svara

Pladd juli 2, 2013 kl. 23:41

Tråkigt att få överraskningen spoilerad, men jag trodde faktiskt att familjehemligheten var allmän kunskap. Jag vet den i alla fall och då måste den informationen nått mig på något vis. Fast det behöver ju inte betyda något. 🙂

Svara

Fiffi juli 3, 2013 kl. 22:55

Pladd:
Förlåt. Missade totalt din kommentar igår det var inte meningen.

Det är fullt möjligt att hemligheten är sånt som alla vet men jag hade aktivt försökt hålla mig borta från all information och det var så jäkla snopet att få filmen ”spoilad” bara minuter innan den skulle börja. Det är kanske nåt att tänka på själv förresten, att inte börja prata om filmen med sitt sällskap direkt man kommer utanför salongen, i alla fall inte om nästa gäng står där och väntar. 🙂

Svara

Pladd juli 3, 2013 kl. 23:50

Det är ett bra tips. Själv pratar jag aldrig om filmen direkt efter, det tar jag i ensamhet med de jag sett den med senare. I stället roar jag med att lyssna på andras analyser. Oftast väldigt roligt. Som efter Django Unchained, en äldre kvinna: ”Har jag lagt tre timmar på det här? Herregud!”.

Svara

Fiffi juli 4, 2013 kl. 09:12

Pladd:
Hahaha, den känslan känner jag igen, dock inte med just Django Unchained 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: