Nästan lika bra som Rocky IV
Dissa inte den här filmen bara för att hela klanen Sandler är med i rollistan. Dissa heller inte den här filmen bara för att du är vuxen och den handlar om en tonårstjej. Dissa för övrigt ALDRIG filmer osedda. Det ger inte bara dålig karma, det är värre än så. Det är bara ynkryggar som gör sånt. You are so not invited to my Bat Mitzvah finns att se på Netflix.
Fler filmtips hittar du på Netflixguiden.se
Adam Sandler och Jennifer Aniston teamar upp igen (sist var i den charmi
ga pärlan Min låtsasfru från 2011) och denna gång i en Netflix Original-film med ett manus skrivet av James Vanderbilt.
Vanderbilts förra manus var Independence Day: Återkomsten och det är ett plus, det innebär nämligen att mina förväntningar på filmen är noll och detta alldeles oavsett två huvudrollsinnehavare som jag verkligen gillar.
Audrey Spitz (Aniston) har varit gift med sin Nick (Sandler) i en herrans massa år. Han jobbar som polis, hon som hårfrisörska och i alla deras gifta år tillsammans har hon drömt om att han ska ta med henne till Europa. Varje årsdag blir hon dock lika besviken. Hennes mustaschprydde äkta man har inte haft denna resa på världskartan, han är aningens mer torrboll, krass och hemmakär.
Av lite olika ödens nycker hamnar dom i alla fall till slut på denna europaresa och detta öde spelar dom bra många spratt. Dels träffar Audrey på en mångmiljardär på flyget som bjuder dom till hans superlyxiga yacht och dels får dom vara med om ett MORD just på denna båt. Det blir upprinnelsen till denna mordhistoria i vilkens anda Agatha Christie kan skönjas, i alla fall på ytan.
Adam Sandler och Jennifer Aniston är riktigt bra här, deras kemi är toppen, nästan lika bra här som i Min låtsasfru. Mitt enda problem med filmen är att den känns så light och så snabbproducerad och trots att jag vet att det är Netflix Original-stämpeln på filmen som får mig känna så så känner jag det likväl. Netflix själva har med sitt ”kvantitet före kvalitet”-utprånglande av egenproducerad (i stora stycken) skit gjort att min Netflix-tröttma är rätt massiv. Det är i nuläget den streamingstjänst jag tittar absolut minst på. Jag orkar liksom inte, det är too much.
Med detta sagt, visst kan det blir orättvist mot filmer som Murder Mystery men det spelar i sanningens namn ingen roll. Folk och fä och alla där emellan kommer se filmen ändå. Själv hade jag en okej stund framför TV:n men inte mer än så. Sandlers musche är det enda bestående minnet jag har av filmen. Den var fin.
Det här gör mig SÅ glad! Den här filmen gör mig SÅ glad! Fasiken alltså, jätteglad! Att se Adam Sandler castad i en RIKTIG icke-flams-trams-roll igen, jag vill bara klappa händerna tills jag får stickningar, ropa ”Vad är det jag alltid har sagt? Adam Sandler ÄR bra!”, droppa micken och vända på klacken.
Han är helt underbar i rollen som Danny, den haltande storebrodern Meyerowitz som varit hemmapappa i hela sitt liv, är jättetajt med sin unga vuxna dotter Eliza (Grace Van Patten) och är nyseparerad. Nu tvingas han sova på soffan hos sin åldrande pappa, Den Store Konstnären Harold (Dustin Hoffman) och dennes fru, hippiealkisen Maureen (Emma Thompson). Kanske ingenting man strävar efter i vuxen ålder men Danny försöker göra det bästa av situationen. Eliza ska precis börja på college och då är han liksom ensam, på riktigt.
Det fadern Harold verkar fokusera mest på, bortsett från sitt eget missförstådda geni och skulpturer gjorda för många decennier sedan, är yngste sonen Matthew (Ben Stiller). Han är framgångsrik, upptagen och förmögen och lägger inte många sekunder av sin fritid på vare sig föräldrarna eller den något udda lille sonen Tony som han inte verkar träffa så mycket i verkligheten, det blir mest mest facetime. Eller…..försök till detta.
Det här är alltså en film som är skriven och regisserad av mannen bakom The Squid and the whale, Mistress America, Margot at the wedding, Frances Ha och While we´re young: Noah Baumbach. En ytterst stabil filmmakare i mina ögon och ett välkommet tillskott till Netflix Original-filmerna som kanske inte alltid bjussar på högkvalitativ underhållning. Men The Meyerowitz Stories ÄR precis detta, det är två timmar kanonfilm som går som et HUJ förbi hornhinnorna, hjärncellerna och magen. Riktigt supermysigt måste jag säga.
För ordningens skull ska jag tillägga att Emma Thompson och Grace Van Patten och Elizabetg Marvel (som spelar systern Meyerowitz) spelar sina roller med den äran, precis som Ben Stiller OCH Dustin Hoffman. Det är alltså inte enbart Adam Sandler som briljerar. Det är alla. Men det är Adam Sandlers närvaro som gör mig gladast. Han är så fin.
Ja herregud asså. Tänk vad ett namn kan göra.
”Netflix, the world’s leading Internet TV network, will be the exclusive home of four feature films starring and produced by comic icon Adam Sandler, whose movies have delighted hundreds of millions of fans all over the world.”
Hundra miljoner fans kan inte ha fel. Adam Sandler är en komisk ikon och Netflix var inte sena att påpeka det när det blev klart att dom, tillsammans med Sandlers produktionsbolag Happy Madison Productions, skulle producera FYRA filmer exklusivt för Netflix användare världen över.
En sån som jag som har garvat läppen av mig åt Adam Sandler och hans dummerjönsfilmer genom åren borde ha gått ner i brygga av en sån deal men jag undrar om inte Sandler själv med detta uttalande visar att han är den gladaste av oss alla:
– ”When these fine people came to me with an offer to make four movies for them, I immediately said yes for one reason and one reason only….Netflix rhymes with Wet Chicks. Let the streaming begin!!!!”
Nåja. Glädjen över ett simpelt rim gör ingen film och det visade Sandler med all önskvärd tydlighet i den första Netflix-filmen The Ridiculous 6 som var så erbarmligt dålig att jag inte haft minsta lust att skriva en endaste rad om den. The Do-over är ett steg i rätt riktning men det är fanimej inte ett stort.
”Skämten” andas så himla mycket 1989. Mycket av det som var kul då funkar inte längre, det är en annan tid nu. Kanske har Sandler letat fram nåt gammalt skrivbordsgömt-och-glömt manus och dammat av det, enkelt och smidigt javisst, snabba pengar och en deal som måste hållas, jag fattar grejen MEN filmen är allt annat än bra.
Att den klarar sig från det lägsta betyget beror på mitt grundgillande av Sandler och att filmen – jämfört med The Ridiculous 6 – ändå går att se utan bestående men.
I avsnitt 42 av podcasten Snacka om film försöker både jag och Steffo bena ut våra tankar om den här filmen. Det var allt annat än lätt.
Att TV-spel kan göra dom som spelar helt inne i sin egen värld kan väl alla som någon gång provat skriva under på. För egen del har jag inte varit fast i ett spel sen Rummel & Rabalder i början på 2000-talet men jag minns när jag var liten, längtan efter ett eget Donkey Kong, tjatet som aldrig fick fäste hos mina tröga föräldrar.
ALLA spelade verkligen Donkey Kong – utom jag. ALLA. Och nu överdriver jag inte. Det var på gränsen till barnmisshandel att inte ge sin avkomma ett Donkey Kong i början på 80-talet. Jag tyckte det då – och SA det då, högt och ljudligt tusen gånger om dagen – och jag tycker det fortfarande. Som förälder får man liksom välja striderna, man behöver inte nödvändigtvis dra ”vem har sagt att du måste vara som alla andra”-kortet HELA TIDEN, om ALLT! Så. Med det sagt. Hade Donkey Kong funnits nu hade mina barn haft varsitt. Punkt. Nu går vi vidare.
Brenner (Adam Sandler) var en jäkel på dataspel när han var ung. Inte bäst, NÄST bäst. Den bäste var Eddie (Peter Dinklage), dryg och jävlig med nordamerikas fulaste hockeyfrilla. Brenners bäste polare Cooper (Kevin James) var inte alls lika bra/intresserad av att spela men han var en trogen sidekick och det gick bra för honom ändå i livet. Han blev USA´s president och nu är det hans ansvar att få ordning på grejerna när dataspelsfigurer modell jättestora regnar ner från himlen. Och inte är dom godhjärtade myspysfigurer inte. Nej, dom är MORDISKA. Och vilka är bäst lämpade att använda sig av för att kriga tillbaka: militären eller ettan och tvåan i TV-spels-VM, Brenner och Eddie?
Pixel är – såklart – en dum film. Korkad och ytlig och keff. Samtidigt, charmig och bitvis rätt finurlig. Men också ful. Den enda riktiga känsla jag känner i filmen är glädjen över att se Donkey Kong ond.
Mamma kanske hade rätt?
Fan också.
[Peter Dinklage är UNDERBAR som Eddie. Bäst i hela filmen!]
Richard Burton hade sin Elizabeth Taylor, Tom Hanks har sin Meg Ryan, Bradley Cooper har sin Jennifer Lawrence och nu har Adam Sandler sin Drew Barrymore – på riktigt.
När två skådespelare spelar mot varann i tre filmer eller mer är dom ett filmpar på riktigt, det är sen gammalt och Blended är den tredje filmen om omöjlig kärlek där Sandler och Barrymore teamar upp och blir kära på slutet. Nej det är ingen spoiler, det är vetenskap. Såna här filmer görs inte utan lyckliga slut.
Jim (Sandler) är änkling, ensam förälder med tre döttrar sedan frun gått bort (i cancer?). Lauren (Barrymore) är ensamstående mamma till två pojkar sedan hennes man varit otrogen för vilken-gång-i-ordningen? När filmen börjar har dom en episk blind date på Hooters. Personkemin knastrar, som om man häller småsten i grädde strax innan den ska vispas. Det är rent av otrevlig stämning vid bordet och en blind kan se att Jim och Lauren inte borde umgås. Mer. Någonsin. Ever. Stjärnstopp.
Men självklart, det är ändå en Adam Sandler-film, händer något utöver det vanliga, nåt som sällan händer vanligt folk ”bara sådär”. Jim med familj och Lauren med familj ”hamnar” på en bjudresa till Afrika när Laurens bästa väninna inte vill åka på grund av att nya pojkvännen visar sig var pappa (till fem barn!) och att nämnde pojkvän råkar vara Jims chef. Nämen, är DU här?? säger Jim. Nääääämen, DU? Här? säger Lauren.
Filmen är med sina 117 minuter aningens för lång men den är mysig, charmig, rätt kul och lite lagom dum. Jag tycker helt enkelt den är trevlig och romantikern i mig vaknar när jag sitter i soffan och innerligt önskar dom ett långt och lyckligt liv tillsammans.
Det kan gå åt helvete, vara ett helvete, kännas som ett helvete, bli ett helvete, lukta som ett helvete, smaka som ett helvete, se ut som ett helvete, handla om ett helvete och man kan befinna sig i ett helvete.
Månadens filmspanartema lämnar den stora dörren öppen till den filmhelvetiska snaskfabriken och det är bara att greppa tag i en skopa och välja smak. ”Det går åt helvete” kan ju handla om precis vad som helst. Så jag valde att se om en film som jag tyckte var helvetiskt dålig första gången jag såg den men som jag av nån anledning är helvetiskt sugen på att se om för att den har en skådespelare i huvudrollen som jag normalt sett tycker är helvetiskt rolig och som just i denna film faktiskt bor i Helvetet och har Satan själv till pappa.
Ja just det. Precis. Klockrent va?
LITTLE NICKY (2000)
Adam Sandler är allså Nicky, Little Nicky, skapelsens ”krona” med en pappa som är Satan själv (Harvey Keitel). Han fick en smäll i huvudet när han var lite yngre och är nu lite skev, typ halvsidesförlamad. Men han har en välkammad synthlugg. Alltid nåt på pluskontot.
Nicky bor i Helvetet tillsammans med bröderna Cassius (Tommy ’Tiny’ Lister Jr) och Adrian (Rhys Ifans) och det är inte någon demonstrationsvideo i hjärtlig syskonkärlek vi får se här. Nä, dom beter sig rätt illa mot varandra to say the least. Även Djävulen har kommit fram till detta då han efter ett familjeråd (då han skulle avslöja vem av bröderna som fick ta över tronföljden) valde att tillsätta sig själv – igen – i ytterligare 10000 år.
Adrian och Cassius blir tokiga och beger sig upp till jorden för att göra det till ett riktigt helvete istället, nånstans måste dom få härska, dom är ju trots allt män med helvetisk hybris. Men lilla Nicky tar rygg på dom och ska försöka ställa allt tillrätta tillsammans med sin pratande hund med nithalsband, Beefy.
Little Nicky är en riktigt rutten film. Den är som en grabbig studentikos fars med för mycket budget. Allt jag mindes med filmen stämde, den är vidrigt dålig.
Så min idé gick bokstavligt talat åt helvete. Jag trodde jag sett filmen under helt fel omständigheter första gången men det hade jag inte eftersom inte ens rätt omständigheter hjälpte. Inte ens skådespelare som Patricia Arquette ger guldkant till filmen. Ingenting funkar. Jag ger upp. Två gånger med Little Nicky är egentligen två gånger för mycket men sett till temats titel måste jag ändå klappa mig på axeln och känna mig rätt nöjd.
Idag skriver mina filmspanarkompisar också om hur det går åt helvete på lite olika sätt.
Rörliga bilder och tryckta ord
Ibland är det extra tur för filmer att dom inte får svenska titlar. The Cobbler låter rätt coolt, Skomakaren gör det inte.The Cobbler är en film som redan från första början ligger på minus för många, bara det att Adam Sandler spelar huvudrollen ger kalla kårar och kanske starkare fysiska reaktioner än så för en del. För mig är det tvärtom. Adam Sandler betyder mys för mig.
Hans namn på en filmaffisch borgar (för det mesta) för en lite lagom hjärndöd filmstund med ett tämligen stort mått av hjärta och garanterade skratt. Fast om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag Adam Sandler är som bäst när han spelar mer allvarsamma roller. När han är en vanlig dude, lite ensam, lite ledsen, lite skäggig, lite sådär som snubbar är mest. Till min stora glädje spelar han just en sådan snubbe i den här filmen.
Max Simkin (Sandler) jobbar som skomakare, ett yrke som gått i familjen i generationer. Han har sitt eget krypin, kunder som kommer, ett jobb att sköta – men sen då? Han är ensam. Han tar hand om sin gamla mamma som blivit lämnad av pappan, han känns omtänksam och väldigt lugn (för att vara en Adam Sandler-karaktär). Det är lätt att tycka om Max.
”Innan du dömer ut mig och det liv jag lever, ta och gå en mil i mina skor.” Precis så är det. Ingen av oss har någon aning om hur andras liv egentligen ser ut. Men Max har det. Han får det genom att han – av en slump – provar ett par inlämnade skor och när han tittar sig i spegeln är han hux flux Leon Ludlow (Method Man), områdets storskurk. Resten är – som man säger – historia och det är en historia som är underhållande och faktiskt väldigt mysig.
Musiken är skön, trivsam och lågmäld, jag hade en riktigt trevliga 99 minuter och Steve Buscemi är med och säger ”Have a pickle” på ett sånt jävla äckligt sätt att man bara måste älska karln.
Jag tänker ganska ofta att jag skulle vilja ha en brandbil, en sån med hög brandstege och en liten korg på. Jag tänker att jag skulle vilja stå i korgen och trycka på knappen som för stegen upp mot himlen och när den är fullt uppfälld tittar jag ner. Där nere går människor, massvis med människor och tittar i sina mobiler. Livet pågår runt omkring men alla – ja, fanimej alla – befinner sig i en annan värld. Den virtuella.
Jag kan tänka mig att om jag står där i korgen och tittar ner så är flocken av mobilaktiva människor tämligen lika en zombieinvasion a la vilken World War Z-scen som helst, lite långsammare bara. Det går ju inte så bra att springa fort och fippla med mobben samtidigt (har jag märkt).
En scen i filmen Men, women & children påminner mig om brandstegetanken, en scen inifrån en skola. Att se små dialogrutor ovanför huvudena på mobilanvändarna förstärker känslan av att vi alla faktiskt är någon annanstans mentalt mest hela tiden.
Den här filmen är Jason Reitmans inlägg i debatten om hur livet ser ut för unga och medelålders, barn och föräldrar som är uppkopplade dygnets alla timmar. Det handlar om porrsurfning, om internetdejting, om en mamma med extremt kontrollbehov över sin dotters datorvanor och en mamma som symboliserar motsatsen genom att ständigt fotografera dottern i mer eller mindre explicita poser för hennes egen websida.
Jag tillhör Adam Sandlers allt mer reducerade fanclub och blir väldigt glad när jag ser honom i den här filmen som en nedtonad, skäggig och ordinär äkta man till Rosemarie DeWitt. Judy Greer, ständigt med en kamera i handen, är också väldigt bra liksom Kaitlyn Dever, ständigt övervakad av sin mamma Jennifer Garner.
Jag tycker Men, women & children är en bra film, dock kanske aningens lång. Jag såg den tillsammans med två sjuttonåringar och det gav ett klart mervärde till filmen att höra deras starka reaktioner på vissa scener (en scen på en toalett i slutet av filmen till exempel).
Jason Reitman har en hög lägstanivå som filmmakare och han fortsätter göra sevärda filmer, filmer som brukar tjäna på att ses om. Se bara på Up in the air. Den började på en trea, nu är det en fullpottare för mig. Även denna film kanske växer om jag ser om den?
Donny Berger går i högstadiet och är vrålkåt på den rödhåriga lärarinnan Mary med den välsvarvade figuren (Eva Amurri Martino). På ett klumpigt, pinsamt och föga verklighetstroligt sätt bjuder han ut henne, erbjuder henne att få utföra en ”handtralla” och lite annat smått och gott. Givetvis tar hon så pass illa upp att hon ger Donny en tretimmars kvarsittning. Nån måtta får det ändå vara på horminstinnigheten.
Kan man tycka.
Eller inte.
Nu är ju det här en film där den vuxne Donny spelas av Adam Sandler, således blir det ingen vanlig kvarsittning. Den heta lärarinnan tjongar nämligen på lille Donny i vartenda hörn av skolsalen, utnyttjar honom och hans pojkkropp till max så länge det går. Och det går länge. Och mycket. Men det tar stopp. Deras fysiska förhållande uppdagas under häpnadsväckande former och Mary åtalas för sex med minderårig. Hon får trettio års fängelse men den höggravida Mary verkar inte sura för det. Domaren tilldelar Donny vårdnaden om barnet så fort han fyllt arton. Donny alltså.
That´s my boy handlar alltså om hur det gick sen för den ensamma tonårspappan Donny och hans son Han Solo Berger (Andy Samberg). Om det gick bra? Ja, vad ska man säga. Han Solo fick med målsmans godkännande tatuera in samtliga gruppmedlemmar i New Kids on the Block på ryggen och det kan man ju tycka är lite tufft OM HAN NU INTE HADE GÅTT I TREDJE KLASS och ryggen fortfarande växte – och med den även huvudena på killarna i pojkgruppen.
Det som stör mig som fan med filmen är att Adam Sandler pratar med tillgjord röst. Han låter som en högavlönad springa-i-dörrar-skådespelare på en privatteater. Det som inte stör mig alls är Andy Samberg. Jag säger som Dr Alban: Han är stabil. Filmen i sig är det kanske inte men den gav ändå mig och sonen en lagom störd filmkväll i soffan. Vi fnissade lite, ojjade oss över för-simpla-men-ändå-over-the-top-under-bältet-skämt och pratade om hur extremt likriktade filmer med Adam Sandler på fodralet egentligen är. Man vet vad man får men så mycket mer än så är det inte. Det är inte så nyskapande längre. Men jämfört med Grown-ups 2 så är det här oscarsmaterial!
Sen har Vanilla Ice en roll som….Vanilla Ice. Tänk att heta Vanilla. DET är humor det!
Ibland gör man saker man på riktigt ångrar.
Jag inser att du som läser den meningen direkt åsyftar valet av fredagsbio. Grown-ups 2, herrejösses är du gaaaalen mänska kanske du tänker. Hur skulle du inte kunna ångra en fredagskväll i sällskap av Adam Sandler och hans überpubertala fånhumor kanske du fortsätter tänka. Själv ångrar jag aldrig att jag sett en film på bio alldeles oavsett vad jag tycker (eller inte tycker) om den. Däremot har jag nu lärt mig att inte kolla twitter strax innan filmen ska börja och definitivt inte klicka mig vidare in på en recension av aktuell film, en recension som dessutom redan i tweetet benämns som en sågning.
Det jag läste precis innan filmen var Josephs sågning av filmen på Möllan.nu. Den var inte nådig. Min blick fastnar framförallt vid den sista delen i texten.
”Grown Ups 2 är en gubbsjuk, sexistisk, rasistisk och omotiverat våldsam skitfilm som aldrig är rolig. Det mest sinnessjuka är att barnfamiljer satt i biosalongen och garvade läppen av sig. Folk hade tagit med sina barn till det här. Jag vet inte jag. På rak arm känns det extremt konstigt att filmer som Kill Bill har femtonårsgräns men att vem som helst oavsett ålder kan se den här fördummande skiten.”
Jamenjaha *host* vad nöjd jag känner mig nu. Här sitter jag bredvid min son i biosalongen och det är JAG som föreslagit filmen. Jag gillade första filmen (men avskydde trailern till tvåan) och på raden framför sitter ett killgäng med keps och prassliga snacks som tuggas med öppen mun och det skrattas åt äckligheter och skrattet låter som grisar som nöffar. Sonen vill försöka byta plats men vi hinner inte innan raden blir full och vi sitter fast i mitten. Javafan tänker jag, nu kör vi. In i det sexistiska, rasistiska, trash-humoristiska förvuxna-män-som-leker-barn-i-kiss-och-bajs-träsket Adam Sandler gjort till sitt.
Jag håller på att skriva ihop en manual till min son, en enkel lista som – om han följer den – kommer göra honom till en alldeles utomordentligt fin vuxen man. Jag trodde jag var nästan klar med listan men nu seglade en alldeles ny punkt ända upp på förstaplatsen: HA ALDRIG NÅGON MAN DU SETT I EN ADAM SANDLER-FILM SOM FÖREBILD. När jag berättade detta för honom skrattade han bara och jag tar det skrattet som att han fattar. Han fattar att snubbarna i filmen är fullkomliga idioter som faktiskt inte beter sig särskilt trevligt mot några i deras omgivning. Bara det att hela gänget vuxna män samlas på Kmart för att ”umgås” efter det att Lenny (Adam Sandler) snott en skolbuss och hängt upp busschauffören upp-och-ner i ett rep i busstaket, McKenzie (Chris Rock) känner sig som Messias himself för att han kom ihåg den 20:e årsdagen tillsammans med sin fru (Maya Rudolph) genom att lägga ett paket med ett halsband i en bajsblöja, Higgins (David Spade) har fått reda på att han är pappa till en gigantisk 13-årig (?) värsting och Eric (Kevin James) har antagligen tutinuttfikat med sin gamla mamma, nåt som tydligen är så tabu att han måste ljuga om det för sin fru.
Alltså, det är nåt skumt här. Det ligger om inte en hund så väl en ren begraven. Hur kunde denna film bli till? Det finns inte tillstymmelse till röd tråd genom filmen och där slutar jag försöka jämföra denna film med föregångaren, den som faktiskt hade ett manus, en tanke, en historia att berätta. Här händer det lite random grejer och sen blir det konstig fest, slut. Totalt obegripligt. Det ÄR sexistiskt som fan, det ÄR plumpt, det radas upp simpla utseendefokuserade skämt, det kissas, det ”bajsas”, det kräks men det mest iögonenfallande är att Lennys fru (Salma Hayek) visar big-ass-skrik-reaktion EN enda gång i hela filmen och det är när hon får se sin sons nakna kropp i duschen.
Jag känner mest för att sucka trött. Är det 2013? Har vi inte kommit nånstans alls? Jag skrattade gott åt två scener i filmen och Shaquille O´Neill visar upp skön självdistans i sin roll som väldigt stor polis men det hjälper liksom inte. Har man en någorlunda tänkande, kännande, intelligent hjärna så är det här inte kul. Adam Sandler ligger bakom många filmer som ÄR kul, på riktigt kul, men Grown-ups 2 är INTE en av dom.
5. Underlig och tämligen osportslig prissättning
Jag var och såg Elfsborg spela Champions League-kval i Borås härom kvällen. Tre kanonbiljetter kostade 500 kr. I tisdags såg jag Hammarby möta Paris Saint Germain i en vänskapsmatch på Tele2 Arena. Tre okej biljetter kostade strax över tusenlappen. På söndag ska jag och sonen se EM-finalen i fotboll för damer i Friends Arena. Min biljett kostade 150 kronor, hans 50. Jag fattar inte prissättningen. Det jag fattar är att 1. all sport blir häftigare att se i en fullsatt arena 2. man borde se till att prisbilden synkar för att lyckas med nummer 1. Friends Arena fattade grejen den här gången. Jag vet inte hur det brukar se ut på Borås Arena men att boråsarna valde att stanna hemma när det vankades en viktig – och kul! – match beror inte på biljettpriset. Men det osportligaste står i alla fall Hammarby för. Det kom ett mejl i måndags att man får köpa biljetter för 11 kronor styck! 11 spänn! Allt för att fylla arenan. Bra tänkt men några månader för sent. Sälj biljetterna för en hundring styck från början så skulle varenda match vara utsåld OCH fansen som betalt dyra biljetter skulle inte behöva skriva irriterade blogginlägg. Bläh!
.
4. Olika typer av vuxna män på bio
Denna vecka har Grown ups 2, The Wolverine och Sightseers premiär. Adam Sandler leker jättebebis-i-vuxen-mans-kropp – igen, Hugh Jackman leker tokdeffad järv – igen och Sightseers är en brittisk svart twistad variant av Vi hade i alla fall tur med vädret – igen. Denna vecka kan ingen säga att vi bara kan se en stereotyp av manlighet på bio i alla fall. Det som saknas är den konkava hipstern.
3. Roman åh Roman.
På SVTPlay kan man se dokumentären om Roman Polanski – Med egna ord och det är ett solklart tips på program att se en ljummen sommarkväll. Vilket liv han levt Roman, vilket liv han haft, fått, skapat sig. Det finns mycket att lära sig av honom, speciellt hur man tacklar motgångar. Det är svårt att mäta sig med honom vad gäller dessa.
.
.
.
2. En fråga får svar.
Jag fick frågan. ”Tar du ingen semester från bloggen alls?”. Här kommer svaret. ”Nej.” Bloggen ÄR som semester för mig. Jag tycker ju om den. Den är som en kompis jag gärna träffar varje dag. Bloggen tar ingen tid jag inte har, ingen energi jag inte väljer att avvara och bloggen är inget arbete jag behöver paus ifrån så det kommer att ticka på med ett inlägg om dagen även under kvarvarande del av sommaren. Alldeles precis som vanligt alltså.
.
1. Ovärdig 3D
Det är ingen nyhet att jag inte är något stort fan av 3D på bio. Jag tycker det allt för ofta är undermålig bild, det där djupet filmmakarna vill åt ger inget stort wow åt själva upplevelsen, snarare tvärtom och texten är suddig och hänger flera decimeter utanför bild och skakar. Biljetterna är dessutom rent larvigt över-prissatta och det är klurigt att ha 3D-glasögon ovanpå vanliga glasögon. MEN det är inte allt detta som stör mig just idag, det som stör mig nåt ofantligt är att vanliga 2D- filmer konverteras till 3D i efterhand trots att det inte var meningen från början. Filmmedarbetare lämnar inspelningen och tar bort sina namn från eftertexterna då filmen inte ser ut i 3D som det var tänkt hela tiden i 2D (detta hände bla med fotografen Ben Richardson i World War Z) och nånting säger mig att det är dessa filmer som upplevs som dom mest 3D-usla när man sitter i biosalongen och stönar besviket. Det jag önskar är TYDLIG INFORMATION om detta INNAN jag köper biljetten. Är det en konverterad 2D-film eller en 3D-original-film? Jag må vara petig men jag tycker det är en rätt viktig fråga. Hallå SF, vad tycker ni?
Vill du läsa mer om detta fenomen, klicka här.
När månadens filmspanartema hade valts gick jag hem och spontangooglade.
Det går att hitta mycket intressant läsning om manlighet på nätet, sitter manlighet mellan öronen eller mellan benen, är det en folksjukdom och går det att köpa? Jag klickade på annonsen ”Spara 20-40% på Manlighet” och kom till bilder på herrparfym, klackringar, böcker om heder samt en mutta i plast. En sajt full med hederliga gamla fördomar alltså. Kan dom så kan jag! tänkte jag och kläckte idén till hur jag skulle närma mig detta tema. Manlighet a la fördomar på film såklart.
Jag har totat ihop en lista bestående av manliga stereotyper, av det vi redan i unga år genom filmens inverkan lär oss är män. Det är ingen inbördes rankning, inget rätt eller fel, bara fem synvinklar på manlighet som går att härröra till många många filmer genom historien.
5. Den tysta, starka behovslösa ensamvargen.
Här har vi westernhjältar, Franco Nero, Clintan i samtliga filmer och Rambo såklart. Killar som tänker fast det inte märks. Killar som känner fast det inte syns. Det här är stenansikten, ofta fåriga, ofta vindpinade, ofta brunbrända för det är män som gillar att befinna sig i skog och mark. Det här är män som kan överleva på ett ekollon om dan. Det här är män som med lätthet dricker kiss, syr ihop sina egna sår, dödar inkräktare mellan tummen och pekfingret och begraver en vän bara för att sekunden senare glömt att hen fanns, hämndkänslan har liksom tagit över och sorg, tårar och eftertänksamhet är inget för en hårding.
Det här är män i behov av noll, ingenting och ingen alls. Dom behöver inga vänner, ingen partner, inte kärlek, inte sammanhang. Det här är själv-är-bäste-dräng-män som symboliserar macholasse-delen av manligheten, dom som helt saknar uppskattning av mjuka värden och aldrig någonsin skulle lägga en spänn på terapi. Det finns ju hästar.
4. Den gapiga, plumpa, tjommiga, halvtjocka men rätt roliga killen som får tjejer som i verkligheten skulle vara helt utanför hans liga.
Adam Sandler. Alltid Adam Sandler. Nu gillar jag honom men gör man inte det finns det tusentals anledningar till att avsky både honom och hans filmer. Han får fungera som en centralfigur för denna typ av manlighet. Det här är en kille som i verkligheten knappast hade varit ihop med Salma Hayek (Grown-ups), Katie Holmes (Jack and Jill) eller Kate Beckinsale (Click). Det här är en kille som avväpnar allt med humor, som tar plats, som hörs, som kräver uppmärksamhet och som man som åskådare (och/eller flickvän) antingen tycker är supercharmig eller så spyr man. Andra skådisar i samma liga att hålla utkik efter är Seth Rogen och Jack Black, men det finns många fler.
Vad lär vi oss av detta? Vi tjejer lär oss att det är helt okej att vara ihop med snubbar som på pappret är nedköp och killar lär sig att oavsett hur dom beter sig, hur mycket dom än fiser, rapar, vrålar, larvar sig och ser ut så ÄR dom Guds gåva till kvinnorna. Punkt, flabb och pruttkudde på den.
3. Konkava hipsters som lyssnar på The Smiths och har tajta T-shirts med underfundigt tryck
Dom är smala, dom är svåra, dom är romantiker och intellektuella. Dom lyssnar på ”rätt” musik, dom faller för tjejer i blommiga knälånga klänningar och är oftast olyckligt kära. Dom skriver dikter, dom dricker thé, dom har husdjur, schyssta föräldrar, jobb, stor axelremsväska (gärna beige) och dyra hörlurar. Dom har inte körkort, kan oftast inte dansa och har en frisyr som alltid är aaaaningens för lång. Men bara aningens. Inte kort, inte långt, den ska bara ge känslan av jag-bryr-mig-inte fast i själva verket ligger det minutiöst fix och många nävar vax bakom.
Urtypen i denna kategori är Joseph Gordon-Levitts karaktär Tom i 500 days of summer. Denna typ av manlighet ser man sällan i blockbusters, nu snackar vi antingen (samtliga) amerikanska independentfilmer eller i flock på Medis i Stockholm.
2. Den gammaldags snygga mannen som kan konsten att klä i hatt
På vita duken har den här typen av man alltid funnits. Gene Kelly, Frank Sinatra, James Stewart, Gregory Peck, snygga män som nånstans är urtypen för vuxen manlighet. Det här är män som kan föra sig, som kan dricka en drink med stil, som artikulerar fint, som dansar med grace, som klär i hatt, fluga och käpp. Med putsade lågskor, med kortklippt hår, med sidbena som aldrig sliter sig och med perfekt strukna skjortor löser dom problem, flirtar med damer, fixar biffen, kör den sportiga bilen, konverserar och fungerar. Denna typ av manlighet genomsyrar i stort sett allt från reklampelare till programledare, till studenter, säljare, chefer och James Bond. Manlighet the old fashion way kan aldrig vara fel. George Clooney för traditionen vidare på filmduken, vem kommer efter?
1. Den uppumpade testosteronplastmannen.
Han glimrar ofta, mannen i den här kategorin. Inoljad från topp till tå med spelande muskler som beter sig som om dom levde ett eget liv och strax ska explodera. Dolph Lundgren som He-man, Dolph Lundgren som Ivan Drago, Arnold Schwarzenegger och Jason Momoa som Conan, där är extrema exempel i denna kategori. Channing Tatum, Dwayne Johnson och Chris Hemsworth befinner sig strax därunder och Taylor Lautner önskar inget hellre än att han fick vara en i gänget. Det här är män som får andra män att känna sig små i betydelsen fysiskt underlägsna. Det här är män som kan spräcka en kortärmad skjorta bara genom att öppna en syltburk. Det här är män som tror att kvinnor tror att stora muskler är detsamma som en frisk kropp.
Det här är den delen av den filmiska manligheten som minst antal procent av verkliga män kan känna igen sig i. Det är också den del av den filmiska manligheten som får mest utrymme på posters och reklam. Det här ÄR manlighet på film. Det här är manlighet som inte går att skapa enbart med CGI-effekter. Det krävs kött, blod, miljarders med träningstimmar, kemisk hjälp på traven och dunkvis med matolja. Det här är så over-the-top-maffigt att ingen kan värja sig, varken män, kvinnor, barn, djur – eller nötter.
Mina filmspanarvänner skriver också om manlighet idag. Det är alltid lika spännande att se hur dom tagit sig an temat. Klicka på bloggens namn för att komma vidare: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmmedia, The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Har du inte sett den och Except Fear.
Jag vill tycka bra om Adam Sandler, jag vill verkligen det, men efter att ha sett Jack & Jill var det svårt. Diskussionerna om varför Adam Sandler alltid alltid spelar samma typ av person gick varma kring middagsbordet. Gör han det för att han bara tackar ja till såna roller? Gör han det för att han bara får såna roller? Gör han det för att han inte kan agera med fler dimensioner än kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor? Visserligen är det kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor som jag oftast gillar men ändå. Har han fler dimensioner än en?
Vänner för livet är en film jag medvetet valde bort när den kom, kanske för att jag inte ville se Adam Sandler i en ”svår” roll, jag har ingen annan vettig förklaring. När jag stoppar filmen i spelaren en alldeles vanlig vardagskväll så slår det mig: utan Adam Sandler i huvudrollen hade det nog knorrats mer angående valet av film. Barnen sa ingenting, satt bara uppkrupna i soffan och tittade på detta stillsamma och ganska sorgliga tvåtimmarsdrama utan så mycket som en kisspaus. Jag gjorde detsamma. Jag satt och jag tittade, jag tänkte inte så mycket, jag bara var.
Don Cheadle och Adam Sandler spelar Alan och Charlie, två män som bodde tillsammans när dom pluggade till tandläkare men som livet tufsat till på väldigt olika vis. Alan är välbärgad, har en fin familj och mår på utåt sett jättebra, Charlie däremot förlorade fru och döttrar i en olycksalig flygkrasch den 11:e september 2001 och sedan dess har han inte varit sig själv. Charlie har stängt av verkligheten, han lever som i en egen bubbla och släpper inte någon in på livet.
När Alan av en slump springer på Charlie tas deras vänskap upp på nytt och även om dom på ytan ser ut som totala motsatser så är dom egentligen ganska lika. Alan har också stängt av, hans liv går på autopilot och han har minst lika mycket att läsa av Charlie som tvärtom.
Nå. Funkade Adam Sandler som ”svår”? Ja det tycker jag. Han har utseendemässigt anammat uteliggarstajlen fast han är tillräckligt tät för att aldrig mer jobba. Jag inbillar mig att han luktar fränt, sådär som gammal och småfuktig hud kan lukta. Håret är yvigt och allt annat än välklippt och han är mycket asocial i sitt beteende. Ändå, alltså ÄNDÅ, är han The Loveinterest för värsta snyggaste kvinnan och det är här det skiter sig lite för mig.
Claudia Schiffer i sina glansdagar skulle aldrig gå fram till Jokke 45 som sitter på en parkbänk halftomhalft nedkissad och totalt innesluten i sin egen värld och pysslar med ingenting annat än ett katatoniskt gungande. Hon skulle aldrig lägga lystna blickar på honom, och aldrig i helvete gå och köpa en pizza som dom delar på och sen liksom skicka ut signalen ”jag vill inte leva en dag till i mitt liv utan dig”. DET FUNKAR INTE SÅ. COME ON! DET ÄR INTE TROVÄRDIGT. Det blir inte mer trovärdigt för att det är i en hollywoodfilm och speciellt inte när en smutsig Adam Sandler är den katatoniske. Men om och när jag lyckas bortse från detta faktum så är filmen helt okej. Jag tycker väldigt mycket om musiken, den påminner mig om Rolfe Kent´s musik till Sideways och den gör att filmen känns mysig och faktiskt inte så långt som den är.
Adam Sandler har återupprättat sig i mina ögon. Nu är han på noll igen.
Här finns filmen.
Tyvärr Adam Sandler. Jag är ledsen, men det här går bara inte.
Vad är det med den där blå färgen och dig? Den här postern ser ut precis som den där andra filmen med dig, den där som inte är så bra om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, ja, du vet den där fjärrkontrollsrullen – Click.
Och vad är det med dig och detta eviga pikande? Är det kul? Ja, det kan vara det om det görs med värme (som i Grown ups) men i den här filmen blir det inget annat än ren och skär vuxenmobbing. Svårskrattat tycker jag, eventuella fniss fastnar i halsen som en stor torr jävla knäckebrödstugga och jag tycker bara du är plump. Egenkär och plump på ett ganska osexigt sätt.
Är du så jävla snygg och perfekt själv egentligen? Okej, din tvillingsyster i filmen är ingen promenad i parken att umgås med men ger det dig rätt att behandla henne som skit? Och framförallt – är det humor att beskåda detta? Vem säger att det är ditt sätt att vara på, ditt sätt att prata, klä dig, umgås, äta, sova som är det rätta? Fan, du har en unge som tejpar fast levande hamstrar på sin egen rygg och du tycker att det är din syster som är äcklig för att hon svettas när hon sover. Jag fattar inte. Borde jag fatta? Borde jag skratta? Jag blir inte klok på det här. Jävla skitfilm alltså.
Att det är humor i den högre filmskolan att se vanliga kvinnor bete sig som vanliga kvinnor visade tjejerna i Bridesmaids. Tjejerna. I. Bridesmaids. I Jack and Jill finns det inga roliga kvinnor. Det finns en fager Katie Holmes som beter sig som en avtrubbad nickedocka när hon ständigt leende och tyst pratande är den tokiga familjens nav. Så snäll, så beskedlig, så lågmäld, så vacker, så smal och välklädd, så ständigt korrekt och aldrig utstickande – så perfekt kvinnlig i Adam Sandlers värld. Sen finns det Jill, Jacks tvillingsyster, den komiska karaktären i filmen som såklart inte spelas av en kvinna utan av Adam Sandler själv.
När Lillian, Maya Rudolphs rollkaraktär i Bridesmaids, bajsar på sig mitt på gatan iklädd brudklännning så är det roligt som fan. Hade Lillian spelats av en man hade scenen inte funkat alls lika bra. Det är roligt när en kvinna pinsamhetsbajsar just för att det sällan får synas på film men om en kvinna gör pinsamt roliga saker men kvinnan spelas av en man så förtas en del av poängen.
Jill hade funkat mycket bättre om hon hade spelats av en kvinna. Jill i den här filmen är bara Adam Sandler i klänning och lösbröst. Hon blir ett hån mot kvinnor, någon det ska skrattas åt istället för med. Adam, du och din regissör skulle ha litat på att fanns kvinnor roliga nog att klara av den här rollen. Du kunde ha klivit ett steg tillbaka, hållt käften med ditt manhaftiga fulpikande, slutat se dig själv som guds gåva till kvinnorna och filmen hade blivit rolig. Ja, faktiskt, den hade kunnat bli det med lite mindre av dig och ditt orerande i bild.
Fan Adam, jag gillar ju dig. Jag behöver inte ha tre promille i kroppen och stå vid en bardisk med armen runt dig för att erkänna det. Jag tycker du är jättebra men även solen har sina fläckar och du behöver en laserbehandling för att ta bort dina nu. Hitta tillbaka till din överdrivna kiss-och-bajs-humor som du ändå behärskar med viss form av finess eller förnya dig helt. Jack and Jill tänker jag förtränga och istället se fram emot nästa sommar och Grown ups 2.
(Det höga betyget är tack vare Al Pacino. Tack och lov för en skådespelare som kan spela över med självdistans.)
