Morning glory

Att börja se en film när ögonlocken inte kan hålla sig uppe på naturlig väg är oftast ingen bra idé. Att sen se den i ett mörkt sovrum och nerbäddad, man behöver inte vara Archimedes för att inse att jag kommer somna och det fort.

Början av Morning Glory är ganska larvig. Mitten är ganska larvig. Eftertexterna rullar på i normal fart men är inte överdrivet intressanta. Harrison Ford spelar över, Rachel McAdams är söt men det är hamstrar i bur också och Diane Keaton har inte några av sina bästa dagar på jobbet men å andra sidan har Jeff Goldblum världens mysigaste fortsätt-gärna-prata-tills-jag-somnar-röst.

Det kändes liiiite orättvist mot filmen att skriva en recension baserad på  tjugo minuter random-tittande,  i koma dessutom, så jag beslutade mig för att se om filmen – utvilad.

Becky Fuller (McAdams) får sparken från sitt jobb på TV istället för att bli chef som hon hade hoppats. Hon får chansen att ta över ett sjunkande skepp på en annan TV-kanal, morgonprogrammet Morning Glory som med sina två nuvarande programledare är ett skämt. Hon får fria händer av chefen (Goldblum) bara förändringarna inte kostar en spänn, hon sparkar det ena ankaret och anställer Mike Pomeroy (Harrison Ford), en alkad gammal 60-minutes-typ-av-gubbe som varit med i gamet sen televisionsapparaten var både tjock och svartvit. Tanken är alltså att han och Colleen Peck (Keaton) tillsammans ska göra Morning Glory till ett fullt tittbart (och till och med lite mysigt) morgonprogram OCH därmed rädda Fullers framtida karriär.

Så, hjälpte det att vara vaken? Blev filmen bättre av att slippa tävla mot skön REM-sömn?

Diane Keaton har haft bättre dagar på jobbet, ja. Rachel McAdams är söt och klarar sig bra på det. Hon funkar fint här.  Jeff Goldblum är, som alltid när han har en biroll, med alldeles för lite.  Harrison Ford skulle ha behövt gå en kurs hos Robert Gustafsson i konsten att spela full och en hos Nicolas Cage i konsten att spela arg. Regissören Roger Michell visade att han behärskar det där med smarta romantiska komedier i Notting Hill men Morning glory kommer inte i närheten av den.

Det är inte utan att jag blir sugen på en power-nap, blunda lite bara, nån timme eller så. Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget även denna gång. Var jag trött innan jag började se filmen eller var det filmen jag blev trött av ?

2 svar på ”Morning glory”

  1. Synd på så rara ärtor. Fast Keaton är alltid sevärd, även i romcom-skräp. Hon lyckades tom till viss del rädda Father of the Bride för min del. Fast sedan kom Martin Short och då var det hela bortom all räddning.

    1. Sofia:
      Hon kan rädda det mesta och även här räddar hon dom scener hon är med i. Men det är nåt med filmen som känns….skunkigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag kan inte ens skylla på Martin Short 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.