MOTHER´S DAY

27 maj, 2016

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia maj 29, 2016 kl. 14:18

Helt sant, igenkänningsfaktorn torde vara noll. Tänkte också på det där med Jennifer Anistons jobb, man undrade ju verkligen när hon hann utföra det med tanke på att hon dessutom verkade vara rätt framgångrik i det.

Tror ett problem med denna sk “feel-good” är att den förvisso lägger upp en massa problem som löses på slutet men åtminstone i fallet med Kate Hudsons föräldrar får man ju egentligen ingen anledning till varför de ändrar sig. Det blir ingen lösning, bara ett problem som plötsligt är ett icke-problem. En hyfsad feel-good-film ska åtminstone ge chimären av en lösning.

Svara

Fiffi maj 29, 2016 kl. 14:51

Sofia:
Exakt så! Allt bara fixade till sig till det bästa som en j-a….saga. (Hej Pretty woman!) Det går ju inte att först presentera problem och svårigheter som i princip oöverstigliga (som Kate med hennes föräldrar) men sen hejsanhoppsan behöver dom knappt prata ut med varandra så är allt guld och gröna skogar. Baaah! Blir så irriterad att jag först nu märker att det jag precis skrev är exakt samma sak som du 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: