NÄR LAMMEN TYSTNAR

1 december, 2014

Det börjar redan vid joggingturen. Agent Clarice Starling (Jodie Foster) springer genom skog och mark med avundsvärt lätta steg och trots att tröjan vittnar om grav transpiration är hon knappt andfådd när hon mitt i löparrundan blir inkallad till möte med FBI-chefen Jack Crawford (Scott Glenn).

Seriemördaren “Buffalo Bill” är på fri fot och FBI misstänker att den inspärrade ökända psykiatern och tillika mördarkannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) skulle kunna ge en korrekt gärningsmannaprofil och Crawford vill skicka FBI-eleven Starling på sitt livs första, största och otäckaste uppdrag i karriären – en tripp till fängelse och ett möte med Dr Lecter.

Det är tjugotre år sedan jag såg När lammen tystnar första gången. Det var en stämning i salongen som jag inte känt av sen dess, en tung tystnad, en spänning som nästan gick att ta på. Jag har varken förr eller senare hört en skock människor andas i takt på samma sätt, det gick att skära i luften med smörkniv. Att se filmen hemma blir naturligtvis inte samma sak, dels för att jag redan sett den, dels för att det inte går att jämföra ett vardagsrum med en fullsatt biosalong hur gärna många än försöker.

När lammen tystnar är en film som spelar i samma liga som Seven tycker jag, båda är liksom larger-than-life-thrillers. Första gången man ser dessa filmer tappar man hakan och ingenting blir sig likt igen och alla tittningar efter det får en att älska film som historieberättarmedium än mer än man gjorde innan.

Jag lägger mig platt, jag gör det. Vad jag än tycker om Anthony Hopkins överspelarfasoner nuförtiden, Hannibal Lecter är hans paradroll och många generationer framöver kommer minnas honom såhär. Jodie Foster är också helt lysande som unga Clarice, hon känns så himla självklar. Hade filmen kommit nu hade hon varit en feministikon med sin stil, sitt sätt och yrkesval, i början på nittiotalet var det inte alls samma diskussioner. Kanske är det därför filmen fortfarande håller så bra, att den känns lika stark nu som då.

Det är en komplex liten film, det finns mer att fundera över än vad ögonen först ser. Eller så är det världens mest tok-strejta thriller och jag vill göra den större än den är. Skitisamma. Det är en kanonfilm!

När jag såg filmen 1991:

När jag såg filmen 2014:

 

{ 20 comments… read them below or add one }

Henke december 1, 2014 kl. 08:47

Vafalls, har du startat ett nytt projekt i smyg? Se om femmor eller något sånt…?

Svara

Fiffi december 1, 2014 kl. 09:09

Henke:
Det är inget nytt projekt men din tanke var god. Det kanske är dags för Blue Velvet nu? 🙂

Svara

Henke december 1, 2014 kl. 09:11

Nej! Nej! Förstör inte dina fina gamla minnen! Usch. 🙂

Svara

Steffo december 1, 2014 kl. 10:24

HELT enig med det här betyget! Bra ref där till Seven, helt klart samma känsla. Tusan, nu blev jag ju sugen på att se om Lammen! 🙂

Svara

Fiffi december 1, 2014 kl. 19:44

Steffo:
Do it! Se om Lammen! Bra idé där!

Svara

Daniel december 1, 2014 kl. 11:10

Efter den inledande meningen med referens till svettig tröja men nästintill oberörd Foster trodde jag det skulle komma en sågning, men så var det ju inte som tur var. Härlig film och härlig text!

Svara

Fiffi december 1, 2014 kl. 19:45

Daniel:
Haha, nu när du säger det, du har rätt, det luktar sågning om första meningen men det var inte alls meningen 🙂

Svara

Sofia december 1, 2014 kl. 14:55

Hmm, jag har tyvärr aldrig riktigt kommit över besvikelsen när jag såg lammen för första gången (efter att ha läst boken). Trodde den skulle vara sjukt mycket läskigare. I det avseendet är Seven en betydligt bättre film för min del.

Svara

Fiffi december 1, 2014 kl. 19:46

Sofia:
Vet du, jag gjorde tvärtom. Jag såg filmen, blev superpepp på att läsa boken, läste boken och tyckte ÄNNU bättre om filmen.

Svara

Sofia december 2, 2014 kl. 06:35

Bara att konstatera: du gjorde rätt, jag gjorde fel…

Svara

Carl december 1, 2014 kl. 14:55

Jag kan rekommendera Every Frame is a Painting-videon om de skiftande kameravinklarna i första mötet mellan Hannibal och Clarice.

Svara

Fiffi december 1, 2014 kl. 19:46

Carl:
Tack för tipset, det ska jag absolut kolla in 🙂

Svara

Magnus december 1, 2014 kl. 19:50

A, vad skönt att den fortfarande håller! Tillhör mina favoritfilmer också, och den suggestiva stämningen som håller genom hela filmen är svårslagen.

Svara

Fiffi december 2, 2014 kl. 08:43

Magnus:
Jag håller med, det var skönt att se att den fortfarande håller. Det finns (ju) en hel del fullpoängare från förr som inte gör det.

Svara

Jojjenito december 1, 2014 kl. 21:06

5/5 för mig också. Magiskt spännande och jag blir helt och totalt insugen i filmen när jag ser den. Har fortfarande inte skrivit om den dock.

Svara

Fiffi december 2, 2014 kl. 08:44

Jojjenito:
Kan det vara som så att det här är en sån pass självklar film att man därför inte skriver om den? Jag hade ju inte heller skrivit om den – förrän nu – vilket är ungefär fem år för sent om man ser till hur bra den är 😉

Svara

Nemo december 2, 2014 kl. 09:42

Det där med att du vill lägga in mer o kanske tvivlar på att den inte är tokstrejt….vill du utveckla m kort exempel?

Svara

Fiffi december 2, 2014 kl. 13:10

Nemo:
Jag tänker mest på att det går att analysera förhållandet Lecter/Starling en hel del mer än det rent uppenbara i filmen, sexuella undertoner osv.

Svara

filmitch december 3, 2014 kl. 17:26

Håller med men tror jag håller Seven som strået vassare men det är ett litet strå.

Svara

Fiffi december 4, 2014 kl. 08:31

filmitch:
Jag kan hålla med dig där. Det behövs en målkamera men Seven hamnar liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite före. Ett näshår före.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: