UTØYA 22 JULI

Jag tänkte först publicera den här texten i söndags, jag skriver ju om den här filmgenren just denna veckodag under hela 2018. Skräckfilmssöndagar heter temat och det är klart att Utøya 22 juli inte är en skräckfilm i ”egentlig mening”, samtidigt är den just det. Det är den otäckaste film jag sett i vuxen ålder.

Om det hade gått att mäta densiteten i biografsalongen före, under och efter visningen hade sannolikt uttrycket ”det var en stämning man kunde ta på” kunnat påvisas rent fysikaliskt. Filmen är 90 minuter lång och 72 av dessa är händelseförloppet i realtid och under dessa 72 minuter är det mycket svårt att andas. Utanför skiner kvällssolen, det är den sena visningen på premiärdagen och vi tjugotalet besökare i den lilla salongen på Victoria får oss en upplevelse vi troligtvis aldrig kommer att glömma.

Det här var det jävligaste jag har sett”, var sonens första ord när vi möttes upp i lobbyn efter visningen. Han satt kvar under hela eftertexterna, alldeles vit i ansiktet, medan jag och min pojkvän gick ut. Jag behövde luft, jag hade sånt tryck över bröstkorgen att jag inte kunde vara kvar. Tårarna brände innanför mina lövtunna ögonlock men jag var inte ledsen sådär på ett vanligt sätt, jag var helt tom samtidigt som jag var asförbannad.

Är det inte för tidigt att göra en sånhär film kanske du tycker? Med rätta ställer man sig ju denna fråga, det gjorde jag med. 20 juli 2011 är inte så långt borta och det här är ett öppet sår i Norges historia som jag tror knappt har börjat läka i kanterna än. Men med facit i hand kan jag inte göra annat än att buga inför filmmakarnas fingertoppskänsla när det gäller att gestalta dessa helvetiska 72 minuter.

Att göra en spelfilm som känns som en dokumentär men utan att hänga ut någon specifik person, bara det är snyggt gjort. Respektfullt. Men resten då. Resten. Jag får svindel när jag tänker på att filmen saknar klipp. Det är filmat i en enda tagning, allt för att regissören Erik Poppe skulle kunna förklara hur tiden blev till en huvudrollsinnehavare i hela händelsen. 72 minuter som kändes som en evighet för ungdomarna på plats och faktiskt, även för mig som tittar blir det långa lååååånga minuter. Dom höga ljuden av skarpa skott, skriken, ovetskapen om vem/vilka som skjuter och paniken över att det inte finns någonstans att gömma sig på den lilla ön. Att dessutom göra det enda rätta  (som en film med Hollywood-pengar aldrig hade gjort) gällande det avskräde till människa som höll i vapnet är både modigt och otroligt smart. Det är nämligen noll fokus på honom. Hans namn nämns inte, han syns knappt. Ingen uppmärksamhet skall ges till dåren som ingen uppmärksamhet förtjänar. Det här är ungdomarnas film. Filmen visar offren, den visar skräcken och utsattheten och det är det som är det viktiga.

När ungdomarna får reda på att regeringsbyggnaden i Oslo sprängts säger en av dom: ”Vi är på en ö, det är världens säkraste ställe” och det är ord som har satt sig som taggar i min mage. Den där grundläggande känslan åtminstone jag hade som barn, att jag var säker, att ingenting hemskt kunde hända, den finns inte längre. Den finns inte för någon av oss och definitivt inte för de efterlevande från Utøya.

Det var 560 deltagare på Utøya. 69 dödades. Ett helt folk sörjer och skall försöka leva vidare. På nåt sätt är det som om Utøya tog oskulden från oss alla den 22 juli 2011. Vi vet att skräcken kan dyka upp när som helst, var som helst och i vilken skepnad och hudfärg som helst. Till och med på en liten anspråkslös ö i norska skärgården.

Det här är egentligen inte en film som bör betygssättas. Det är en film som ska ses. Av alla som orkar. Och alla som inte orkar. Betyget är helt oväsentligt men nu har mitt lilla posse fått säga sitt – och jag med. Det är trots allt en filmrecensionsblogg det här.

Mitt betyg:

Min pojkvän:

Min 19-årige son:

PS. Att läsa om att regissören Paul Greengrass (United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday, Green Zone och Bourne-filmerna) gör en film med arbetsnamnet Norway som handlar om just detta gör att jag mår illa. Det är just precis den där Hollywoodfilmen jag verkligen inte ville se/ha och vad jag förstår är jag inte ensam om den känslan. Över 20000 namnunderskrifter samlades ihop i Norge i ett försök att stoppa filmen men, den verkar snart vara klar.

PS2 (några månader senare). Paul Greengrass film är klar och heter 22 July. Finns att se på Netflix och min recension hittar du här.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 139 av podcasten Snacka om film.

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Tre om en: Aksel Hennie

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.