FILMÅRET 2018

Filmåret 2018, wow, vad bra det var! Svensk filmindustri firade stora triumfer, så pass stora att det förvånade även mig (trots att jag som grundregel gillar svensk film) dessutom fanns det många storfilmer som hamnade på starka fyror i betyg så att göra en lista var verkligen inte lätt. Det är det visserligen aldrig men detta år var knivigt på riktigt.

Som vanligt har jag listat filmerna ”med magen”. Betyget filmen fick vid första titten visar inte nödvändigtvis på hur starkt känslan bitit sig kvar i mig MEN efter att ha sett om alla filmerna utom två känner jag mig redo att presentera mina tio absoluta favoritfilmer från 2018. Spänn fast säkerhetsbältet så kör vi.

.

.

10. Goliat
Regi: Peter Grönlund

17-årige Kim (Sebastian Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötland. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar.
Goliat känns som en roundkick i solar plexus. Det är en stark historia som blir ännu bättre av att skådespelarna verkligen tokpresterar och detta trots att – eller på grund av – att dom inte är ”riktiga” skådisar. Vad nu det är egentligen?

.

.

.

9. Red Sparrow
Regi: Francis Lawrence

Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer. Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Matthias Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag kommer se den här filmen fler gånger framöver.

.

.

.8. Gräns
Regi: Ali Abbasi

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Flera gånger under filmens gång tänkte jag “Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

.

.

.

7. The Favourite
Regi: Yorgos Lanthimos

Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Oavsett om man gillar kostymdramer eller inte så är det svårt att inte falla pladask för den här mustiga, maffiga, roliga, knasiga filmen. Kostymer som är out of this world-coola, snabba och sylvassa repliker och skådespelare som levererar i världsklass. Och sen lite kaniner på det.

.

.

.

6. Den skyldige
Regi: Gustav Möller

Den här filmen golvade mig. Den var som ett träningspass och den fullsatta biosalongen var heeeeelt knäpptyst. Läs ingenting om filmen, kolla inte på någon trailer, bara se den!

.

.

.

5. Juliet, Naked
Regi: Jesse Peretz

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att “FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked. Allting bara stämmer. Manus, stämning, musik, scenografi, Rose Byrne, Chris O´Dowd och Ethan Hawke. En F.E.N.O.M.E.N.A.L trio och en svinmysig film!

.

.

.

4. Life itself
Regi: Dan Fogelman

Gillar du filmer som MagnoliaFör kärlekenParis je t’aimeTic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt. Tårkanalerna fick sig en utrensning också det vill jag lova. Jösses vad filmen kom åt mig.

.

.

.

3. A Quiet Place
Regi: John Krasinski

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar. Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

.

.

.

2. Tårtgeneralen
Regi: Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

.

.

.

 

1. Creed II
Regi: Steven Caple Jr.

Creed II är den ULTIMATA nutida BOXNINGSFILMEN. Den väver in vardagliga händelser och allmän skit i berättelsen, sånt som händer vanligt folk och det gör filmen medmänsklig och ruff på ett sätt jag smälter inför. Det är dramatik på alla nivåer samtidigt och det är därför speltiden på 130 minuter bara rinner förbi. Rinner på samma sätt som mina tårar för FIFAN vad jag grät. Jag grät från spelminut 16 hela vägen till slutet, in i bilen och hela vägen hem. Rockysagan kommer gå in i en ny era i och med nästa film då Sylvester Stallone enligt egen utsago inte kommer vara med och kanske är det därför tårarna inte ville ta slut. Jag sa farväl till Rocky här. Min Rocky. Min älskade fine Rocky Balboa.

.

.

Bubblare: X&Y, Mamma Mia – Here we go again, Bohemian Rhapsody, Utøya 22. juli, Annihilation, Peter Rabbit, A star is born och Hereditary.

.

.
Flera av mina filmbloggande vänner har också listat sina favoritfilmer från 2018 och här finns det länkar när listorna är publicerade:
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Movies-Noir