SICARIO 2: SOLDADO

Hösten 2015 kom en film som fick mig att sitta i biofåtöljen med hjärtat i halsgropen och handsvett på båda händerna. Sicario hette den och regissören var min storfavorit Denis Villeneuve. Redan när eftertexterna rullade önskade jag mig inget hellre än att se om filmen OCH jag började drömma om en fortsättning men….såklart det inte skulle komma en sådan….eller skulle det det? JAAAAA, DET SKULLE DET!

I juni 2018 hade Sicario 2: Soldado (eller Sicario: Day of the Soldado som den heter i original) biopremiär och av tusen olika anledningar och århundradets varmaste sommar blev det inte av att jag såg den på bio. Totalt orimligt egentligen, ”den riktiga jag” borde ha TÄLTAT utanför Rigoletto på Kungsgatan! Men jag har längtat efter den, velat se den och nu är det ÄNTLIGEN gjort!

Uppföljaren har samma manusförfattare – Taylor Sheridan – men inte samma regissör. Frågan är dock om det hade blivit bättre om Denis Villeneuve gjort denna, jag vete tusan. Efter att ha gjort filmen Suburra och TV-serien Gomorra måste jag ju säga att Stefano Sollima inte är kronprinsen av regissörer i denna genre, han är KUNG, precis som Villeneuve! För övrigt är stora skillnaden mellan Sicario och denna film att Emily Blunts rollfigur inte längre är med och jag trodde nog att det skulle bli ett större tomrum efter henne än det faktiskt blev.

Sicario 2 är nämligen något så ovanligt som en uppföljare som är precis lika bra som första filmen. Jag tycker verkligen det. Det här är en film som får mig att bita på naglarna, ha ögonbrynen uppe på halva pannan, jag dreglade, svettades, log, förfasades, räddes och njöt, fy fan vad jag njöt!

Man får lära känna både Josh Brolins Matt Graver och Benicio Del Toros Alejandro en hel del mer nu (speciellt Alejandro) och det djupet är ett stort plus i filmen. Den lilla tjejen i filmen spelas med den äran av Isabela Moner (hon var bra även i Transformers: The Last Knight) och övriga biroller känns inte ens som sådana, det känns som ”vanligt folk”.

Fan alltså, det här är BRA SKIT! Asbra helt enkelt! Och jag hade exakt samma känsla när jag såg den här filmen som efter Sicario – jag vill se om den! Det bästa med den känslan var att jag hyrt den på Itunes och därför kunde se om den redan dagen efter. ASBRA. Då med!

COME EARLY MORNING

Det händer ibland att jag ser en helt vanlig halvbra mellanmjölksfilm, en ordinär trea på betygsspråk, men som visar sig vara en film som inte släpper taget. Stockholm Östra är en sån film, Drinking Buddies en annan (okej, den fick en fyra men ändå…) och den här filmen är definitivt en sådan.

Nu är det några veckor sedan jag såg dagens film och jag lovar, jag tänker på den dagligen. Inte hela dagarna givetvis men den poppar upp lite då och då och jag undrar hur det gick för Lucille (Ashley Judd), jag vill se mer.

Lucille är 30-nånting, har inte svårt att träffa killar men är rädd för relationer. Många är dom mornar hon smyger upp från bortamatchsängar för att ta sig hemåt utan att snubben hon träffat på krogen – som hon inte sällan glömt namnet på – vaknar. Hon verkar aldrig se på detta som ett problem, det är mest hennes inneboende som försöker peta på henne och luska lite i orsak och verkan.

Filmen handlar om några veckor i Lucilles liv, om hennes relation till föräldrarna, om hennes jobb och hennes chef (Stacy Keach), om jukeboxen hon åker omkring med på bilflaket, om den herrelöse hunden hon tar hand om och hur hon träffar Cal (Jeffrey Donovan), en snubbe som inte beter sig som hon är van vid.

Jag har på riktigt aldrig sett Ashley Judd bättre än här. Hon är S Å J Ä V L A B R A. Hon känns så naturlig och vanlig, det är jättehärligt att se.

Filmen är skriven och regisserad av Joey Lauren Adams, tjejen med den pipiga rösten i Chasing Amy you know och hela filmen är stabil, habil, schysst på alla sätt och vis. Den är liksom en trea men minnesmässigt mer än så. Den är peppig också. Det får bli så, en trea med pepp-topping!

J.EDGAR

John Edgar Hoover var chef för FBI i 48 år, från 1924 till 1972. Det är sånt som liksom inte händer. En president i USA får sitta vid makten i max åtta år men Hoover lyckades överleva inte mindre än åtta presidenter i sin position. Hur man gör det? Genom att gräva fram en hel massa jobbigt skvaller såklart. Varenda högt uppsatt politiker hade en hemlig Hoover-file och att få sitt privata skräp offentligt uthängt kan skrämma den mest hårdnackade till tystnad och lojalitet.

Hoover i Clint Eastwoods tappning gestaltas av Leonardo DiCaprio. Jim Henson har tillverkat muppar som ser mänskligare ut. Allt det eventuella intresse jag hade för filmen dog redan strax efter förtexterna när DiCaprio med tillgjord röst försöker härma Hoover. Det funkar liksom inte.

Såna här filmer tjänar på att ha en mindre känd skådis i huvudrollen, alternativt Meryl Streep om jag ska jämföra med en annan film i samma genre. Jag tänkte hela tiden ”där är Leonardo DiCaprio i smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i mycket smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i centimetertjock foundation och påklistrade leverfläckar”. Som Jan Söderqvist skriver i Svenska Dagbladet: ”… när gubbarna Hoover och Tolson återvänder till galoppbanan, ser de ut som två skabbiga muppar”.

Clint Eastwood lyckas återigen inpränta sin alldeles speciella Eastwoodkänsla i en film, den som han är så duktig på. Fint så. Tyvärr räcker det inte den här gången. Jag vet inte vad det är för historia han vill berätta, det blir så många infallsvinklar och ingen röd tråd. Det klipps och hoppas frenetiskt mellan årtiondena och ibland lyckas jag bli totalt bortkollrad. Det finns en scen i hela filmen som berör mig och den innefattar handgemäng och mycket undantryckta känslor av kärlek och åtrå.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig av filmen men eftersom mina förväntningar låg på badhusbotten och skvalpade kunde det här mycket väl ha blivit en liten flipp. Det blev det inte. Det blev en flopp. En muppflopp.