BROKEN FLOWERS

9 oktober, 2013

Det är nåt visst med filmer som har soundtrack som är så lysande att musiken är som en film i sig. En film för öronen. Brokeback mountain är en sån film. Sideways en annan. Broken Flowers en tredje.

Holly Golightly, Mulatu Astatke, The Tennors, Marvin Gaye, The Brian Jonestown Massacre och Dengue Fever. Förutom herr Gaye är det inte direkt en samling artister som finns i var mans CD-hylla (om nu folk har såna fortfarande?) men tillsammans utgör dom en störtskön musikalisk mix, en mix jag lyssnat på många många gånger trots att jag bara sett filmen två.

Varför har jag bara sett filmen två gånger? Jag ställer frågan till mig själv när jag nu ser om den fast jag egentligen vet svaret. Jag tyckte helt enkelt den var ganska mediokertråkig första gången jag såg den. En medeltrea liksom, varken mer eller mindre. Jag greppade den inte. En tyst och introvert Bill Murray åker runt i USA för att försöka hitta vem av hans gamla flammor som eventuellt är mamma till en son han just fått reda på att han har.

Murrays rollfigur Don var lite av en Don Juan när det begav sig. Många kvinnor, svårt att rota sig, inga drömmar om äktenskap eller familj. När hans nuvarande kvinna (Julie Delpy) ruttnar och helt enkelt lämnar honom blir han en väldigt ensam man och den etiopiske grannen Winston (Jeffrey Wright) är hans enda egentliga trygghet. Winston är också en älskare av konspirationsteorier, han älskar att leka privatspanare så när Don får ett brev med det spännande innehållet att han är far till en nästan tjugoårig son går Winston såklart igång på alla cylindrar.

Bill Murray är filmen igenom väldigt Lost in translation-isk och kanske är det därför jag gillar filmen mer nu än då. Då kände jag mig lite mer besviken för att jag trodde att det var en ny Lost in translation jag skulle få se. Nu vet jag att det aldrig kommer ske och kan se filmen med lite snällare ögon. Nästan lika snälla som Bill Murrays. Broken Flowers är en sån fin liten film. En jättefin fin liten film. Sharon Stone. Jessica Lange. Tilda Swinton. Murrays egen son Homer som “kid in car”. Och musiken. MUSIKEN!

Addepladde, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen – med mycket varierande åsikter.

{ 13 comments… read them below or add one }

Henke oktober 9, 2013 kl. 07:18

Jag tror att jag tycker att Broken flowers är Jim Jarmusch’s bästa film. Skulle ge den en stark 4/5 taget ur minnet.

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 08:26

Henke:
Då minns du alldeles korrekt 😉

Svara

Pladd oktober 9, 2013 kl. 10:04

I boken “Hur man gör en film som jag gillar” så är det här ett exempel som ständigt återkommer. Men så är jag ju hopplöst förtjust i det mesta av Jarmusch också. Den här är dock annorlunda, den är mycket enklare att ta till sig än de flesta av hans andra filmer. Därför är det så fascinerande att den ändå blivit så hårt mottagen av våra bloggkollegor. Den förtjänar mer love!

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 14:29

Pladd:
Jag håller med dig, den förtjänar mer love 🙂
Har du förresten läst om Jarmusch´s nästa film, vampyrfilmen Only lovers left alive?

Svara

Pladd oktober 9, 2013 kl. 14:53

Inte mer än vad du skriver, att det kommer en ny film, att den heter som den heter och att den handlar om vampyrer. Kan väl säga att jag är mer uppspelt över att det kommer en ny Jarmusch än att den kommer handla om vampyrer, men det blir nog bra. 🙂

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 17:40

Pladd:
Och blir det inte bra så blir det antagligen intressant i vilket fall 🙂

Svara

Sofia oktober 9, 2013 kl. 18:38

Tack för ref. Tja, det är väl bara att konstatera att vi tycker väääldigt olika, min reaktion likande mer din Malick-dito… Musiken lyckades jag nog inte ens lägga märke till, så tråkigt hade jag 😉

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 20:52

Sofia:
Så Jarmusch är din min Malik? Då vet jag exakt hur du kände för Broken flowers 😉

Svara

Sofia oktober 10, 2013 kl. 07:42

Haha, även Malick är min Malick… Fast då har jag bara testat Thin Red Line, iofs

Svara

dan oktober 9, 2013 kl. 21:34

Åh, gillar den jättemycket! Den blev på sätt och vis min ingång till en sedermera favoritregissör i Jim Jarmusch. Filmen är inte alls särskilt typisk för honom men har ändå något väldigt speciellt skimmer över sig, sånt som många skulle förbise och tycka bara var dötrist (vilket jag förstått av de recensioner du länkat till). Visserligen spelar ju Bill Murray sig själv (som han förvisso gör så bra!) och, precis som du säger går tankarna väldigt mycket till “Lost in translation”, men de kompletterar varandra lite kan jag tycka. Eller inte alls. Men båda har något av något eget.

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 21:42

dan:
Vad tycker du om filmmusiken? 🙂

Svara

dan oktober 10, 2013 kl. 16:18

Så här på rak arm (och det är ju det enda som räknas om jag inte får fuska och snabbspola mig igenom filmen på stört) kommer jag faktiskt inte ihåg den :/ Men den var säkert bra! Jag litar på dig 🙂

Svara

Fiffi oktober 10, 2013 kl. 17:28

Leave a Comment

Previous post:

Next post: