JURASSIC WORLD

Om du kollar på trailern till Jurassic World, kolla Jessica Chastains frisyr, precis SÅ vill jag klippa mig.”

Jobbkollegan beskrev det så bra för mig, jag förstod precis vad hon menade, hur hon ville se ut. Den meningen tillsammans med reaktionen från flera av filmspanarmedlemmarna efter visningen bevisar även problematiken med att casta en skådis som är sjukt lik en annan STÖRRE skådis men som inte alls är lika bra på sitt jobb.

Jag satt och tänkte på det hela filmen, vad ÄR det som inte stämmer med Jessica Chastain? Vad har hon gjort, det är…NÅT….alltså?”.

Ja. Det där ”nåt” är lättförklarat eftersom det är inte Jessica Chastain som spelar den kvinnliga huvudrollen i Jurassic World, det är Bryce Dallas Howard. Den sistnämnda känns i sammanhanget som en billigare (rent lönemässigt) variant av Chastain OCH en betydligt mer aurafattig och det blir såklart ett problem om man fastnar i vinkelvolten och tänker på detta istället för på handlingen.

För egen del skulle denna recension lätt ha kunnat bli en raljant text om Bryce Dallas Howard, om hennes tomma ögon, om dom där förbannade högklackade skorna, om vita kläder som håller sig alltför vita alltför länge och om ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera utan att jag är på gränsen att fnissa i byxan varje gång hon öppnar munnen. Men nu blir det inte den typen av text. Nu blir det nånting heeelt annat.

Om jag hör Forrest Gump Theme av Alan Silvestri så spelar det ingen roll om jag är jätteglad, nollställd eller känner mig melankolisk, jag får en klump i halsen och vill börja gråta. Precis samma fysiska strängar spelar John Williams Jurassic Park Theme på. Jag behöver bara höra en strof för att mentalt transformeras tillbaka till 1993 och den utomkroppsligt starka upplevelsen det var att få se LEVANDE DINOSAURIER för allra första gången och därför….därför……dääääääärför fick jag även denna gång ståpäls och tårfyllda ögon när båten närmade sig Isla Nublar.

Att Jurassic World återanvänder originalmusiken så pass mycket och så pass tidigt i filmen är verkligen supersmart. Jag är fast alldeles direkt och jag tror inte att jag är särskilt unik i det fallet. Filmen har mig i sin hand i princip från första scenen till den sista, undantaget en stund mitt i filmen när linserna krånglade och jag ofrivilligt var tvungen att blunda en stund. Och ja….jag zonade ut och ja….jag erkänner….jag slumrade till. Fasan att rycka till, vakna och inte veta om jag missat ett par minuter eller halva filmen, det var ångestfyllda sekunder. Men det kan inte ha varit så farligt. Nån minut film försvann. Max.

Manusmässigt tycker jag att Jurassic World fått till en uppdaterad och faktiskt riktigt tankeväckande historia (om än med vissa brister och logiska luckor som jag helt enkelt väljer att blunda för just för att filmen är så härligt underhållande och inte har några ambitioner att vara mer än så). Det är EN sak att framställa DNA-klonade dinosaurier (som i Jurassic Park), en helt annan sak att modifiera arterna för att passa in i nöjesparkens koncepttänk, att göra dom ännu större, ännu mer läskiga och monstruösa för att dra ännu mer publik till parken (och fler biobesökare till biograferna) och – på sista raden – för att ägarna ska tjäna ännu mer pengar. Det är svindlande häftigt att få se parken (flygscenerna!!) uppbyggd sådär som man kunde ana att John Hammond (Richard Attenborough) drömde att det skulle se ut när han uppfann Jurassic Park för över tjugo år sedan.

Hur den i princip okände regissören Colin Trevorrow med endast en (indie)långfilm i bagaget lyckades knipa detta åtråvärda jobb skulle man kunna spekulera en hel del om. Men sanningen var att Steven Spielberg sett denna enda långfilm (Safety not guaranteed), gillade den så pass mycket att han ringde upp Trevorrow och sa att han fått jobbet*.

Hur Chris Pratt kunde få jobbet som huvudrollen Owen känns betydligt mer självklart. Vem annars undrar jag? Trevorrow återanvände Jake Johnsson, sin leading man från Safety not guaranteed, till att vara kontrollrums-comic-relief i den här filmen och han är kanon. Både välbehövlig och på pricken. Det var både skönt och smart att lägga det ”roliga” hos någon annan än Chris Pratt, även om han är charmig som få hade det inte funkat med en one-liner-ståuppare som Starlord i skinnväst här.

Dom obligatoriska ”Spielbergbarnen” finns givetvis med, här i form av Zach (Nick Robinson) och Gray (Ty Simpkins, ja precis, lillkillen i Insidious 1 och 2) och det är deras rödhåriga moster som springer omkring i tiocentimetersklackar när hon blir jagad av höghusstora köttätande bestar. Idiot.

Alltså, det finns en del rätt unkna och omoderna delar av manuset att gräva ner sig i om man är på det humöret men det är uppenbarligen inte jag idag. Jag är alldeles för betuttad i detta effektfulla dinosauriefyrverkeri för att nitpicka.

Jag är helt enkelt som en mänsklig variant av Indomnius Rex –  jag sväljer hela skiten med hull och hår, only because I can!

 

 

.

*Läs gärna hela MovieZines mycket intressanta intervju med Colin Trevorrow här.

Många av mina filmspanarvänner har också sett filmen och jag tror mig ana att omdömena kommer skifta en smula. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird
Filmitch

Fredagsfemman #175

5. Chris Pratt

Han är på god väg att bli en av dom verkligt stora, i alla fall om man räknar stort som ”huvudroller i blockbusters som drar in enorma stålars och som får det stora flertalet av allmänbildade människor att lägga namnet på minnet”. Är Chris Pratt 2010-talets svar på Harrison Ford? Jag blir än mer säker på svaret JA när jag läser att Pratt brukade samla på döda insekter. Och jag blir enormt glad när jag läser att Pratts (numera) fru Anna Faris OCKSÅ hade en insektssamling innan dom träffades. Så flyttade dom ihop och slog då även ihop sina samlingar till en stor. Snacka om att hitta sin pusselbit!

.

.

.

4. Hello Ladies

Jag har tittat osedvanligt mycket på TV-serier den senaste tiden och jag har sett en hel del som varit väldigt bra. Men det var länge sedan jag fastnade för en serie på samma sätt som jag gjorde med Hello Ladies. Jag såg alla avsnitten av första (och hittills enda) säsongen samma kväll/natt och dagen efter började jag om igen. Det här är en 4+++/5-serie och jag kan inte vänta på att det kommer en säsong 2. Jag tycker så VÄLDANS mycket om Stephen Merchant och hans charmiga, konstiga, lite jobbiga och pinsamma Stuart som inte vill något annat än att hitta en tjej. Fast inte en tjej i hans egen liga utan en modell eller skådespelerska – eller allra helst en kombo.

.

.

.

3. Heja Sverige!

Inatt spelar dom svenska fotbollstjejerna sin andra gruppmatch i VM, den mot USA. Kl 02.00 börjar matchen och alla ni som inte jobbar imorgon, ni har INGENTING att skylla på. Ställ väckarklockan på ringning inatt, ta på dig en gul tröja och heja fram ditt landslag till vinst. Vi är inte superbortskämda med att Sverige är med i fotbolls-VM. Det här är STORT alldeles oavsett kön på lagmedlemmarna!

.

.

.

2. Hello Ladies – The Movie

Ibland önskar jag att jag hade en kameraövervakad lägenhet. Då hade jag kunnat spola tillbaka bandet och sett GLÄDJEN hos mig själv när jag satt i soffan och var ledsen och tom i sinnet över att TV-serien Hello Ladies obönhörligen var slut och då plötsligt tokzappar mig genom HBO:s filmbibliotek och kommer till bokstaven H. Hello Ladies? The Movie??? Jag måste sett ut som en sjuk person. Jag känner det på mig. Frustade liksom, salivsmackade samtidigt som jag skrattade och blev lite fuktig om händerna. Vilken present jag fick såhär ett halvår till julafton.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Det känns som vi kan bli många på morgondagens gemensamma film. Jurassic World är en film som lockar även dom som tror sig inte vara lockade. Personligen är jag jättepepp, jag ÄLSKAR trailern och det här är den av sommarens stora blockbusters som jag ser mest fram emot. Till och med mer än Mission Impossible 5. En hel del alltså! SÅ filmspaners, vi ses imorgon. Och vi slipper se filmen i 3D – bara en sån sak!

.

Fredagsfemman #148

5. Jurassic World-trailern

Jag vet, jag borde låta bli. Jag vet, trailers kan förstöra så mycket. Jag vet precis allt det där men jag kunde ändå inte hålla mig från trailern till Jurassic World. Med hippetihopphoppande hjärta tryckte jag på play och BANNE MIG om jag inte färdades tillbaka till 1993 och den första Jurassic Park-ståpälsen! Med tårar i ögonen ser jag fram emot 12 juni 2015 på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Om du vågar kan du titta på trailern genom att klicka här.

.

.

.

4. Turkisk filmfestival

Hela helgen anordnar SF Bio i samarbete med Turkiska ambassaden en turkisk filmfestival på Skandiabiografen. Det kostar bara 60 kronor per biljett! Klicka här om du vill läsa mer.

.

.

.

.

3. Decennierfredagar

Fripps filmrevyer-Henke och Movies-Noir-Christian har ett mycket ambitiöst projekt tillsammans som heter Decennier. Dom har tagit sig igenom filmhistorien med början i 20-talet och nu är dom framme vid det goa och glada 80-talet. Vad händer då? Jo, jag hoppar med på tåget! Såklart! Hur skulle jag inte kunna göra det? Killarna har valt ut fyra 80-talsfilmer som gemensamt recenseras i december, en varje fredag, och jag passar på att se filmerna jag med. Mina recensioner kommer dock upp aningens senare än resten av gänget, jag har ju en fredagsfemma att tjonga upp på bloggen först. Kl 16 kommer mina decenniertexter, en varje fredag resten av månaden.

.

.

.

2. Så mycket bättre blir inte bättre än såhär

Alltså shiiiit vad bra Så mycket bättre 2014 har varit – och är. Imorgon är det sista programmet och jag kommer sakna det som tusan, det här gänget har varit helt otroligt bra. Det finns en sån värme mellan dessa sju artister, det känns som jag hänger med mina kompisar när jag ser dom på TV. Och just den där känslan fick jag så himla starkt när jag såg Carolas dag. Det kändes som om hon för första gången i sitt liv hittat ett sammanhang där allt var okej, där hon var okej och alla sju är så störtsköna och bara visar kärlek och respekt mot varandra. Det känns som att dessa sju artister har fått ett filmspanargäng och det är nåt som jag verkligen unnar alla här i världen.

.

.

.

1. Årets sista flmspanarträff

Imorgon. Årets sista filmspanarträff. Det elfte gemensamma filmspanarbiobesöket för i år. Det 32:a någonsin. Filmspanarna växer, det är coolt, vi blir fler och fler. Det är härligt att vara en del av någonting när man har världens ensammaste hobby. Jag vet inte vad som skulle kunna vara mer ensamt än att titta på film egentligen, samla på frimärken? Föda upp vandrande pinnar? Filmspanarna är dessutom en klubb där man kan vara precis som man är, hur nördig som helst och ändå passa in. Hur ofta händer det, ärligt nu?

.

.