FILMÅRET 2016

Jahopp. Jag känner mig klar nu. Ja jag gör det, jag känner mig så pass klar med 2016-års filmer att jag är redo att göra min lista över förra årets allra bästa filmer.

2016 var ett riktigt bra filmår tycker jag, hög klass på massor av filmer och det förklarar varför antalet bubblare blev så pass många som det blev. Tio platser är bara tio hur gärna jag än skulle vilja knö in filmer som gjort mig både glad, brydd och förfärad.

Jag tror det här är första året någonsin som jag sett om väldigt många filmer som befinner sig på listan. Jag känner mig därför stensäker på att dom ska vara där. Sen kommer det alltid att finnas en chans/risk att det smyger in någon otippad film från vänster som tar sig in på listan men så är det ALLTID, även på äldre listor. Ingen lista är ristad i sten men min är så nära man kan komma. Så håll i dig nu, nu kör vi!

Uppdaterat 2017-07-02: The edge of seventeen åkte ut från listan och The cure for wellness tog sin in.
Uppdaterat 2018-06-01: Midnight Special åkte ut från listan och Brimstone tog sig in.
Uppdaterad 2022-01-16: 10. The girl with all the gifts åkte ut och Dangal tog sin in.

.

10  Swiss army man
(Regi:  Dan Kwan & Daniel Scheinert)

Nu upprepar jag mig, jag vet, men Swiss army man spelar i precis samma liga som Midnight Special och The girl with all the gifts om man tänker på hur lite jag visste om den innan jag såg den. Och den HÄR filmen visar prylar du ALDRIG förut sett på film, det kan jag LOVA. Paul Dano och Daniel Radcliffe visar vilka modiga världsklasskådisar dom är!

.

.

9. Nocturnal animals
(Regi: Tom Ford)

Herrejävlar vilken film! Udda, vacker, spännande så jag satt på kanten på biostolen och andades som en stressad kanin. Lösa trådar, smart manus, fenomenala skådespelare och i princip helt bortglömd när det vankades Oscarsgala. Obegripligt tycker jag.

.

.

8. Jätten
(Regi: Johannes Nyholm)

Det blev några guldbaggar för Jätten till slut och det gjorde mig så himla glad! Antagligen fick dessa baggar några fler filmälskare att knata iväg till biografen för att se den där filmen som gjorde mig så himla glad i magen när jag såg den – både första och andra gången. En annorlunda, jobbig och sorglig snällisfilm, så skulle jag vilja sammanfatta den. En film om vänskap och som visar vad som är det verkligt viktiga här i världen oavsett vem man är eller hur man ser ut.

.

.

7. Train to Busan
(Busanhaeng, Regi: Sang-ho Yeon)

En koreansk zombiefilm som fick mig att både bita på naglarna och börja gråta, alltså dom växer inte på träd. Välgjort och spännande och kanske mer ett gruppdynamiskt drama än en kleggig skräckfilm även om den är otäck – också.

.

.

6.  Zootropolis
(Zootopia, Regi: Byron Howard, Rich Moore & Jared Bush)

Jag älskar Zootropolis! Jag älskar älskar älskar den här filmen SÅ mycket! Trots detta hamnar den ”bara” på en fjärdeplats för året. Det säger mer om hur bra filmåret 2016 var än om filmen i sig.

.

.

5. A cure for wellness
(Regi: Gore Verbinski)

Dane DeHaan i huvudrollen i detta sekels mest underskattade film. Det här är en FILM-FILM, påkostad, otroligt vacker, obehaglig (en del scener är rent fruktansvärda) och jag satt bara och HÄPNADE samtidigt som illamåendet i kroppen växte. En film som inte släpper taget om mig, en film jag redan sett om tre gånger, en film att fundera på, att applådera, att njuta av. Tack Gore Verbinski för att du är ett sådant visuellt geni. Maken till filmupplevelse upplever man väldigt sällan!

.

.

4. Brimstone
(Regi: Martin Koolhoven)

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu. Den sitter som en hulling i mitt hjärta och där får den stanna. Det måste få vara okej.

3. Dangal
(Regi: Nitesh Tiwan)
Den före detta brottaren Mahavir Singh Phogat (Aamir Khan) ska bli pappa och drömmer om att hans son ska följa i hans fotspår och ta den guldmedalj han själv aldrig tog. Men Mahavir får bara döttrar, fyra stycken för att vara exakt. När det visar sig att dom två äldsta flickorna har fallenhet för att ”ge tillbaka” på killarna i skolan bestämmer han sig. Han ska träna upp dom till brottare och dom ska bli BÄST. Hans fru och flickornas mamma tycker inte det är en lika bra idé, vem ska vilja gifta sig med dom då?
Kombinationen biopic, sportfilm och Bollywood visade sig vara BULLS EYE. Det här är en fröjd för alla sinnen och en riktig filmpärla. Det är dessutom Indiens mest inkomstbringande film genom alla tider och blott den femte icke-engelskspråkiga filmen någonsin som passerat över 300 miljoner dollar i intäkter. 5/5, samma betyg som alla filmerna på plats 1-7 fått.

.

.
2. Jag, Daniel Blake
(I, Daniel Blake, Regi: Ken Loach)

Årets allra största överraskning för mig är Jag, Daniel Blake. Den slog mig i magen som med ett feldoserat baseballträ och jag blev helt sänkt, jag blev så ledsen att jag inte kunde prata om filmen med mina filmspanarvänner direkt efteråt, sorgsenheten stockade sig i halsen och tårarna låg på lurpass i ögonvrårna i timmar efteråt. Det här är en otroligt viktig film och den sätter igång tankar (i alla fall hos mig) som gör bra jävla ont samtidigt som dom är nödvändiga.
Livet alltså, det där jävla livet som för dom flesta av oss är riktigt bra men för andra är ett rent helvete och vi som kan hjälpa till gör det inte.

.

.

1. La la land
(Regi: Damien Chazelle)

Wow! Det finns inget annat jag kan säga, inget mer än wow! Nu har jag sett La la land fyra gånger och den växer för varje gång. Musiken, färgerna och allt det där man ser direkt vid första titten bleknar i den tredje och fjärde när man kan kisa och se allt det finurliga på ett helt annat sätt. Det här är ingen film som sätter sig i magen på samma sätt som Jag, Daniel Blake men det är en fulländad film, en film som gör mig lycklig och det är framförallt en film som får mig att förstå varför jag ser 999 mediokra filmer för att nå fram till den där tusende som öppnar mina ögon för något annat. La la land är den tusende och den kommer bli en musikalklassiker på samma sätt som Singin in the rain och Grease och snart ser vi den på scen runt om i världen!

.

.

Bubblare: Sing Street, Arrival,  The Hollars, Edge of seventeen, Midnight Special, Martha & Niki, Kungens hologram, Split, Edge of winter, Captain Fantastic, Deadpool, 10 Cloverfield Lane och Bad Moms.

Det lär ticka in fler årslistor från filmbloggare inom den närmsta tiden. Här hittar du länkar till dessa:
Movies-Noir
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Spel & Film

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.