STOCKHOLM, PENNSYLVANIA

5 mars, 2016

 

Saorise Ronan, denna begåvade unga skådespelare som ständigt är aktuell i diverse filmer (Brooklyn till exempel, recension kommer imorgon), spelar den ena huvudrollen i dagens film.

Hon är Leia, en strax-över-tjugo-åring som blev kidnappad för sjutton år sedan och har sedan dess bott isolerad i ett rum hos en man vid namn Ben (Jason Isaacs). Nu är hon fri och återförd till sin mamma och pappa och det som omvärlden ser som hennes hem.

Men hemmet för Leia är inte hennes barnrum, hennes mamma Marcy (Cynthia Nixon) och pappa Glen (David Warshofsky), hem för Leia är…..Ben. Hon vet ju inget annat. Minns inget annat. Men Ben sitter i fängelse och föräldrarna som har försökt överleva traumat med ett försvunnet barn i alla år beter sig kanske inte helt….hundra (vad nu hundra är i detta sammanhang?).

Lika svajigt som föräldrarnas beteende är, lika svajigt är nivån på skådespeleriet och – uppenbarligen – nivån på regin. Att filmen känns som en TV-film är en sak men att skådespelarna i vissa scener överspelar som vore dom på en teaterscen (detta gäller oftast Cynthia Nixon) det är banne mig regissörens uppgift att hantera.

Filmen är skriven och regisserad av Nikole Beckwin, en kvinna som kommer ut med sin andra film – About Ray – senare i år. Stockholm, Pennsylvania har en riktigt intressant grundstory men den är onödigt ihålig bitvis. En sån här story måste hålla hela vägen för att man inte ska tappa fokus och det gör den inte riktigt. Betygsmässigt hamnar filmen på en tvåa men Saoirse Ronan knuffar upp den till en trea. Hon gör den här rollen riktigt bra!

Den här filmen visades igår kväll på Stockholms Feministiska Filmfestival.

{ 11 comments… read them below or add one }

Sofia mars 5, 2016 kl. 12:46

Nu är det väl den könsmässiga obalansen även i verkliga kidnappningshistorier, men någon gång skulle jag vilja se en film där den är en kille/man som varit instängd i flera år. Känns som att alla sådana filmer hittills bara handlat om instängda kvinnar. Utom möjligen Kaspar Hauser då… 🙂

Svara

Fiffi mars 5, 2016 kl. 14:13

Sofia:
Det närmaste man kan komma i nuläget är väl Room? Så du kommer inte undan Jacob Tremblay! 😉

Svara

Sofia mars 6, 2016 kl. 13:44

Haha, och det är ju ändå inte särskilt nära…

Svara

Fiffi mars 6, 2016 kl. 15:05

Sofia:
Den här då kanske?
http://www.imdb.com/title/tt1906426/

Svara

Jojjenito mars 6, 2016 kl. 15:45

Låter som ett bra tips till Sofia. Här är filmens tagline:

“This is my knife, and this is my dick – which one shall I stick into you?”

Ok… 😉

Svara

Fiffi mars 6, 2016 kl. 15:50

Jojjenito:
Haha, herregud, så illa alltså! 😉

Jag fastnade mer för denna beskrivning:
This is challenging viewing. Schleinzer has the same objective eye as Michael Haneke (with whom he worked on The White Ribbon), and the same devious wit. He uses his simple images reflectively, making the observer (re)consider their own assumptions and prejudices.

What’s most disturbing about this film is not that it is wall-to-wall creepy, but how dreadfully normal everything seems. Outside the underground lair, the activities of Michael and Wolfgang (David Rauchenberger) appear on the surface to be those of an only child and a grumpy parent. We’re helpless observers in this quietly unfolding nightmare.

Whether Michael is any more than an extended exercise in discomfort is debatable. It doesn’t attempt to explore the psychology of its central character, as a film like The Woodsman does. It certainly doesn’t provide any possibility of redemption. But there’s an inarguable truth in the humanisation of this monster, and that’s what makes this film valuable – even if it is the furthest thing from entertainment you’ll ever see.”

Svara

Sofia mars 7, 2016 kl. 12:26

That’s the movie for me! 🙂

Svara

Sofia mars 7, 2016 kl. 12:27

Och så kan jag tycka att min spaning i viss mån kvarstår — det kryllar inte av filmer om instängda killar/män

Svara

Jojjenito mars 7, 2016 kl. 13:29

På rak arm: Oldboy och Saw..

Svara

Sofia mars 7, 2016 kl. 16:53

Damn, det har du ju helt rätt i 🙂

Svara

Fiffi mars 7, 2016 kl. 20:07

Jojjenito:
Oldboy, ja! Klockrent ju! Han satt ju inlåst i en herrans massa år.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: