Red Sparrow

Filmåret 2018, wow, vad bra det var! Svensk filmindustri firade stora triumfer, så pass stora att det förvånade även mig (trots att jag som grundregel gillar svensk film) dessutom fanns det många storfilmer som hamnade på starka fyror i betyg så att göra en lista var verkligen inte lätt. Det är det visserligen aldrig men detta år var knivigt på riktigt.

Som vanligt har jag listat filmerna ”med magen”. Betyget filmen fick vid första titten visar inte nödvändigtvis på hur starkt känslan bitit sig kvar i mig MEN efter att ha sett om alla filmerna utom två känner jag mig redo att presentera mina tio absoluta favoritfilmer från 2018. Spänn fast säkerhetsbältet så kör vi.

10. Goliat
Regi: Peter Grönlund

17-årige Kim (Sebastian Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötland. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar.
Goliat känns som en roundkick i solar plexus. Det är en stark historia som blir ännu bättre av att skådespelarna verkligen tokpresterar och detta trots att – eller på grund av – att dom inte är ”riktiga” skådisar. Vad nu det är egentligen?

9. Red Sparrow
Regi: Francis Lawrence

Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer. Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Matthias Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag kommer se den här filmen fler gånger framöver.

.8. Gräns
Regi: Ali Abbasi

Med facit i hand, det här är en film som lika gärna kan få folk att lämna salongen som att utbrista i applådeufori och jag vet var jag själv hamnar i den skalan. Jag applåderar. Flera gånger under filmens gång tänkte jag “Fy fan vad Oscarsakademin kommer må bra över att se den här filmen!” 928 medlemmar från 59 länder kommer att få se en film dom ALDRIG sett förr. För DET kan jag lova dig, att även om du sett mycket film, även om du sett mycket udda, smal film så kommer du aldrig att ha sett något som liknar Gräns.

7. The Favourite
Regi: Yorgos Lanthimos

Ett brittiskt kostymdrama med Drottning Anne (Olivia Coleman) och två andra kvinnor i centrum (Rachel Weisz och Emma Stone) i en historia som utspelar sig i början på 1700-talet. Oavsett om man gillar kostymdramer eller inte så är det svårt att inte falla pladask för den här mustiga, maffiga, roliga, knasiga filmen. Kostymer som är out of this world-coola, snabba och sylvassa repliker och skådespelare som levererar i världsklass. Och sen lite kaniner på det.

6. Den skyldige
Regi: Gustav Möller

Den här filmen golvade mig. Den var som ett träningspass och den fullsatta biosalongen var heeeeelt knäpptyst. Läs ingenting om filmen, kolla inte på någon trailer, bara se den!

5. Juliet, Naked
Regi: Jesse Peretz

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att “FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked. Allting bara stämmer. Manus, stämning, musik, scenografi, Rose Byrne, Chris O´Dowd och Ethan Hawke. En F.E.N.O.M.E.N.A.L trio och en svinmysig film!

4. Life itself
Regi: Dan Fogelman

Gillar du filmer som Magnolia, För kärleken, Paris je t’aime, Tic Tac, Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt. Tårkanalerna fick sig en utrensning också det vill jag lova. Jösses vad filmen kom åt mig.

3. A Quiet Place
Regi: John Krasinski

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar. Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

2. Tårtgeneralen
Regi: Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

1. Creed II
Regi: Steven Caple Jr.

Creed II är den ULTIMATA nutida BOXNINGSFILMEN. Den väver in vardagliga händelser och allmän skit i berättelsen, sånt som händer vanligt folk och det gör filmen medmänsklig och ruff på ett sätt jag smälter inför. Det är dramatik på alla nivåer samtidigt och det är därför speltiden på 130 minuter bara rinner förbi. Rinner på samma sätt som mina tårar för FIFAN vad jag grät. Jag grät från spelminut 16 hela vägen till slutet, in i bilen och hela vägen hem. Rockysagan kommer gå in i en ny era i och med nästa film då Sylvester Stallone enligt egen utsago inte kommer vara med och kanske är det därför tårarna inte ville ta slut. Jag sa farväl till Rocky här. Min Rocky. Min älskade fine Rocky Balboa.

Bubblare: X&Y, Mamma Mia – Here we go again, Bohemian Rhapsody, Utøya 22. juli, Annihilation, Peter Rabbit, A star is born och Hereditary.

.
Flera av mina filmbloggande vänner har också listat sina favoritfilmer från 2018 och här finns det länkar när listorna är publicerade:
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Movies-Noir

Ända sen det blev känt att den här filmen skulle göras kände jag ett instinktivt ”why??”. Ryska spioner känns knappast modernt, inte ens gestaltad av porslinsansiktet Jennifer Lawrence. Och brittiska och amerikanska skådespelare som pratar med rysk accent? Ännu mer whyyy. Att baka in belgaren Matthias Schoenaerts i soppan hjälper liksom inte hur lik en ung Putin han än är. Jag struntade alltså i att se Red Sparrow på bio av den enkla anledningen att den inte lockade mig alls.

I podden jag är en del av samarbetar vi med Fox Home Entertainment och dom skickade oss några ex av Red Sparrow att tävla ut och då kändes det schysst att prata om filmen. Och för att prata offentligt om en film krävs det – som alla tänkande människor vet – att man faktiskt sett filmen. Jag hyrde den på Itunes för 49 kronor och väntade in mörkrets inbrott. Ingen cell i min kropp kände egentligen för att se filmen men hey, vad gör man inte för….konsten? Lyssnarna? Läsarna?

Klockan närmade sig 01:20 när filmen var slut. Den är lång, 2:20 för att vara exakt och ändå kände jag mig inte trött. Jag hade inte pausat filmen under hela speltiden, inte tittat på mobilen, inte pratat med någon. Det enda av aktivt värde jag gjort var att fylla på kaffekoppen en gång och detta medans jag tittade på en på förhand – för mig – totalt ointressant film. Men tänk så fel man kan ha ibland. Och tänk så himla härligt det är – varje gång!

Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) är balettdansös på Bolsjojteatern. Teatern betalar lägenheten hon bor i tillsammans med sin sjuka mamma. Dom betalar även en hemvårdare som hjälper mamman när Dominika har föreställningar. Att något ska hända Dominika som gör att hon är/blir oförmögen att dansa skulle som du förstår dra bort mattan under hennes fötter. Och mammans. Livet hänger på att hennes kropp fungerar och att hon har jobbet kvar.

Nate Nash (Joel Edgerton) är CIA-agent som samarbetar med en rysk mullvad i Moskva. När mullvaden riskerar att bli upptäckt ser Nash till att allt fokus hamnar på honom och han blir hemskickad till USA (nääää, det var inte USA, det var Budapest) samtidigt som den ryska underrättelsetjänsten tänker göra allt som står i sin makt för att leta upp namnet på mullvaden. Så perfekt att en ung kvinna vid namn Dominika är satt på State School 4, skolan som specialutbildar ”sparrows” och att samma Dominika är brorsdotter till Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) som är en av höjdarna inom Foreign Intelligence Service of the Russian Federation, SVR. Dominikas uppgift blir alltså att nästa sig in i Nate Nashs liv så pass mycket att han avslöjar mullvadens identitet.

Jag har förstått att Red Sparrow har fått en del kritik för det grafiska våldet och det upprepande fokuset på kroppar och sexuella handlingar och ja, jag kan förstå att det svider i ögonen om man är väldigt pryd eller om man är extremt kräsmagad men personligen tycker jag det mesta ändå har med filmen att göra, att det för handlingen framåt. Att Jennifer Lawrences kropp exponeras beror (väl?) på att hon spelar en intelligent prostituerad i någon form? Att vissa delar av undervisningsmetoderna på Sparrow-skolan är rent vidriga får man ju hoppas är ren fiktion men å andra sidan, vad vet man?

Det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen, alltså väldigt mycket. Lika otippat som det är, lika glad är jag. Det visar sig också att en skådespelare som jag inte direkt klassar högt i min bok gör en insats som är rent överjävla bra! Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer.

Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag, trots speltiden, kommer se den här filmen fler gånger framöver.

Etikett: Red Sparrow

FILMÅRET 2018