GAME OF THRONES SÄSONG 6

Säga vad man vill om förra säsongen av Game of Thrones men högt tempo innehöll den inte. Och med facit i hand var det nog rätt bra, det gjorde att åtminstone mina förväntningar på säsong 6 kändes aningens mer rimliga än dom gjort övriga år.

Efter dom första två säsongernas furiösa dödande av huvudkaraktärer vill man liksom bli chockad VARENDA gång, avsnitt som inte ger en hicka, giftstruma eller dödsångest är liksom blahablaha. Vilket det givetvis INTE är men det säger en del om hur höga krav jag och många med mig har på serien.

Som vanligt är det jättesvårt att skriva om Game of Thrones utan att spoila så jag passar på att varna för grova spoilers i texten nedan. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt! Men det är klart, är du inte det minsta spoilerkänslig eller har minne som guldfisken Doris så kan du för all del fortsätta läsa.

Säsong 6 skulle jag kunna sammanfatta som ”Jesus-säsongen”. Eller ”Bobby Ewing-säsongen” för den del. Det har varit många som återuppstått från det döda och tyvärr är Jon Snow en av dom. Det bästa med säsong 5 var i mina ögon att den formidabla tråkmånsen Jon Snow togs av daga och besvikelsen när Melisandre med sina häxkonster lyckades väcka liv i honom igen var – to say the least – enorm!

Det kändes som en nödlösning att ta tillbaka honom. Som om ledsna fans fått styra och jämförelsen med den populära Bobby Ewing som dog i Dallas och sen kom ut ur duschen som om ingenting hänt är inte helt tokig. Bläääääähhhh, sa jag och grimaserade men det hade jag ingenting för, Jon Snow lever och har tillräcklig hälsa för att hålla sig vid liv säsongen ut.

En annan favorit från förr, The Hound, den där jättesnubben som Arya Stark lämnade att dö i den karga naturen, även han kom tillbaka. Ärrigare och mentalt tröttare och trasigare är någonsin men han känns som en vitaminkick för storyn. Det där är en BADASSMÄNNISKA DELUXE alltså. Och apropå Arya, hon har fått lite mer vettiga grejer att stå i denna säsong, hon är inte bara tyst, blind och klädd i säckväv, hon lär sig slåss med pinnar, lita på sin intuition och få ett jävlaranamma – OCH hon fick tillbaka synen! Detsamma gäller hennes syster Sansa (inte synen alltså men hon har fått lite mer skinn på näsan) som efter en brutal våldtäkt (på bröllopsnatten) av sin äkta man Ramsay Bolton äntligen vågat fly.

Alla vi som nångång förbannat oss själva för att vi valt fel killar och män i våra liv, det kanske är dags att sluta tänka så och istället jämföra med Sansa Stark. Sansa Stark är värre än värst! Herremingud vilken dålig smak hon har. Först Joffrey Baratheon som var det elakaste aset Westeros nånsin skådat och sen Ramsay Bolton som får Joffrey att kännas som en katt-meme (och ja, jag vet att hon inte direkt ”valde” Ramsay av egen fri vilja…)

Överlag har det hänt en hel del, vi har fått se ett SLAG i avsnitt 9 som var bland det ballaste jag sett på film, i avsnitt 5 fick vi reda på varför Hodor heter Hodor (och specialdesignade dörrstopp har sett dagens ljus) och vi har fått se mer DRAKAR än någonsin förut – och det är superplus i min bok. Ju mer drakar och ju stenhårdare Daenerys desto gladare blir jag.

Det har varit lite för lite av Jaime och Cerseis twistade förhållande och alldeles på tok för lite av Tyrion Lannister och hans galenskaper för att jag ska klämma till med nåt kanonbetyg men överlag är jag riktigt nöjd med säsongen….tänkte jag skriva och sen kom sista avsnittet å jag bah doooooog! Första scenen i sista avsnittet, det långa med den olycksbådande jättefina bakgrundsmusiken, wooow! Cersei är verkligen The Queen of Badass Moms, fast kanske inte badass på nåt vidare värst sunt sätt direkt. Men, ändå, henne vill man inte ha som varken vän eller fiende. Otroligt bra slut på säsongen, jag är nöjd och trean står och vacklar mot en fyra, det gör den. Men ETT fem-plus-avsnitt väger inte tungt nog även om det är det jag kommer minnas.

Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4
Säsong 5

Fredagsfemman #208

5. Skit också. Jon Snow är inte död.

Det bästa med den svaga femte säsongen av Game of Thrones var att seriens sömnpiller Jon Snow dog. Men med hans nuna på affischerna för säsong 6 förstår jag att jag gladdes i onödan. Bummer.

.

.

.

4. Glöm inte Oscarstävlingen!

Gissningarna tickar in i min inkorg och det är ganska precis en månad till tävlingen avslutas – och galan börjar. Klicka här och gissa du med. Ett maffigt filmpaket ligger i potten – och äran förstås!

.

.

.

3. Renées brygga

Renée Nyberg är väldans duktig på att få kändisar att öppna sig och bete sig ”normalt” men det är nåt med Renées brygga-produktionen som får deltagarna att gå banne mig ett steg ännu längre. Jädrar vad dom bjussar på sig själva! Alternativt, jävlar vilken kompetent klippare dom har. Alternativ tre: en kombination. Hur som helst, det är ett kanonprogram tycker jag TROTS att det är på TV4 och reklamavbrottshelveten.

.

.

.

2. Lars Lerin

En sån jävla sköning han är! Jag håller med Mikael Persbrandt som kallade honom ”väsen” i avsnittet när han var gäst. Hans program på SVT ”Vänligen Lars Lerin” är det gulligaste som finns. En snällisserie. Fan vad jag tycker om honom – och hans make Junior som klipper gräset i blå kattoverall MED svans och hela tjofaderittan!

.

.

.

1. Alejandro González Iñárritu

Av det jag läst och hört om den här snubben så tycker jag inte han känns som en direkt trevlig prick, han har inte ens snälla ögon MEN i MINA ögon är han en gudabenådad filmmakare. Kan man göra en film som The Revenant förtjänar man inte att kallas något mindre än så. Att vilja förnya och förändra sättet att göra film, det är få förunnat att inte bara vilja utan även att kunna. Så pallra dig iväg till biografen och se lite naturfilm med Leonardo DiCaprio och Tom Hardy i veckan som kommer. Det är mitt tips för ett bättre liv.

.

.