Fiffis filmtajm jämför: MANNEN I VILDMARKEN och THE REVENANT

28 januari, 2016

Imorgon har Alejandro González Iñárritus nya film The Revenant svensk biopremiär. Iñárritu är snubben som förra året gjorde Birdman (och fick en Oscar) och han har även regisserat Älskade hundar, 21 gram, Babel och Biutiful. Om man ser till mitt medelbetyg på dessa filmer så ligger det på hela 4,0 (men då har jag inte sett Älskade hundar). Han gör alltså – i mina ögon – BRA filmer helt enkelt.

Att The Revenant är en (form av) remake känns som information Iñárritu inte direkt skryter och skrävlar med men likväl är den det. Originalet/inspirationen heter Man in the wilderness och kom 1970. Jag passade på att se den äldre filmen innan det var dags att se den nyare, mest för att jag gillar utmaningar och det kändes som att min hjärna var mer fokuserad om jag gjorde ett litet “jämförandetema” av det hela. The Revenant lockar mig nämligen föga TROTS att Tom Hardy är med. Trailern är helt ointressant och västerngenren är som sagt ingen favorit för mig. Tysta karga män i grupp och långa tagningar över ogästvänlig natur – inte min kopp the, normalt sett.

Men vem vet vad som är normalt? Vem kan ana en filmisk wow-upplevelse på förhand? Mina erfarenheter säger “ingen”. Så nu beger jag min in i vildmarken. Håll mig i handen!

Redan när förtexterna dyker upp funderar jag på vad jag gett mig in på. Det är såna där riktiga spagettiwesternbokstäver, det är vita män i beiga (skinn)kläder och det är en båt som dras fram på torra land och det är dessutom sedvanlig glad marschmusik, såndär som man hört i allt från Macahan till The Great Escape.

Huvudkaraktären är Zach Bass (Richard Harris) som efter en läskig björnattack blir mycket allvarligt skadad och resten av hans “vänner” är fullt övertygade om att han kommer att dö. Dom bryr sig föga om att rädda honom utan börjar direkt planera för hans begravning dagen efter. Skulle han mot förmodan leva då ska han skjutas, han kommer liksom aldrig att bli kry nog att fortsätta vandringen och dom har inte tid med sinkande sällskap.

Taglinen på affischen säger “They just couldn´t find the time to bury him. They should have”. Konstig tagline. Och egentligen fel. Dom hade tid att begrava honom, två män fick stanna och gräva graven och lägga Zach på plats, felet var väl kanske snarare att han inte var död OCH att dessa två män faktiskt uppmärksammade just det. Men gruppens ledare Captain Henry (John Huston) var inte en man innehållande överhövdan stor mängd empati och medmänsklighet.

Zach är till en början “bara” en vildmarksman med sönderriven blodig kropp där han ligger och kippar knappt synbart efter andan men det klipps in minnessekvenser från när Zach var liten, till Zachs fru, till när dom blev föräldrar och dessa små klipp fungerar jättebra för mig, jag får betydligt starkare känslor för Zach ju längre filmen går och han blir mer och mer en “riktig” människa och mindre “en snubbe vilken som helst”.

Sista tre minuterna av filmen får jag First Blood-vibbar och jag känner mig väldigt nyfiken på om The Revenant kommer sluta på samma sätt. Jag tror inte det…det känns inte som ett slut som är tillräckligt för en nutida film. Tyvärr.

Så var det dags för The Revenant då då. Sista filmen på första dagen av Stockholm Filmdagar. Fjärde filmen på raken. Förväntningarna är låga men jag känner mig pigg efter kaffe och chokladboll. 156 minuter vildmarksdrama ska man väl överleva. Leonardo DiCaprios rollfigur Hugh Glass överlever bra mycket mer hardcore-grejer, jag sitter i alla fall i en vadderad fåtölj i värmen, mina kläder är inte ens blöta. Vadfan har jag att klaga på – egentligen?

Alltså det här är SÅ intressant tycker jag! Jag överlevde filmen – såklart – och mer än det, jag är GOLVAD! Jag fattar INGENTING! Jag älskade den här filmen från allra första början till den allra sista bildrutan och jag är så himla FÖRVÅNAD. Och GLAD. Och….HÄPEN! Fanimej FÖRVIRRAD också. Men nu sitter jag här med pirr i hela kroppen och en enorm längtan efter att se om filmen. Jag tycker den var S Å bra!

Den största skillnaden mellan Mannen i vildmarken och The Revenant är – som jag ser det – Alejandro Gonzàlez Inarritu. En filmmakare av hans kaliber som har en sån uppenbar VISION med filmen, DÄR är skillnaden. The Revenant är nämligen ingen “vanlig” film. Det här är en biobiljett med extra allt. Det här är en Film med stort F. Extremt vacker, en enkel och engagerande historia, skådespelare som gör rollfigurerna genommänskliga, hela scenen med björnattacken är sjukt bra, Leonardo är sminkad och “fixad” till oigenkännlighet och jag tror på varenda blodiga kvardarmillimeter av hans kropp. Eller som hans nyfunna indianvän säger: “Din kropp är rutten”. Och ja, det ÄR den.

Det är häftigt det här att en historia kan berättas på så olika vis. Visserligen är historien i The Revenant mer/utökad/bredare/större än i Mannen i vildmarken och sluten är heeelt olika varandra men det är konstnärligheten, fingertoppskänslan, köttigheten och känsligheten i The Revenant som får mig att bli helt betuttad i den.

Mannen i vildmarken (Man in the wilderness)

Produktionsår: 1971
Regi Richard C. Sarafian
Speltid: 1 tim 44 min
Budget: Oklart

.

The Revenant

Produktionsår: 2015
Regi: Alejandro G. Iñárritu
Speltid: 2 tim 36 min
Budget: 135 000 000 dollar

Flera av filmspanarbloggarna har också sett filmen och här nedan listas länkar till deras recensioner (när dom är publicerade).

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Flmr
Filmitch

Blir du sugen på att björna ner dig ännu mer i The Revenant? Lyssna på avsnitt 21 av Snacka om film-podden. Där pratar Steffo, Sofia och jag en hel del om filmen.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia januari 28, 2016 kl. 18:09

Jag tror du får börja omvärdera din inställning till vildmarksfilm — först Vägvisaren och nu The Revenant. Oavsett vad man tycker om The Revenant är det helt uppenbart att Inarritu försökt göra något mer än “bara” berätta en historia rakt upp och ned. Hans visioner måtte kugga i bra med dina. Återkommer imorgon med mer utförliga argument på bloggen.

Svara

Fiffi januari 29, 2016 kl. 09:26

Sofia:
Kan man knö in First Blood som en vildmarksfilm? I såna fall måste jag nog kalibrera mina naturfilmsfördomar om mig själv lite. 😉

Svara

Magnus Carling januari 28, 2016 kl. 20:18

Taget. Jag måste bara se den!

Svara

Fiffi januari 29, 2016 kl. 09:27

Magnus:
Ja, det måste du faktiskt 🙂

Svara

Henke januari 29, 2016 kl. 10:04

Wow, golvad! Det var en överraskning! Vi såg ju filmen vid olika tillfällen så jag såg dig inte på golvet där efter visningen.

Jag gillade den mycket också även om jag under hela filmen hölls medveten om regissörens konstnärsambitioner. Trots att den var spännande som tusan förlorade jag mig inte helt i filmen, utan kände mig konstant lite lätt “manipulerad” av regissör N (damn, svårt namn den mannen har). 🙂

Svara

Fiffi januari 30, 2016 kl. 00:01

Henke:
Jadu, det här var en rak-höger-upplevelse, det kändes som att jag låg i en ringhörna med sprucket ögonbryn och gnydde efter Karlssons klister och ammoniak. Jag VAR helt golvad. Mentalt i alla fall. En sån sjukt bra film!

Jag förstår dock din känsla av att vara manipulerad. Det var ju precis det vi var, från början till slut. 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: