Inlägg

Publicerat

VAN HELSING

T ville inte se Van Helsing när den gick på TV, för han trodde det var en dokumentär om Lennart Hellsing. Jag gapskrattade.

Sen kom jag på att när jag var liten, kanske 6-7 år, så skulle jag och mina grannkompisar rösta om vad vi skulle leka. Det skrevs på små lappar och lades i en hatt. Den äldsta grannsystern läste upp lapparna:röda-vita-rosen, brännboll, dubbelhopprep, twist och på min lilla lapp: Ingemar Mundebo.

Det var den enda politiker jag kände till och jag visste ju att man röstade på politiker. Alla skrattade och jag fattade ingenting. Det är inte lätt att vara liten. Eller småkorkad.

Jag tycker det är synd att T inte ville se filmen för den är inte så dålig. Den funkar. Det är stundtals rätt dåliga effekter, blandningen mellan animerade figurer och riktiga skorvar ihop sig ibland men det är en förvånadsvärt spännande och framförallt snygg film. Det finns sämre sätt att spendera en söndagseftermiddag på.

 

Publicerat

FLOOD


JAG
Har ni nåt mer ex av Flood?

HON I VIDEOAFFÄREN
Va?

 

JAG
Jag skulle vilja hyra Flood men det finns inga på hyllan. Kommer det in nån ikväll tror du?

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vi har ingen sån film.

 

JAG
Jodu, den ligger trea på topplistan.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vad hette den sa du?

 

JAG
Flood.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Finns ingen sån.

 

JAG
Flood. Alltså F-l-o-o-d, flood (uttalar detta på engelska).

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Vad säger du?

 

JAG
Flood.

 

HON I VIDEOAFFÄREN
Nej. Finns ingen sån.

 

JAG
JO! FLOOD. Flod, typ (uttalar detta på svenska)

 

HON I VIDEOAFFÄREN

Jahaaaa. FLOD. Jamen, säg det då!

Jag fick ställa mig på kö för att få filmen och nu har jag sett den. En katastroffilm är alltid en katastroffilm och Robert Carlyle har man inte sett på ett tag. Har somnat till Hotet från underjorden 1, 2 och 3 de senaste veckorna och idag somnade jag till den här skräprullen. Herregud, vad kommer alla pengar och dyslektiska manusläsare ifrån?

Publicerat

TILLSAMMANS

Jag och T såg Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”, på video. Den berörde mig mycket mindre den här gången än alla gånger förut. Mest för att det är så jävla keckigt att se film på VHS nu för tiden. Det var så burkigt ljud att trots att TV-ljudet stod på typ 40 (av 45) så förbannade jag att inte finns en lag som säger att alla svenska filmer ska textas. Jag låg i sängen och tittade och fick mecka om kudden och täcket hela tiden för att det inte skulle ligga för något av öronen. Jag ansträngde mig för att läsa på läpparna och flera gånger tänkte jag ”undrar om T hänger med i handlingen nu för nu kan ingen människa på jorden höra vad Gustaf Hammarsten mumlar genom det där röda vänsterskägget”.

Att se ”Fucking Åmål”, ”Tillsammans” och ”Lilja 4-ever” skulle vara en del av läroplanen på högstadiet om jag var skolminister. Sen skulle det bli prov på avslutningsdagen i 9:an och dom som kuggade och inte fattade vad filmerna egentligen handlade om fick gå om från femman.

Alternativet kunde vara att erbjuda Lukas Moodysson Jan Björklunds jobb direkt. Bara man inte gör tvärtom. Fast det känns rätt lugnt. För om Jan Björklund skulle få göra Moodysson-provet skulle han få gå om han med, ända från femman och det finns inga regissörer av värde som går i femte klass.

 

Publicerat

HANCOCK

Jag tycker inte om filmer utan förtexter.
Dels för att jag inte kan släppa att det inte kommer några. Jag sitter och väntar och blir mer och mer irriterad och väntar och väntar tills det gått typ en halvtimme och jag inser att jag blivit blåst. Dels för att jag älskar bokstäver och får gåshud när balla typsnitt svischar och svaschar fram på jätteduken.

Jag tycker inte om små män i grupp som går på bio tillsammans. Och jag tycker definitivt inte om att de alltid hamnar på raden framför, raden bakom eller raderna framför OCH bakom mig.
Jag blir alltid mer än lovligt sugen på att sparka någon av dom i bakhuvudet (antingen han som sms:ar, han som mms:ar, han som ringer polarn på rad 2, han som snackar högt oavbrutet eller han som helt enkelt bara brölar så fort det blir nån form av action eller en kvinna visar mer än en kvadratcentimeter hud).
Det är såna gånger jag förbannar att jag inte är en sån tjej som klär upp mig i tajt kjol och högklackat när det vankas bio. För snacka om ball ljudeffekt jag hade kunnat skapa.

Hancock… Ååh, jag ville så gärna att den skulle vara bra. Will Smith, Charlize Theron….dom är så bra i allt dom gör. Men inte ens dom kan rädda en film vars manus är skriven av en tallkotte.

Publicerat

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

Oscar är en liten mobbad pojke utan polare som bor i Blackeberg. Han får en ny granne, vampyrflickan (?) Eli. En favoritbok blir film. Det kan gå dåligt, det kan gå bra, det kan gå riktigt ”jag-kräks-och-går-efter-tjugo-minuter-piss-illa” och det kan bli något helt fantastiskt.

Låt den rätte komma in var ingen besvikelse, inte alls. Det var bra klegg, precis som i boken och Oscar är snorig och Eli är blodig och det känns inte nånstans i kroppen att det är en skräckfilm jag ser. Den är romantisk, rent av mysig och sjukt sjukt snygg.

I foajen såldes popcorn. Föga förvånande. I foajen såldes även nyheten popcornkrydda. Lite mer förvånande. De fanns i smakerna Nachoskrydda (eller om det var Tacos…??), Karamell och Smör. Det allra mest förvånande var att varenda kid på bion höll käften. Det kan ha berott på en väldigt bra film. Det kan också bero på att det inte var så många kids där.

Publicerat

Leonardo DiCaprio


En Leonardo DiCaprio med utväxt skäggväxt ser inte ut som Leonardo DiCaprio med utväxt skäggväxt.

Det ser ut som Leonardo DiCaprio med lösskägg.

Publicerat

Sylvester Stallone

Jag fick via hemliga källor reda på att Bengt Ohlsson skrivit en krönika om Sylvester Stallone. Det skedde i DN.
Jag vill helst inte läsa Bengt Ohlsson. Han är en kulturelitist som svänger sig med ord som ”lugubra”. Jag förstår inte sånt.

Men så sant som att även en ängel kan fisa så har denne Bengt alltså tagit sig an ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. För få ämnen ligger mig varmare än just detta: Sylvester Stallone.

Han är lika gammal som min mamma och lika lång som jag var 1990-2004 (nu har jag växt 2 cm, måste vara den kuvade ryggen som sträckt på sig). Han är en av de få riktiga Filmstjärnorna, som en starkt lysande Orion på den vintergata amerikanerna kallar Hollywood Boulevard. Med sitt karakteristiska och ibland knappt hörbara uttal har han fått till och med de mest militanta amerikanska analfabeterna att kräva textning på bioduken. Det är en befrift i klass med den att hoppa på månen.

Jag har haft affischer med både ”Cobra”, ”Rocky” och ”Rambo III” på väggarna i flickrummet. Jag var på premiären av ”Tango & Cash” i Israel med beväpnade vakter och rökpaus i halvtid. Jag har åkt till San Juan i Puerto Rico bara för att se banken och huset i ”Dödligt möte” (The assassins) där Antonio Banderas ligger och lurpassar på Stallone med svettig panna och jag har suttit på torget utanför och fikat, precis som Julianne Moore. Jag var på premiären av ”Judge Dredd” i Tokyo där man om man löst biljett kunde se en och samma film hur många gånger som helst samma dag. Man fick till och med ta med varm mat in på salongen. Jag satt mest och grät medan japanerna klapprade med pinnar, stod upp och skanderade ”JUDGE DREEEDOOOO, JUDGE DREEEDOOOO!”

Dom som känner mig väl vet att jag och Stallone är tajta. Inte bråka med mig om storheten i filmer som ”Lock up” och ”Over the top”! Och jag köper absolut inte jämförelserna med honom och action-neutrum som Steven Seagal och Jean-Claude ”fan-va-jag-är-ball-som-kan-gå-ner-i-split-mellan-två-diskbänkar-kolla-på-miiiig-kolla-på-miiiig” van Damme. Sylvester Stallone spelar aldrig den helt igenom coole, snygge och lyckade killen. Han spelar den lille starke men rädda, han som bryr sig, han som inte dödar på grund av vetskapen att hans uppumpade muskler spelar snyggt i blodigt motljus, utan för att han måste, för någon svagare behöver hans hjälp. Sylvester Stallone är således lite som actionhjältarnas Karl-Bertil. Fast med porslinshy och en jävligt sned mun.

[Bengt Ohlssons – faktiskt väldigt läsvärda – stallonekrönika finns att läsa här:
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/995]

Publicerat

QUANTUM OF SOLACE

Söndagmiddag hemma hos T´s gamla mormor. Jag lyckades sopa ner en porslinfågel på golvet, tjonga till en vägglampett så den nästan ramlade ner, fastna i en gardinlängd så den lossnade från stången, tjonga till den andra vägglampetten så den slocknade och spilla en hög med grädde på fina duken.
Summasummarum, en lyckad middag.

Quantum of solace är för övrigt helt kass. Alltså, heeeelt kass. Daniel Craig är visserligen perfekt i rollen, så perfekt att hans nuna är som klippt och skuren att animera och i flera scener vet man inte om han är animerad eller på riktigt. Ungefär som när Pierce Brosnan surfade på vågorna i ”Die another day”. Pinsamt dåligt. Enda skillnaden är att i den filmen var det en scen, nu gäller det hela filmen igenom.

Sen är en Bondfilm inte en riktig Bondfilm utan gadgets, men det är en annan femma.

Publicerat

MAMMA MIA!

Jag var rätt säker på att dottern önskade sig filmen Mamma Mia i julklapp. Jag bokade den på Discshop för att inte glömma bort den. Jag glömde bort att jag hade bokat den och bokade den en gång till. Dagen den släpptes kom två exemplar av Mamma Mia i brevlådan. 178 kr styck.

Dottern var helt säker på att jag ville ha Mamma Mia i julklapp. Jag fick ett presentkort för att gå på Mamma Mia på bio med henne. 10 sparade veckopengar för att kunna betala för oss två.

Idag var vi på bio, dottern, sonen och jag. Sonens biljett betalade jag.

När Meryl Streep sjunger ”Slipping through my fingers” tittar sonen på mig.

Son: Gråter du mamma?
Jag: Huhuuuuuu…..mmmm……uuuuuuu
Tårarna rinner, jag typ hulkar, nästan fulgrinar. Dottern tittar på mig, håller mig i handen.

Jag fortsätter grina genom hela filmen. När vi kommer ut frågar jag ungarna om dom tyckte det var jobbigt att jag grät så mycket.
– Nä. Inte jobbigt, sa sonen. Men när jag tittade på dig och du var sågär geggig runt ögonen, vad heter det, mascara, överallt var det kladdigt, då såg du sådär smutsig ut…det var inte så kul.

Publicerat

YESMAN

I hela mitt liv har jag sagt ja.

Jag har sagt ja för att jag vill, för att det verkar kul och för att övervinna mina rädslor när första tanken blir att egentligen VRÅLA nej. Jag har i några enstaka fall sagt ja fast hjärtat sagt nej och ett gäng gånger sagt ja till att hjälpa andra när tiden eller orken kanske borde ha stönat fram åtminstone ett litet litet nej.

Jag känner ibland att jag borde bli bättre på att säga nej. Jag HAR blivit bättre på det, även om min mamma tycker jag borde säga nej till det mesta som händer efter 21.30 då det ”faktiskt är kväll och du borde sova”. Till saken hör att jag inte ser någon anledning att säga nej bara för att säga nej. Om något verkar roligt och jag är jättetrött så är det bättre för mig att säga ja och sova mindre än att tacka nej och sova mer. För jag är inte piggare dagen efter en långsovning än jag är efter en riktigt rolig/blöt/sen kväll.

Jag såg ”Yes man” på bio idag. Den handlar om en man som först säger nej till ALLT och som sen blir omvänd i nåt väckelsemöte och får för sig att han måste säga ja – till allt. För att säga ja till allt är att säga ja till livet.

Vadå?

Säga ja till allt har ingenting med livet att göra. Säga ja till allt är att bli överkörd och utnyttjad och manipulerad, det har ingenting med att ”leva livet” att göra. Men det roliga är att nej-sägare har precis lika svårt att säga ja som ja-sägare har att säga nej.

För oavsett om vi har krulligt hår eller rakt, är långa eller korta, är singlar eller gifta så är vi aldrig nöjda. Det kanske är DET som är att säga ja till livet. Att bli nöjd. Att säga okej, såhär är mitt liv och jag gillar det och gillar jag det inte gör jag något åt det. Jag jämför mig inte med någon annan. Jag säger ja när jag vill och nej när jag vill och det är faktiskt okej. Okej?

Zooey Deschanel är för övrigt en pingla. Jättesöt och jättebra. Hon är filmens absoluta behållning.

Publicerat

ÄNGLAR & DEMONER

Att gå på bio och se en Tom Hanks-film är som att hälsa på en gammal mysig släkting som uppklädd i stickad kofta och mjuka tofflor serverar inkokt lax med färskpotatis och eggnog. Sen har han bäddat sängen i extrarummet med mjukt täcke, gammaldags manglat överlakan med monogram och ställt en tickande väckarklocka på sängbordet.

Att höra Tom Hanks prata ger mig ett klädsamt delfinleende och jag känner att jag vill vinka sådär töntigt som bara Forrest Gump kan göra och ropa Hej! Hej! Hur går det för dig? Jag har saknat dig juu!
Jag har precis sett något som man antingen kan kalla ”insidan av en bortglömd hundbajspåse” eller så kan man säga Änglar och demoner. Jag skulle kunna skriva massor om filmen. Jag skulle kunna skriva en hel del om min stolsgranne till höger också. Hon som filmen igenom försökte få den jävligt osympatiska pojkvännen att förklara varför han inte ville flytta ihop med henne. Jag skulle kunna skriva om mannen som torrhostade sig igenom filmen ungefär varannan minut eller han som skrek ”TYST!” så fort en tredje snubbe lite längre upp i salongen vrålade ”ÖH! MAAARCUUUUS, va ä du?”. Men jag gör det inte. Jag koncentrerar mig på Tom Hanks.

Att se Tom är ett varmt återseende oavsett om han sitter ensam på en öde ö med en volleyboll som heter Winston, om han är HIV-skorvig i fejset, om han får mina barn att gråta genom att hålla om sin son Forrest och luta huvudet på sned, om han är konduktör i Polarexpressen eller som vanligt bara kär i Meg Ryan.

Jag tycker om Tom Hanks. Om Änglar och demoner tycker jag mycket, men inte om.

Publicerat

BRÜNO

 Jag har försökt hålla mina förväntningar på en vettig nivå, jag har verkligen det. Men då Borat har hållt mig vaken, glad och alert i rätt många visningar nu så fanns en förhoppning att Brüno skulle göra detsamma.

Men Brüno är inte Borat. Det är inte alls lika lätt att tycka om Brüno som figur. Dessutom är upplägget i princip identiskt med förra filmen och där Borat fungerade som bäst, i alla dom extrempinsamma situationer han försätter sig i, där funkar inte Brüno alls lika bra. Kanske för att man sett det förut, kanske för att det är lite lamare, kanske för att där Borat hade en mänsklig sida har Brüno det inte.

Stundtals skrattar jag så att jag gråter. Första kvarten är helt fenomenal, scenerna med älskaren, den asiatiska dvärgen Diesel är så kul att jag krampar.

Utan att utfärda den minsta spoileralert, slutscenen är ett kapitel för sig. Den är jävligt långt från lam. Där kunde det ha gått riktigt illa. Jag hoppas dom lägger till en hel del extramaterial från den scenen på DVD:n för det intressantaste är inte det man får se, det är det som händer när kamerorna släcks som skrämmer mig mest.

Gustaf Hammarsten lär få pendla till Hollywood framöver och Sacha Baron Cohen kommer att få fortsätta göra film, men om andra figurer än just Brüno hoppas jag.

 

Publicerat

BRÖLLOPSFOTOGRAFEN

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig jätteglad
– för en svensk film där folk pratar med flyt, utan styltig dramaten-svenska, växer inte på träd.

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig lite ledsen
– för klichén av en byhåla är precis lika välgjuten som fördomarna om blingblingfolket runt Stureplan och för att huvudrollskillen Robin beter sig så jävla illa när han glömmer sig själv och sin bakgrund och leker tuff fast han var tuffare innan.

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig irriterad
– för jag hatar att känna mig lurad.
När vardagsrummet i det för övrigt helt orenoverade 70-talshuset hemma hos fabrikörsfamiljen i Molkom är tapetserat med tapet 724-81 från Sandbergs kollektion Miki och kostar 525 kronor rullen då säger jag bara: ÄPP-ÄPP-ÄPP, den lätta går jag inte på. Jag blir skeptisk, direkt, mot allt i hela filmen när jag ser en sån grej.

Jag vet att jag är arbetsskadad men jag retar mig på sånt. Som den arbetslösa familjen i filmen Offside, som har hela huset tapetserat med Sandbergstapeter för 500 kronor rullen och jag VET att dom hade fnyst åt priset på Borosantapeter om det varit verklighet.

Men, bortsett från min anala fanatism för färg och tapeter: Bröllopsfotografen är jättebra. Den sitter kvar i magen, i hjärtat, i hjärnan och det har inte hänt med en svensk film sen jag såg Glädjekällan och störtflodsgrinade ända från Filmstaden på Regeringsgatan till sängen i Fruängen och det var lääääänge sen.

Publicerat

BRUDENS BÄSTE MAN

Ja, Patrick Dempsey är snygg.
Ja, Patrick Dempsey är charmig.
Ja, Patrick Dempsey är på nån slags revivaltripp efter sjutusen avsnitt av Grey´s anatomy och miljontals trånande tantblickar sveper över hans kropp dagligen världen över. Dock inte min.

Patrick Dempsey dansade den afrikanska myrsloksdansen i filmen Can´t buy me love 1987. Jag tyckte inte han var vare sig snygg eller charmig då, men det finns en del män som liksom växer med uppgiften – både här och där – och Patrick Dempsey är en av dom.
Däremot kräver han sin kvinna och Michelle Monaghan är alldeles på tok för blek för att fungera som romantisk sidekick. Alltså, hon är typ genomskinlig!

Dempseys Tom upptäcker att han är kär i sin bästa vän Hannah precis samma dag som Hannah har träffat sitt livs kärlek på en resa till Skottland. Hur ska det sluta? Hur ska det gåååå? Det är inte direkt en nagelbitare, det är helt ärligt inte spännande på en fläck, men ja, stundtals funkar det ändå.

Som tankebortblåsare en jobbig dag, som tycka-synd-om-sig-själv-rulle när man är sjuk funkar den absolut. Men bra? Nej.

 

Publicerat

BORTA BÄST, HEMMA VÄRST

Originaltiteln ”Four Christmases” säger betydligt mer om vad filmen handlar om en den svenska jävligt dumma titeln som jag antar ska vara nån slags finurlig spin-off på Släkten är värst. Kanske. Om det inte är så förstår jag ingenting alls. Då är det dumt på riktigt.

Filmen är för övrigt ganska dum. Ovanligt korkad och högljudd för att vara en romcom. Den är rentav tråkig.

Det gnistrar lika mycket om Vince Vaughn och Reese Witherspoon som älskande par som det skulle göra om Alexander Skarsgård och Oprah Winfrey eller Samuel L Jackson och Amy Diamond. Det är, så att säga, inte direkt trovärdigt och jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Vince eller Reese.

Vince Vaughn har rösten från helvetet, en tunn, feminin röst som passar föga ihop med hans ståtliga kroppshydda. Reese Witherspoons spetsiga käkparti och näbbiga uppenbarelse var som klippt och skuren för både Legally Blonde och Legally Blond 2 och som June Carter i Walk the line är hon fenomenal, men här och i de flesta andra filmer…jag säger näääe.

En scen är riktigt rolig. En bebis spyr ner Witherspoon och Vaughn visar prov på kräkreflexer som vilken kräsmagad blöjbytare som helst känner igen sig i.

Jag log i 1,5 minut. Det var min behållning av denna film.